Självbiografi del 1

My heart leaps when I behold

A rainbow in the sky:

So was it when my life began;

So is it now I am a man;

So be it when I shall grow old,

Or let me die!

The Child is father of the Man;

I could wish my days to be

Bound each to each by natural piety

William Wordsworth (1770-1850)

Slumpens skördar? Eller strikt orsak och verkan?

Om mamma inte hade träffat pappa och blivit gravid vid exakt det tillfälle då jag blev till, med en av hans spermier , så hade jag inte funnits. Om hon istället blivit gravid med en annan av hans spermier en dag senare, så hade det resulterat i en helt annan individ, eventuellt till och med i en flicka.

Ändå är det svårt att inse att mitt jagmedvetande är helt bundet till den kropp som är dess hemvist. Kunde jag hade funnits ändå, om mamma blivit gravid en dag senare?

För att citera Peter Handke:

When the child was a child,

It was the time for these questions:

Why am I me, and why not you?

Why am I here, and why not there

* * *

Pappa lyckades befrukta mamma ännu en gång, nu vintern 1950. Kärleksfrukten döptes till Paul Thomas, min lillebror. Han kom ut ur mamma på pappas tjugoettårsdag. Det vill säga pappas myndighetsdag. Innan dess hade vår far varit omyndig och inte haft rätt att inhandla “bekvämlighetsartiklar”. Misstänker att jag har den höga åldersgränsen för inköp av dylika tingestar att tacka för min existens.

Lustigt förresten hur olika utseendemässigt bröder kan vara. Min bror är längre och mer bredaxlad än jag, samt - liksom vår far - rödhårig och fräknig. Jag å min sida är – eller var – brunhårig, eller cendré som det stod i passet. Samma sak med Jonas och Mats, mina styvsöner. Som natt och dag, utseendemässigt. Den ene ca 1,78, brunögd, den andre 1,90 och blåögd.

Och mamma och moster Anna, t ex. Mamma mörk och moster Anna ljus. Ändå samma far.*

Själv är jag en blandning av mina föräldrar. Mammas mörkhet och gröngrå ögonfärg, pappas runda ansikte och lilla haka. Min bror fick däremot mammas mer markerade haka och pappas ögonfärg. Båda fick vi mammas näsa (hennes syster Helga hade däremot ett platt kattansikte), jag kanske i modifierad form. Inte min bror, som även begåvats med stora, utstående öron.

På gamla svartvita foton från 50-talet, ser han dock hemskt söt ut. Trots öronen, eller tack vare dem!

*

Min morfar, Frans Hofström, föddes 1880 på bruksorten Hallstavik, som är känt för sin stora vallonpopulation, så antagligen stämmer mammas uppgift om att hon hade vallonblod, 25 procent eller om det var 12,5. Jag minns inte. I så fall är brorsan och jag antingen 12,5 procent valloner eller 6,25 procent valloner.

---------------

För att anknyta till Wordsworths dikt ovan, och ett tema i livet, min personlighets och mina mänskliga relationers oföränderlighet, så är - för att direktöversätta Wordsworth - barnet mannens fader (eller kvinnans moder, om du råkar vara kvinna). Med andra ord: såsom du är som barn förblir du som vuxen. Fast på korrekt svenska heter det förstås "gossen är mannen i miniatyr" och, antar jag, om det rör sig om en kvinna, "flickan är kvinnan i miniatyr". Eller som Joan Schenkar sagt om Patricia Highsmith: som alla talangfulla personer, så utvecklades hon inte.

Enskilda händelser i min barndom bär syn för sägen: gossen är mannen i miniatyr.

Redan tidigt gav jag prov samma egensinne som nu. Som bevis A vill jag anföra att jag som treåring (enligt pappa) i ett obevakat ögonblick rymde från sandlådan för att hälsa på min far på hans kontor på andra sidan stan.

Avverkade tolv kvarter och lika många gatukorsningar. Det var en solig dag, ett par damer utanför en affär på Klostergatan frågade om jag fick vara ute och gå så där på egen hand. Minns inte vad jag svarade, men jag måste ha ljugit, för de hindrade mig inte - jag sa väl något i stil med "vad tror ni?" - fast just då borta från korsningen Klostergatan-Lasarett-gatan, hörs ljudet av en ambulanssiren, och opsykologiskt nog börjar kvinnorna högt fundera på om det kan vara en liten pojke som råkat illa, varpå de borrar blickarna i mig; hur som helst, vid ankomsten till pappa hade jag kissat på mig och fick ta av mig mina pantalonger och sitta med rumpan bar på en stol med en tidning inunder och teckna tills pappa kunde gå för dagen.

Pappa påstår som sagt att jag var tre år vid det tillfället, men jag tycker det låter lite väl ungt. Snarare skulle jag tro att jag var fyra. Hur som helst, så visar den händelsen på ett självständigt sinnelag. Om min bror kan jag inte erinra mig något liknande.

(För fler detaljer angående besöket hos pappa se förminskad text vid asterix nedan!)

Jag undrar om min promenad var en följd av den självständighet, som mamma försökt inympa genom att skicka mig till en mjölkaffär i ett hus längre bort på gatan. Minns att hon stod på vår balkong i det femtiotalistiska solskenet och vinkade när jag vände mig om och skulle gå runt ett hörn, för att komma till mjölkaffären.

* * *

Ett annat drag som jag tidigt gav prov på var en viss mångordighet. Blev till exempel utvisad för prat i första klass. Hur många gånger vet jag inte, men när jag en gång blev det, så måste jag missuppfattat befallningen för jag promenerade iväg till skolsköterskan och satte mig och tecknade, ovetandes om att fröken blivit orolig, när hon skulle be mig komma tillbaka in i klassrummet och fann korridoren tom, varpå hon ringde min mor och frågade om jag kommit hem, något som i sin tur gjorde min mor orolig, eftersom hon trodde att jag var i skolan.

Inget minne av min frökens* utseende eller någon annan klasskamrat än Bosse Nilsson.

Men det kanske är normalt?

Inte heller något minne av själva händelsen, utan den är en sådan där uppgift som man matades med, när man var tonåring och satt och tog en aperitif med sina föräldrar och de gav sin version av ens barndom. Deras anekdoter knöt samman mina minnesfragment med större sammanhang och placerade dem i en kronologisk ordning.

Nå, pratsamhet och ett självständigt sinnelag var alltså två av mina mer utmärkande drag redan som barn. I och för sig kan säkert många andra erinra sig liknande händelser från sin barndom, utan att man för den sakens skull kan hävda att de utgör bevis på något personlighetsdrag. Men i mitt fall gör de det. Stödbevisningen - som redovisas under den här textens gång - är otvetydig.

Ett sentida exempel på min verbala inkontinens är väl ca tio år gammalt. Befinner mig på vårdcentralen för att ta blodtrycket. Jag underhåller den medelålders sköterskan med prat, medan hon pumpar manschetten allt hårdare om min överarm och försöker lyssna i sitt stetoskop. Till slut ryter hon.

- Håll tyst! Jag kan inte ta ditt blodtryck. Jag har aldrig träffat en pratsammare patient!

- F'låt (i små bokstäver).

Eller de här två bevisen:

1) Uppsala 1971, en liten rödskäggig hobbit i grön lodenrock som propagerar för bruk av cannabis sativa, har lyssnat från ett grannbord på mitt stamlokus (fiket i ett hotell från 1800-talet på Drottninggatan alldeles nedanför Carolina Rediviva) och går fram till mig och varnar mig för amfetaminmissbruk. Men jag använder inte amfetamin, försäkrar jag. Han menar att jag ljuger, att det är fullkomligt uteslutet att jag inte gör det.

2) Komvux Malmö 1975. En kvinnlig klasskamrat, Barbro, kommer fram efter en lektion och frågar om jag har något amfetamin. Svarar att jag bara röker hasch (vilket jag gjorde på den tiden), men aldrig använder amfetamin. Det anser hon fullkomligt osannolikt med tanke på min pratsamhet på lektionen som vi just har haft.

Vi blev senare vänner och umgicks. Tyvärr blev jag vittne till hur hon använde min toalett till att injicera narkotika.

I en grågrön betygsbok med rubrik "Terminsbetyd för Michael S från Eskilstuna Folkskolor" står att min lärare hette Marianne Lövgren.

* * *

Till avdelningen konstanta drag hör även en passion för böcker och filmer och musik. Liksom en ömhet för hundar - djur överhuvudtaget. 1958 fick jag utlopp för detta i och med anskaffandet av en liten blandrashund. Men mer om det senare på sid. . . .

Beträffande pratsamheten finns ännu ett exempel från barndomsåren.

Vi avhandlade amerikansk historia och geografi i Olaus Petri-skolan i Örebro. Jag viftade ständigt med handen för att svara på frågorna eller rätta magistern. Till slut gav han mig pekpinnen och bad mig ta över undervisningen.

Till nästa lektion släpade jag med alla mina amerikanska, heliga relikter: julklappar min far hade köpt i USA 1961, såsom kopior av affischer från nordamerikanska inbördeskriget; ett autentiskt revolverhölster med läderstroppar nedtill för att bindas runt låret och ge hölstret stadga när man drog snabbt, inköpt i Cedar Rapids i Iowa (pappa berättade att det var lagligt att bära skjutvapen där så länge de var synliga); en inglasad replik av en Colt 45 av 1860 års modell; en bok som hette "Indians of the Plains", som var vackert illustrerad med fotografier och oljemålningar (bl a av 1800-talskonstnären Frederic Remington) samt lite annat i form av böcker och stora kartor som man kunde hänga upp.*



Jag led inte av scenskräck tydligen. Eller så gjorde jag det, men övervann den på grund av min passion för de ämnen jag undervisade i.

Samma vårtermin gjorde jag även succé på Roliga timmen i rollen som den första riktiga tv-kändisen, Ria Wägner, som hade ett husmorsprogram som hade parodierats på tv en lördag av Casinokomikern Gösta Bernhard, vilket hade setts av säkerligen de flesta licensinnehavare och på måndagen avhandlades på både jobb och skolgårdar. Parodin ansågs allmänt vara det roligast som visats på tv. Därför låg det nära till hands att man skulle välja samma ämne för en sketch på Roliga Timmen.

Precis som i de verkliga programmen med Ria, så hade Bernhards Ria fått besök av en kock i form av crazyhumoristen Carl-Gustaf Lindstedt, som öste på med mjöl så att det yrde i luften. Den inslaget tog jag och Stig Hildingsson fasta på för vår version av parodin. Inte heller sparades det på färska ägg. Båda dessa ingredienser garanterade succé oavsett det, för man förmoda, skissartade manusets brister i övrigt.

Med dessa tvenne oväntade triumfer i skolans värld, ombads jag att bidra till underhållningen på skolavslutningen i klassrummet genom att dels hålla ett föredrag om amerikansk historia och geografi, dels åter uppträda som Ria Wägner. Mina hårt prövade föräldrar måste - efter en del tidigare tvivel - ha känt en viss optimism spira rörande min fortsatta skolgång. Såg de mig som framtida skolavslutningars lagerkrönte primus?

Mina dubbla framträdanden på skolavslutningen mottogs väl. Speciellt Ria-sketchen. Tyvärr ledde det till att jag även fick vara Ria Wägner på ett skolläger i Kilsbergen. Plus spöke i ett vitt lakan i den nedsläckta matsalen.

WHAT A DIFFERENCE A SUMMER MAKES

Efter den lyckade avrundningen på sexan, reste jag söderut för att stå på tillväxt i vår sydligaste provins näringsrika mylla, för kraftsamling inför h-t 1962, då jag skulle börja högstadiet och ta de första stegen i tonårens - förlåt en sökt metafor! -skavande skor.

Under juni, juli och augusti genomgick jag i en året-runt-villa på Grantorpsvägen i Skälderviken (som vi hyrde av en familj vars överhuvud var officer på en närbelägen flygflottilj), en metamorfos av ett slag som kan jämföras med ett sommarblomsters förvandling från knopp till blomma. Om metamorfosens art ger följande episod en antydan.

Det var så att min bror och jag hade kommit ihop oss om något, vilket inte var ovanligt. Vi kivades gärna om småsaker, enbart för det absurda i det hela, därför att det lockade till skratt. Till exempel anställde vi med vetenskaplig noggrannhet jämförelser mellan nivåerna i våra saftglas, för att utröna om den andre fått mer i sitt.

En källa till schadenfreude var att smasha en badmintonboll hårt mot den andre armar eller ben, så att det sved. Förmodligen mer mitt signum än min brors, för som jag minns det, så jagade han mig oftare än vice-versa.

I samband med en sådan smash, gick jakten först runt villan, sedan in i densamma, uppför trapporna, vidare in i vårt sovrum till höger, vars dörr jag slog igen med en smäll. Väl där inne ryckte jag åt mig Thomas' luftgevär av märket Diana, böjde ned metallpipan och stoppade in en i hast hoprullad, sylformad pappersbit, och när dörren vräktess upp - fyrade jag av; projektilen träffar min brors ena hand, på vilken en liten blodutgjutning uppstod. Ha, ha!

En skicklig advokat hade åberopat nödvärnsexcess, dvs. att jag inte hade haft tid att reflektera eller överväga proportionerlig försvarsåtgärd utan handlat i ett tillstånd av stark rädsla för fysisk misshandel.

Min bror verkade dock inte på humör för sådana juridiska spetsfundigheter, utan hela hans väsen skvallrade om primitiv hämndlystnad. Ställd inför denna situation trängde jag mig förbi honom, begagnade åter trapporna, men den här gången i motsatt riktning, nedkommen in i köket, rafsande ur kylskåpet åt mig ett paket hamburgerkött, sedan kvick sorti via köksdörren, ut på gatan och bort mot skogen vid dess slut. I den höll jag mig gömd ett par timmar, innan jag vågade mig hem.

Vilken söt och uppbyggelig anekdot!

* * *

Nyhetsflödet sommaren 1962 förtäljer om en terrorvåg som hemsöker Frankrike med anledning av att landets president, general Charles de Gaulle, gett efter för kraven på algerisk självständighet. Den förståeliga bitterheten och hatet mot honom hos de tre miljoner algeriska fransmän, les pied noirs, som därmed tvingades lämna sina hem kände ingen gräns. Inte minst som han, de Gaulle, på politikers vis, lurat dem att tro att han kämpade för ett fortsatt franskt Algeriet.

Hos vissa les pied noirs övergår hatet i gerillakrigföring, lika mycket på fransk som på algerisk mark via en organisation som kallar sig OAS, Organisation de l'Armée Secrète, eller Hemliga Arméorganisationen.

Via massmediernas skildring av myndigheternas jakt på OAS-ledarna, blir jag en beundrare av dessa, vilka hålls ansvariga för bankrån i bästa gangsterstil och vilka gömmer sig på hotell längs Franska Rivieran. (Inte för inte ser jag om "Jackalen" från 1973, lite då & då på en dvd jag har. Även romanen utgör trevlig sommarläsning.)

Att gruppen placerar ut "plastbomber" som drabbar oskyldiga vet jag, men lyckas förtränga. (Å andra sidan, ni som sett filmen “Slaget om Alger” vet att även motståndarsidan, FLN, använde bomber mot oskyldiga i sin kamp.)

Min OAS-lek består i att stjäla potatis (minns inte vart) och gömma den i vårt garage. C'est tout.

I övrigt är det väl bad och utflykter, eventuell vistelse hos Claes i Höllviken, Ribersborgs-besök och en tur till Helsingör på min födelsedag, som blivit något av en tradition. Fyller tretton. I födelsedagspresent får jag en ljusgrå Facit reseskrivmaskin, som jag fortfarande kan visualisera i detalj; till och med förnimma lukten av plasten och skrivmaskinsoljan. Plasten på huvens insida röd, på huvens undersida en tryckknappsförsedd ficka för förvaring av karbon- och skrivmaskinpapper.

Dagen till ära klär jag mig i en röd, v-ringad tröja, kakibyxor och en våg i håret skapad med hjälp av brylecreme.

När jag efter att ha öppnat och serverat er dessa gamla konserver ut minnets skafferi, letar jag vidare på hyllorna, men finner bara dessa smulor:

En kväll kommer ett par bekanta till mina föräldrar från Malmö, en judisk läkare som hette Ladis, tror jag, och hans fru, i en vit Ford Thunderbird Cabriolet med röd skinnklädsel av 1956 års modell. Från Malmö eller från ett sommarhus i Mölle eller någon annan badort på Bjärehalvön?

Jag lägger medhavda LP:n "Songs for Swinging Lovers" med Frank Sinatra med Nelson Riddles orkester, på ett fönsterbräde i övervåningen, intill en balkongdörr, där solen värmerupp vinylen genom det konjaksfärgade fodralet och gör skivan sned och vind, så att skivarmen rör sig som en liten båt på ett stormigt hav, när man spelar den.

Thomas och jag leker Allsvenskan och båda vill vara Elfsborg. Allsvenskans främsta lag det året.

Bollen ibland hamnar utanför tomten på gatan, eftersom det inte finns något staket - något som naturligtvis kräver extra uppsikt över Tott. Speciellt när den döve brevbäraren kommer cyklande. Tott brukar nämligen rusa efter honom och försöka få tag i hans byxben. Det verkar emellertid som om brevbäraren inte märker något, som om han hade stängt av hörapparaten.

När Tott inte har någon brevbärare att jaga, jagar han katter, som sneddar över tomten.

En dag promenerar en dylik över gräsmattan på ett utmanande sätt, vilket lockar Tott till brandkårsutryckning från den altan där han för tillfället tar igen sig. Orolig för att han skall få ögonen utklösta, försöker jag skrämma katten genom att kasta en kamera mellan den och Tott.

Här kan det vara på plats att plita ned några rader om Totts fanclub, den exklusiva samling människor som han aldrig skulle drömma om att bita (jag tillhörde tyvärr inte det gänget).

TOTTS (EXKLUSIVA) FANCLUB

Tott hade tretton lärjungar (även Apostlarna kallade) eller personer som han högt älskade - utanför familjen. Till dessa hörde “Houston“ (vet inte om det var hans riktiga namn eller ett smeknamn), en man som jobbade på City Garaget på Fredsgatan, och som Tott träffat när han vaktade pappas bil, som var inlämnad för service. Den var ofta inlämnad för service, ty alla pappas bilar fick en omvårdnad som normalt bara bestås känsliga renässanstavlor. De hölls oklanderligt rena på in- och utsidan. Alla missljud analyserades, även då sådana som ingen annan i familjen kunde uppfatta. Ofta hörde man kritik från pappa över alla feldoserade kurvor han åkt i.

Hustru och söner skämtade även tämligen plumpt och okänsligt om alla extra strålkastare och reglage till dessa på en liten panel under instrumentbrädan i en mörkgrön Ford Taunus 20 M XL med svart vinyltak som pappa hade c:a 1970, en minutiöst välskött bil med druvsockertabletter i mittkonsolen och mjuka, skotskrutade filtar i baksätet. Nå, men detta var lite senare, efter vi flyttat från Örebro.

På Örebro-tiden, dvs. hösten 1960 till vintern 1969, så var pappa en flitig kund i Citygaraget.

Och vid ett besök där låg Tott och slumrade i bilens baksäte. Förmodligen var det pappas ljusblå Ford Galaxy av 1960 års modell, så det torde varit hösten det året.

“Houston” gick fram till bilen och satte sig bakom ratten, men kom lika snabbt ut igen, då han från baksätet hört ett avgrundsvrål och känt en hundnos stöta till honom i nacken. Pappa sa att han aldrig sett någon komma ur en bil så fort.

Om det nu var “Houston“. . . nåväl, de blev bästisar i alla fall, Tott och “Houston“, efter att Tott fått åka jeep med “Houston“. Jag antar att det var en slags initiationsrit som blev ett av Totts favoritnöjen, att få åka runt utanför garaget och nedför backen in i detsamma i framsätet på “Houstons” öppna jeep. Han såg väldigt mallig ut vid dessa tillfällen.

"Houston" tyckte Tott var jättetrevlig, så han fick vara med honom medan han servade pappas bil, samtidigt som pappa for tillbaks till kontoret på Hertig Karls Allé i en lånebil. Ja, så mycket gillade Houston Tott, att han gladeligen fick bo hos honom en gång medan vi var i fjällen.

Till Totts övriga fanclub eller apostlar hörde den svenske handelsattachén i Toronto, Sune Nordfeldt, vidare en chef för en reklambyrå pappa anlitade, som skickade ett telegram på Totts födelsedag den 1:a feb., med ett fyrfaldigt vov.

Det var människor som han aldrig skulle bita.

Min bror berättar att till dessa hörde även korvgubben på andra sidan Fredsgatan, på en rivningstomt som även tjänade som parkeringsplats. Tott brukade sitt på en av balkongerna mot gatan och iakttag korvgubben, som alltid gav honom en gratis korv när han kom ut ur porten och släpade husse eller matte över gatan.

Och så Moster Kaka i Karlskoga förstås, som med glimten i ögat gav vår familj

Hasses & Tages “Sov lilla Totte” i julklapp.

Sov Totte liten,

världen är så biten,

somna så kommer snart John Blund

till en otäck hund

Totts bitska manér/"handfobi" skämtade vi bort med läsning av James Thurbers berättelser om sin barndoms hemska hundar och med hjälp av en rolig bilderbok betitlad "Konsten att umgås med en neurotisk hund" med text av Stephen Baker och teckningar av Eric Gurney.

* * *

När jag kommer hem till Örebro i augusti, upptäcker jag att mitt rykte som lustigkurre även nått helnykterhetsförbundet IOGT.

Man engagerar mig för att uppträda som Ria Wägner. Mot ett blygsamt gage, vill jag minnas. Det är min klasskamrat Lenas storasyster som hört om min talang och frågat via lillasyster. Tackar ja, för jag har alltid haft svårt att säga nej.

Ett exempel på detta är när jag som fattig studerande inte kan säga nej till de två telefonförsäljare som ringer dels från Svenska Dagbladet, dels från Sydsvenska Dagbladet och plötsligt har jag två morgontidningar, fast jag inte har råd med en enda.

(När Arbetet ringer ursäktar jag mig just med detta sakförhållande och slipper således ur försäljarens fasta grepp.)

*

Nedan avskrift av ett brev pappa skickade från Toronto vid sin ankomst till Amerika 22 november 1961.

Det intressanta med det är dess kritiska studier av människor i pappas omgivning (ett återkommande tema i hans övriga Amerikabrev med avseende på bordsskick som jämförs med mitt), precis som hans långa dagbok från vistelsen på Mälardalens sjukhus 1996. Antar att det är sådant som gör att pappas skriverier är mer "litterära" än mina, som är för självcentrerade för att bli riktigt bra. (Tala om självinsikt!)

THE FOUR SEASONS MOTEL

Jarvis and Carlton, Toronto 5, Canada

Telephone: 924 - 6631

Onsdagen den 22/11 '61

Min egen älskling!

Som du förstår har jag kommit fram välbehållen. Resan över till New York var utmärkt, vi var bara 25 passagerare i ett plan som har 117 sittplatser. Detta innebar att vi hade mer än 3 sitsar var, alltså personalen tog bort armstöden så att det blev som en kort soffa. Men härigenom kunde jag vila, trots att jag inte kom fram till detta hotell förrän kl. 01.00 i natt amerikansk tid. I Sverige var det då kl. 7 på morgonen och dags för Dig och pojkarna att stiga upp. Sen sov jag till kl. 8.30 eller för Dig blir det 14.30.

Det här med klockan är litet konstigt i början. Från New Yorks flygplats for jag sedan till Toronto. Att sitta på flygstationer och titta på alla underliga människor, var en upplevelse. Kläderna var det mest fantastiska jag skådat, särskilt beträffande damerna. Du skulle fått chock på chock.

Har idag träffat Sune och skall bo hos dem. Jag vet inte hur länge jag stannar här, men det är troligt att jag reser till Cedar Rapids tidigare än på söndag. Har idag också träffat Universal Cooler, vilka är för små ur flera synpunkter. Skall i morgon sammanträffa med ett stort företag, General Steel Wares, så får vi se om de är lämpligare. Universal Cooler har en mycket liten tillverkning, vilket jag tycker de kunde kläckt ur sig tidigare.

Har just ringt Sune och fick besked att jag i kväll skall på middag på en dyr klubb, bjuden som väl är, och värden för det hela är f.d. svenska konsuln i Toronto, 80-årige Joe Ander. Sedan skall givetvis Inga-Lena vara med samt en Dir. Sven Jonsson, Vebroverken, samt kapten Karlstedt, skeppare på Sv. Amerika Linjens "Karlsholm".

När man reser ut så här märker man mer än annars, jag menar när man reser i Sverige,

hur mycket ni alla betyder för mig. Om du visste vad jag tyckte att det var tråkigt att resa igår. Jag älskar er så mycket.

Var rädda om Er och massor av kyssar och kramar från Din egen Bertil.

Hälsa Alla!

* * *

Inför IOGT-publiken får jag min första rampfeber. Jag kommer helt av mig och gör fiasko, så det är sista gången jag är Ria Wägner. Jag har ingen "sidekick", som spelar kockens roll, så antagligen gör jag en usel imitation med gäll röst, strör håglöst lite mjöl omkring mig och krossar ett par ägg. Jag återlämnar nog inte gaget. Eller gör jag det? Jag har alltid varit väldigt hederlig - om man bortser från när jag var butiksråtta i puberteten.

* * *

Förutom min promenad till pappas kontor i tre- eller fyraårsåldern kan jag inte erinra mig några andra exempel på självständighet före femton års ålder. Däremot ett visst outsiderdrag, men det är väl tveksamt om det kan kallas självständighet.

När vi i slutet på 50-talet i Malmö leker cowboys, vill jag alltid vara skurk och mina idoler är bovar som Jesse James, Sam Bass, Clay Allison och Billy The Kid, vilka jag läst om i faktatidningen "Sheriffen", i stället för fiktiva och verkliga hjältar som Hopalong Cassidy, Vilde Bill Hickok, Buffalo Bill, Buck Jones eller Wyatt Earp. Men det är kanske inget udda.

Richmal Crompton skrev en bok som hette "Bill och De Laglösa". Kommer inte ihåg vad den handlar om, men vet att det är Bill och hans kompisar, Ginger, Henry och Douglas, som själva kallar sig "De laglösa".

I en annan Bill-berättelse från 30-talet, som jag läste ett sammandrag av i Spectator för några år sen, överväger Bill, Ginger, Henry och Douglas att efter dåtida tysk förebild, och på grund av en missuppfattning av uttalet av orden "The Nazis", att kalla sig "The Nasties" (dvs. "De elaka").

En av dem har nämligen hört att "The Nasties" lägger vantarna på rika judar egendom, vilket de finner vara "jolly good". Inte för att de hatar judar utan för att de själva vill bli rika. Som lokala "Nasties" kan de bli det ju. Tror de.

Enda problemet är att de inte kan komma på några rika judar att plundra. Den ende juden i villastaden är inte rik, vilket man inte blir som innehavare av en godisaffär, dock är han i besittning av för The Nasties åtråvärda sötsaker. Med andra ord beslutar sig Bill och hans vänner för att "konfiskera" sötsakerna under förevändningen att Mr Issac, som jag tror han heter, råkar vara jude och de råkar vara "Nasties". Med denna lilla utvikning vill jag bara påminna om odygdiga gossars dragning åt det kriminella.

Jag skulle också kunna jämföra mig med Tom Sawyer och Huckleberry Finn som rymmer på en flotte för att bli sjörövare. Eller den svenska äventyrsromanen “Mälarpiraterna”.

MINA KREATIVA UTBROTT

I nio-, tioårsåldern är jag precis som Bill Brown i böckerna, och Tom Sawyer, en idérik liten kille. Ständigt nya idéer.

I radhusområdet Rosengårdsstaden i Malmö våren 1958 uppfinner jag till exempel en lek som heter "idiotisk omkörning". Den går ut på att man skall bilda varsin kö med cyklarna och sen skall den längst bak i vardera kön försöka göra en så kallad idiotisk omkörning av hela sin egen kö, och hinna in precis framför den mötande kön, vilket inte går så bra i mitt fall.

Idén till leken har jag fått genom vad jag sett och hört i baksätet i min fars bil, när andra farbröder gör våghalsiga omkörningar i samband med mötande trafik.

Sådana tilltag upprör min perfektionistiske fader, som kuskar runt på vägarna å yrkets vägnar (han har 1 februari 1958 tillträtt en tjänst som försäljningschef på det danska kylskåpsföretaget Atlas*) och förutom då sitt medfödda goda omdöme - och höga intelligens - även tillägnat sig en viss trafikkultur.

- Titta vilken idiotisk omkörning, dundrar han, när någon mindre trafikkultiverad herre än han själv demonstrerade sina färdigheter.

I hemlighet tycker jag de ser väldigt tuffa ut de där "idiotiska omkörningarna".

Jag frontalkrockar med min lillebror och gör en luftfärd in i ett staket och rullar in på en gräsmatta. På altanen bortom gräsmattan sitter en medelålders sjuksköterska och tar igen sig i eftermiddagssolen.

Hon tar med mig in i huset och låter mig vila en stund. Efter ett tag går jag

för egen maskin hem till via Reginavägen och in genom en grind till vår trädgård och sen in till mamma in via altandörren.

Mamma tillkallar en läkare (en finne), som ställer diagnosen “lätt hjärnskakning” och ordinerar vila samt ingen fotboll de närmaste dagarna. På natten blir jag dock häftigt sjuk och på morgon skjutsar pappa in mig till lasarettet, Malmö Allmänna Sjukhus, MAS. Där jag blev kvar några dar.

Skickat efter min journal ur vilken följer ett utdrag:

Skolgosse Aglaiavägen 66, Malmö

58 04 29 Plastikkirg. avd.

MALMÖ ALLMÄNNA SJUKHUS - MALMÖ

Remiss Övertages från Kir. klin III C efter överenskommelse mellan Dr

Stenberg och Dr Eiken, för op. av näsfraktur.

Uppgifterna huvudsakligen hämtade ur kir. journalen.

Intet anm.värt.

Skolgosse. Fadern försäljningschef. 1/2 syskon.

Tidigare varit frisk. Detta år haft mässling och vattenkoppor.

Intagen på Kir klin 21/5 - 29/5 1958 p.g.a. olycksfall. Cyklade den 20/5

omkull. Var avsvimmad ett par minuter, blödde ur näsan kräkte. Vid inkomsten

neurolog. blankt status. Rtg-olog. en fraktur genom höger os nasale med lätt

inpressning av ett bakre fragment samt nedsatt lufthalt i båda käkhålorna som

tedken [sic] på blödning. Praktfulla glasögonhaematom [sic -

hematom].

Behandlades som en commotio [hjärnskakning].

Hb. 77 %. R3.9 Heller O Almén O.

Inkommer nu hit för operativ åtgärd. Pat. känner sig nu helt kry. Ingen

huvudvärk. Inga besvär från näsregionen.

9 årig pojke med fullgått at. Inga inkomp. tecken. Endast obetydliga rester

kvar efter tidigare

bilaterala glasögonhaematom [stavade man annorlunda då?]

Svalg: Retningsfritt.

Ytl. lyfmk.: 0 patolog. palp.

Cor: Rena toner. Rytm regelb.

Pulm: Fysikal. 0.

Buk: Överallt mjuk och oöm. Hepar, lien och patolog. resistenser ej

palp.

L.S. Näsa: Mättlig nedpressning av näsroten. Tämligen betydande

breddökning. Högersidan konturförändrad.

9 årig pojke som den 21/5-58 ådrog sig en näsfraktur (rtg-olog. fraktur

genom höger os nasale

med lätt inpressning av bakre fragment). Sedan dess vårdad på Kir klin u.d.

commotio cerebri.

Inommer nu i fullgott allmäntillstånd för operativ åtgärd.

(Stenberg) Reposition av näsfraktur. - Intub.

Man lyckas att reparera näsan manuellt. då man ej vill bruka alltför stort

våld. För säkerhets skull känner man dock med tängerna, att man fått bennäsan

rätt. Därefter fixeras den i detta läge med gips och blyplatta på sedvanligt

sätt.

Stenberg/MC

58 05 31 Hem efter reposition av näsfrukturen + gips. Postoperativt glatt

förlopp. Åter för poliklinisk kontroll.

* * *

En vårkväll tittar jag ut genom fönstret i sjukhussalen, som jag delar med två äldre kvinnor och en liten svårt brännskadad pojke, mot gatan utanför sjukhusparken, och tycker mig se pappas stora svarta Cadillac av 1949 års modell köra förbi. Minns att jag blir hemskt ledsen och drabbas av smärtsam hemlängtan.

Det minner mig om en strof ur Hjalmar Gullbergs dikt "Till en näktargal i Malmö", som han skrev på MAS där han låg 1944.

I sjukhusparken hänger månens lykta;

det glittrar genom rullgardinens dok.

Nu lyssnar alla sorgsna och betryckta

till Höga visan ur naturens bok.

Den störste sångaren på denna jorden

har kommit för att skingra våra kval.

Jag hör musik och letar efter orden.

Sjung, näktergal, min hemstads näktergal!

Annars har jag det ganska bra på MAS. I början ligger jag på en sal i den modernare delen tillsammans med en massa pojkar i min egen ålder. Har stränga order om att hålla mig helt stilla tills svullnaden på hjärnan gått ned. Får inte ens anstränga den med läsning, utan pappa eller mamma får läsa för mig, när de kommer på besök. **

Av mina snälla klasskamrater i Augustenborgskolan får jag en bok som jag har kvar,

“Apan Pontus rymmer igen” av Erik Nordin. Flickorna i min klass kallar mig "den danske pojken", för att de finner min uppländska dialekt så konstig. Det är förstås innan televisionens genombrott. Så jag vet vad det vill säga att av min omgivning betraktas som "exotisk".

Av mina ännu snällare föräldrar får jag en leksaksbil som är större än de jag har från Dinky Toys : en tvådörrars Cadillac Coupe de Ville av 1956 års modell, plastdoftande, vit och med ljusblått tak. Min lillebror fåri som tröst en Dodge fyradörrars av samma årsmodell, röd med svart tak och svarta fält längs sidorna.

* * *

På nätterna, när dagpersonalen gått hem, leker jag och de andra pojkarna "hela havet stormar" och kryper omkring i mörkret under våra sängar. Trots det blir jag så pass bra att jag kan genomgå den restaurerande plastikoperationen.

Operationsdagen, en solig, kylig 30 maj 1958, promenerar jag med mamma genom sjukhusparken.

Fryser lite eftersom jag bara är klädd i en sjukhusuniform bestående av bruna kortbyxor och en brun kortärmad, skjorta i tjockt tyg. Vi kommer till en enplansbyggnad. Inne i den läggs jag på ett operationsbord, persienner för fönstren fälls och man injicerar sömnmedel. Vet inte om det är minnet av en hallucination, men har för mig att man placerar ihåliga metallbrickor på mina armar och sticker in injektionsnålar genom hålen!

Skrivs efter en kort konvalescens ut lagom till skolavslutningen, som jag bevistar i en gipsmask över näsa och panna. Skäms något förskräckligt. Ser ut som "Osynlige Mannen".

* Ur pappas anställningsavtal med "Atlas Danmark": "Ståhlbergs arbetsuppgifter

skola i främsta rummet vara i enlighet med de allmänna direktiv, som lämnas av Atlas´

verkställande direktör, leda, organisera och utbygga Atlas kår av distriktsombud, därvid det åligger Ståhlberg att tillse att Atlas kommer att representeras av

pålitliga och representativa personer. . ." (och sedan en lång rad ytterligare åligganden)

* *En av mina barndomsteckningar visar en läkarmottagning. Eller tandläkarmottagning. En stol med en strålkastare som lyser tyder på det senare. Liksom ett bord med en mugg med vad som ser ut som speglar av det slag som tandläkare förr tittade i munnen på folk med.

Åter en flintskallig man som antingen är läkare eller tandläkare och som har en rock med ett kors i en rund ring och i höger bröstficka vad som ser ut som en termometer, men som kanske kan vara en träspade av det slag halsläkare använde.

På bordet framför honom en massa instrument. Ett stetoskop. Två små böjda saker som ser ut som små skallpeller. Två små saxar med mera.

Bakom mannen även en säng vilket motsäger tandläkarhypotesen och längst bak i bilden en dörr med siffran "21".

1958 - när jag har min cykelolycka hamnar på sjukhus - ritar jag en flintskallig man med mustach och glasögon bredvid en medelålders gråhårig tant med kort vågigt hår.

VÄRLDENS RIKASTE ANKA

Som sagt - hade en hyfsat livlig fantasi.

Ensam i lägenheten i radhuset i Rosengårdsstaden gick jag in i badrummet, släckte lyset och hällde ut mynten i min sparbössa i handfatet och tvättade dem. Det hade något med Joakim von Anka att göra.

På ett omslag till Walt Disneys serier (nr.10 1955) hade Joakim hängt sedlar på tork ovanför en tvättbalja i trä. Dessutom tog han ibland "pengabad", simmade runt bland guldglänsande mynt i sin gigantiska simbassäng, iklädd sin röda rock, på de simhudsförsedda fötterna vita damasker. Penningdjupet angavs i meter på pinnar som stack upp. Han log brett med slutna ögon. I bortre änden tittade hans brorson och dennes brorsöner på. Myrliknande på grund av avståndet till bassängens bortre ände.

Det silohöga, nästan helt fönsterlösa pengavalvet (Pengabingen/The Money Bin) hölls dygnet runt under uppsikt av Björnligan i sina svarta masker för ögonen, fängelse-rakade skallar under blå skärmmössor och långa fångnummer på bröstet på sina röda rundhalsade tröjor, som de använde istället för vanliga namn när de tilltalade varandra. Det kunde låta ungefär så här:

- Hör du 176-671, har du sett till 176-716?

- Nej, 176-167, har du?

I nästan varje nummer av Kalle Anka & co eller parallelltidningen Walt Disneys serier (på den tiden, tecknaren Carl Barks tid, var båda tidskrifterna strålande exempel på bra barnkultur och sofistikerad populärkultur) försökte björnbusarna tömma innehållet i Joakims bassäng, men fick i slutändan alltid tji. Det lärde man sig de skulle få, det var som en ritual som alltid slutade på samma sätt. För annars hade Joakim inte kunnat fortsätta vara Kalles rika onkel, eller "världens rikaste anka".

Men kampen stod inte alltid mellan Joakim och Björnligan utan en gång fick han och Kalle och knattarna tampas med själva sjöodjuret Nessie under ett besök i det skotska fäderneslandet.

På omslaget tornade ett grönt drakmonster upp sig högt ovan en eka i vilken Kalle och knattarna befann sig. (Äventyret "Den muskaliska sjöormen", som dansar och njuter av Kalles talang som flöjtande ormtjusare, som kom ut på svenska i Kalle Anka & C:O i februari 1955.)

VALPEN I FÅGELBUREN

Jag minns det inte, men det har berättats, att när mamma kom hem med min bror från BB, så klappade jag honom på huvudet och sade "vovve".

Märkligt. Tyckte jag att han såg ut som en hund?

Var det öronen? Det röda håret? Trodde att jag att han var en cockerspaniel?

Jag var ett år och tre månader och tre veckor.

Hundar kan man säga utgör en röd tråd i mitt liv. Jag var tidigt förtjust i dylika.

Min bror däremot såg i varje hund han mötte ett monster. (Inklusive ekorrarna på Skansen.)

Skulden för detta har lagts på mig. Jag och de elaka bröderna Jakobsson lär ha funnit nöje i att skrämma min bror med att vi hade en hund, som skulle bita honom om han vågade sig nedför trappen i vår port och ut på gården, varpå min bror vände och sprang upp till mamma.

Jag tror jag minns hur vi stod där nere i trappen, kanske för att jag blev bestraffad med en klädborste, med vilken mamma randade mina bara ändalykt, efter att jag tvingats lägga mig över henne knä.

Jag tror inte det var enda gången jag drabbades av denna fysiska bestraffning, men den upphörde gissar jag i och med flytten till Eskilstuna, i och med att avståndet mellan min mor och hennes svärföräldrar, som hon inte drog jämnt med, ökat och det till hennes systrar och bröder i Karlskoga respektive Stockholm minskat.

Mamma tyckte att farmor och farfar skämde bort mig något hiskeligt och när jag var tonåring berättade hon att jag var “helt omöjlig” efter en dag hemma hos dem samt att farmor förebrått henne för att hon var för sträng.

* * *

Den snörika vintern 1958 i Rosengårdsstaden i Malmö, där vi var nyinflyttade, hade Thomas kynofobi* (som mamma sade - det betyder hundrädsla) utvecklats så långt, att mamma och pappa oroade sig för att låta honom gå ensam till skolan en bit bort på Köpenhamnsvägen. De var rädda för att han skulle bli påkörd om han i blind skräck sprang ut i körbanan för att undvika en hund som han mötte på sin trottoar.

Förmodligen hade de läst om fobiträning och att bästa sättet att övervinna en fobi är att utsätta den drabbade för det som han eller hon är mest rädd för, i Thomas fall

hundar, genom att skaffa en snäll liten valp och placera den i vårt hem. Då skulle Thomas gradvis inse att inte alla hundar var farliga - nej, att de flesta inte några

bitska avsikter alls.

I detta syfte studerade mamma hundannonserna i Snällposten/Sydsvenska Dagbladet och fastnade för en som lät intressant. En liten djuraffär på Fredsgatan 18 som hette Fågelburen annonserade om fina blandrasvalpar för 40 kr. styck. (En titt på Hitta.se “gatubild” visar att det gamla huset där affären låg är rivet och hela gatan kantad av fula kontorsbyggnader i glas och stål samt betong. Adressen har jag fått via Malmö Stadsarkiv, som även berättade att ägarinnan hette Nanna Ohlin.)

Vet inte hur passa stora förmögenheter min bror och jag hade lyckats skrapa ihop, men antag att vi hade femton kronor var (i dagens penningvärde minst 150 eller kanske 250), så sköt mamma till de resterande tio kronor av våra framtida veckopengar.

En kall vårvinterdag i ett slutet av mars i ett för ovanlighetens skull snöigt Malmö, stuvade hela familjen in sig i pappas tvåtons Cadillac och for iväg.

Den svarta Cadillacen körde in till trottoaren på en sidogata till Fredsgatan och stannade, mamma sade åt oss att vänta i bilen, emedan hon ensam gick bort till Fågelburen för att se efter om det alls var lönt att vi barn fick titta på valparna. Förmodligen för att undvika tjat och bråk, om hon och pappa bestämde att ingen valparna var något att ha.

Jag och min bror kunde dock inte bärga oss utan fick pappa att ta med oss till djuraffären så fort mamma försvunnit ur sikte. Strax var hela familjen församlad på affärens kontor. I ett bås med en svart vedkamin vid ena långväggen, bodde ett tjogtal pipande och gläfsande valpar som precis skilts från sina mammor. Bland annat två syskon, små svarta pinscheraktiga saker, en tik och en hanne.

Helt plötsligt frågar mamma:

- Vad är det där bakom vedkaminen?

- Jo, det är brodern till de där två.

Mamma ber då att få titta närmare även på honom. Hon hänfördes omedelbart av hur vackert tecknad han var jämfört med sin bror och syster, som var nästan helsvarta.

Han hade bruna långstrumpor på benen, en Mussepiggslinga i pannan, polisonger à la Elvis, bruna bårder på de vikta öronlapparna, en kraftig vit bringa med ett par små färgstänk i.

- Honom tar vi.

Vi lindade in honom i en ljusblå babyfilt mot kylan och i bilens framsäte höll mamma och upp honom framför sig och utbrast spontant "Tummetott". För han var så liten.

Hemma skulle vi genom honom ett riktigt namn. Thomas och jag föreslog Knut respiktive Oskar, emedan mamma tyckte att Tott kunde vara lämpligt, men för att inte stuka vår kreativitet, så fick han heta Knut Oskar Tott med namnsdag Tjugondag Knut.

Valpen undersökte sitt nya hem med stor försiktighet. Sträckte på kroppen och luktade på mattor. Men bara någon timme. Efter det for den runt som en speedad ekorre och bet i allt. Min brors hundrädsla förstärktes.

Och även min normala frimodighet visavi hundar fick sig en törn. Både Thomas och jag började gå omkring med dubbla raggsockor och galonhandskar till skydd mot valpens vassa mjölktänder. Så fort den kom galopperande från hallen in i vardagsrummet, drog vi upp fötterna med raggsockorna under oss, så att han inte kom åt att bita.

Då han gav han sig på kanterna på kökslådorna, stols- och bordsben i stället, för, som mamma förklarade, det kliade i hans tänder.

Oenighet om uppfostran uppstod. Varken pappa eller vi hade någon större erfarenhet av hundar (pappa endast av en foxterrier som hette Pajas, som farmor och farfar haft), men vi kunde inte tro att man skulle vara så sträng som mamma.

Ett minne har etsat sig fast. Mamma fann Tott på pappas och hennes säng med hennes nya dräkt mellan tassarna, fransig och söndertuggad. Mamma, redan förtvivlad över utseendet på lådkanter och stols- och bordsben, tappade humöret ordentligt.

Nu skulle valpen bort. Thomas och jag grät och bönade för att han skulle få vara kvar, "snälla mamma", och vår tårar uträttade underverk. Mamma lät sig bevekas. Knut Oskar Tott skulle få stanna.

Efter skolavslutningen i andra klass, för min del, första för min bror, for vi till Danmark i valpens sällskap.

I fotoboken som mamma sammanställde poserar Knut Oskar Tott med bred badvaktsbringa och med hängande tunga på Jyllands milsvida stränder, gräver djupa gropar i sanden så att bara den svanslösa bakdelen syns på bilden, drar hussar på en stig mellan solbelysta ängar, luktar (i ett ögonblick i tidens ström!) på en blomma i trädgården till den före detta bondgård där vi och tre medelålders danska konstnärer hyrde rum.

Konstnärerna hade vernissage i ladan där svalor flög omkring under taket. En av dem ritade av mammas ansikte och vi lät rama i det, och det var med på väggarna i många hem.

En dag fick jag följa med den ena av dem i deras VW Camper till Åhus. Där köpte jag en "is" och en "Anders And" (Kalle Anka).

När vi sedan skulle ta färjan mellan Köpenhamn och Malmö eller om det var den mellan Helsingör och Helsingborg, så gömde vi Tott under en filt på golvet i baksätet så att inte tullen skulle se honom.

Hemma i Malmö flyttade vi in i vår nyproducerade trea på Nicoloviusgatan 6, i porten närmast gatan.

Nicoloviusgatan låg i ett då modernt, nybyggt höghusområde alldeles intill Öresund i Malmö, i ett område som heter Ribersborg. Husen var i gult tegel och påminde mig - minns jag nu att jag tyckte - om de gula plastbitarna i min Legolåda.

Jag och Tott gick på nya gator: Sergels väg, Tessins Väg, Ola Hanssons väg och i parken på andra sidan den stora vägen som gick längs med havet, Limhamnsvägen; parken som blev min utomhuslekkammare. Den hette (och heter) Öresundsparken, hade två café-au-lait-färgade dammar med sothöns och änder och tårpilar längs sidorna, vars blad doppade i vattnet, och i mitten av en av dammarna fanns en liten ö.

En solig förmiddag träffade jag Karin Gülich, som var jämngammal med mig och bodde i ett grått hyreshus på andra sidan gatan, i första porten, fast med adress Limhamnsvägen 18 (kollat på KB i telefonkatalogen för Malmö och Lund 1959; hennes pappa hette förresten Arne), och hennes lilla tyska taxtik Peggy, som var ljusbrun med skär nos, och vi och våra hundar började gå promenader tillsammans i parken och på Limhamnsfältet, där vi en dag mötte en gammal dam som frågade om vi hade sett hennes släthåriga foxterrierhanne. Den hade sprungit bort och hon var så orolig och vi tyckte så synd om henne. Damen fortsatte sitt letande och vi vår promenad.

Efter ett tag såg vi en ensam, vit hund med svarta fläckar som vi antog var rymmaren, varför vi lockade till oss den och kopplade den med Totts koppel, medan vi kopplade ihop Tott och Peggy i samma koppel.

Tott ville slåss förstås, så vi hade allt sjå i världen med att leda hem de tre hundarna till mig och stänga in foxterriern i mitt och min brors sovrum.

Mamma och pappa ringde polisen som kom. Hunden tog då skydd under den bänk som vilade på hurtsar med lådor, som vi stoppade papper och pennor i och satt vid när vi gjorde läxorna, och ville inte komma fram. När polisen stack in en hand, försökte den hugga. Med hjälp av en av brorsans och mina pinnstolar, som den ena av de två poliserna höll framför sig som en lejontämjare på cirkus, för att freda sig mot hundens attacker (foxterriers kan hoppa ganska högt), så lyckades den andre polisen få grepp om hunden och sedan bära iväg den.

Jag vill minnas att dess matte hade ringt polisen och anmält rymlingen, så att man visste vart man skulle åka med honom.

Men nu gick jag händelserna i förväg. Låt oss backa bandet några dagar.

* Ändå var det jag som blev biten, inte Thomas. En misstänksam svart pudel som ägdes av en dam på Carlavägen 34 i Eskilstuna, trodde jag skulle sno hans middag, när jag klappade honom medan han åt. Jag har fortfarande kvar ärret på högerhandens ovansida.

Jag utsattes ständigt för attacker från min klass- och lekkamrat Bosse Nilsson lilla ljusbruna taxfröken. Den var alltid ute efter mina fötter, och det gjorde ont rakt igenom de tjocka raggsockorna. Inte ens när jag satt åt middag hemma hos Bosse med hans bror och föräldrar på Uttermarksgatan, så rådde det någon vapenvila.

I Sorrödssjön sommaren 1959 hade jag mitt på vägen utanför tomten en schäfer ovanpå mig som "bara ville leka", fast jag fick motsatt uppfattning.

DEN SANNA BERÄTTELSEN OM SADISTEN FRÅN SOLIDAR

Bland barnen på vår nya gata florerade ryktet om en elak springpojke, som när han med en trehjulig cykel med flak framtill leverade varor åt kunderna i Solidar (skånska för Konsum) på Sergels Väg, roade sig med att misshandla barn som kom i hans väg.

Inget sade dock om att han även var djurplågare, något som skulle uppenbaras, när jag och Thomas mötte honom första gången.

Plats: den asfalterade gången utanför vår port. Årstid: sommar. Väder: soligt och varmt. Luften parfymerad med doften från rosenbuskar i planteringen framför porten.

Nu svänger den elake springpojken upp från gatan framför vårt hus. Bromsar in och ber att få hälsa på Tott, vilket vi inte vågar neka honom, så han tar upp vår lilla hund och placerar honom på flaket och cyklar fram och tillbaka framför huset, avsiktligt vinglande, på ett sätt som får hjulen att tillfälligt förlora markkontakt och Tott att hasa fram och tillbaka på flaket. Vi springer efter hela tiden och vädjar om att få tillbaka honom.

Jaså, ni vill ha tillbaka honom, säger springpojken, och lyfter Tott från flaket, vilket får mig att dra en lättnadens suck, men när han räcker mig honom, tar han tag i Totts nos och vrider om så hårt han kan. Tott tjuter till och fortsätter i min famn att ge ifrån sig små ynkliga gnäll. Jag rusar med klappande hjärtan upp till mamma, som i sin tur kutar iväg till en veterinär som har praktik i källaren i huset intill, Nicoloviusgatan 8.

Veterinär Bönfors konstaterar sår i Totts nosgångar. Något rättsligt efterspel för djurplågaren, denne homo sapiens light, i form av polisanmälan eller avsked kan jag inte erinra mig.

Men hur viktig torde inte denna händelse vara för att förklara en bristande tillit till andra människor eller snarare till världen som sådan, både hos mig och hos Tott?

Det var ingen isolerad händelse, som vi skall se i det efterföljande.

KANSAS KID, JESSE JAMES & JAG

Efter att vi flyttat från Rosengårdsstaden till en nyproducerad trea i Ribersborg, blommade min kreativitet ut för fullt.

Bland killarna i de fina nybyggda flervåningshusen på Nicoloviusgatan i Ribersborg i Malmö, som gränsar till Slottsstaden, där förresten morbror Sven och moster Helga bodde under kriget, var jag nog den förste som anföll "Sillatåget" från Limhamn, som for fram på en smalspårig räls på en banvall längs en häck mellan Öresundsparken och Ribersborgsbadet.

Denna kriminalhistoriska milstolpe passerades på min nioårsdag den 23 juli 1958 och jag hade på mig en födelsedagspresent; en cowboydräkt i svart sammet eller flanell, med texten "Jesse James" på ena byxbenet.

Morbror Sven berättade att han också anfallit Sillatåget när han var liten pojke, vilket var på 20-talet. Så helt nytt var det kanske inte, fast idén var min egen, inspirerad av läsning av tidningar som Cowboy, Illustrerade Klassiker, Tomahawk, och även av en film med Bob Hope, som jag sett på bio med mina föräldrar, i vilken han deltar i ett tågöverfall tillsammans med Jesse James.

Mamma skrattade så att tårarna rann, när man fick se Jesse James gamla vithåriga mamma i en gungstol på en veranda putsa sonens vapenarsenal och kalla det "hushållsarbete", emedan jag uppskattade filmen för vad jag upplevde som dess verklighetsanknytning. I alla fall fick jag den där cowboydräkten med Jesse James på, så jag tror att det hade med den filmen att göra.

Efter mitt anfall på "Sillatåget" organiserade jag i Butch Cassidys och Jesse James anda ett eget banditgäng.

Jag kom på att man kunde använda remsorna till våra knallpulverpistoler och knallpulvergevär (jag hade en brun Winchester av plast som jag älskade) som "dynamit" att placera på rälsen, och att lägga smågrus på vardera änden av remsorna så att de inte blåste iväg.

Jag övertygade även mina kamrater om att den om kastade sten på sothönorna (som påstods dra ned andungarna under vattnet) var lika avskyvärd som en "boskapstjuv", och därför fick hängas i fingrarna i buskagen invid pilträden som omgav dammen.

EN RIBERSBORGFANTASI

Jag tar hissen upp till tredje våningen, i stället för de marmorerade trapporna, och kommer in i hallen. Där sitter pappa på en pall och pratar i den svarta bakelittelefonen som står på ett bord under klädkrokarna och hatthyllan. Han skall fylla trettio i november, men det tänker jag inte på då. En tioåring gör inte det.

Han har svarta kostymbyxor, på fötterna smala, eleganta, spetsformade skor, vit långärmad skjorta, tunna ljusbruna läderhängslen utanpå. Sitter framåtlutad, slipsen hänger ned mellan benen. Blå ögon bakom hornbågade glasögon, ovanför den höga pannan en smal strimma med rött, snaggat hår, tecken på tidigt håravfall; mellan vaderna vår slät- och svarthåriga blandrashund Tott, som han kliar i nacken. Totts håller ögonen halvslutna, och stampar takten med ena bakbenet markerande stor tillfredsställelse. Mamma kallar dem "far och son" i ett fotoalbum.

Jag går vidare, vardagsrummet är till höger, ser mamma som står och stryker och hälsar mig med ett ömt "hej Micki Tix". Har ingen aning om varför hon kallar mig så, eller, för den delen, varför Örjan i huset bredvid kallar henne "Pat". Hon heter ju Astrid Marianne Elisabeth, men till och med pappa säger "Pat".

Kan det ha att göra med att Örjans fru, Meg (förkortning för Margaret), är från Milwaukee i Wisconsin, USA? Och att mamma gillar den republikanske vicepresidenten Richard Nixon vars fru heter Patricia och kallas Pat? Eller beror det på Patricia Highsmith vars "Främlingar på tåg" filmats av Hitchcock och gjort sitt segertåg över världen, för mamma var ett stort fan av Highsmith, men var hon det redan då? Hade hennes böcker ännu översatts till svenska?

Pat, dvs. mamma, är klädd i en kortärmad, knälång, grönbeige bomullsklänning med knappar framtill och ett tygskärp åtsnört i midjan och på fötterna ett par lågskor i tyg. Barbent. Bakom henne till höger ett lågt marmorbord med soffa på ena sidan och fladdermusfåtölj på den andra. Mitt på bordet ett gult cigarettpaket av märket Chessman, inte som i den kaliforniske rånaren och våldtäktsmannen, känd som “The Red Light Bandit”, utan som i schackspelare, den intelligenta rökarens märke.

Vid väggen en radiogrammofon på korta träben. Överst på framsidan två stora vita knappar för att ratta in olika radiostationer i världen, vilka finns namngivna bakom en glasskärm: Motala, London, Hamburg, Paris, Warzawa, Moskva, etcetera. När man sätter på radion eller grammofonen tänds glasskärmen upp. Ganska stämningsfullt, om det är mörkt.

Nedanför den finns ett ljust, tunt tyg med ordet "Luxor" i gul metall. Det döljer

högtalarna så väl, att jag aldrig tänker på att de finns där. Musiken tycks komma ur träet.

Nu ber jag mamma spela en av mina favoritlåtar med Ella Fitzgerald, "To keep my love alive":

I married many men, a ton of them, because I was untrue to none of them, I bumped off each and everyone of them, to keep my love alive.

Mamma har väldigt roligt åt texten, som handlar om en "svart änka" (dvs. en kvinna som mördar sina män).

Sir Paul was frail;

He looked a wreck to me.

At night he was a horse’s neck to me,

So I performed an appendectomy [blindtarmsoperation], To keep my love alive

Sir Thomas had insomna he couldn’t sleep at night,

I bought a little arsenic he’s sleeping now all rightJag uppfattar inte mer än Paul och Thomas, min brors båda dopnamn, och finner det skojigt att de finns med i en sång!

Men det är framförallt rösten, kvinnligt femtiotalsmjuk, som Doris Days, och Anita O‘Days, (den sistnämnda ser ut som Eva Jakobsen, en av mammas väninnor), som skapar en inre bild av en ung hemmafru som mamma, och rytmen, som påminner om ljudet från en lunkande häst, så att tonerna och sången smälter samma med mina ständiga cowboyfantasier.

Hästrytmen tycker jag mig även höra i Elvis Presleys "Doncha think it's time", från filmen “Playing for Keeps”, från vars ljudspår min bror har fyra låtar på en EP-skiva.

I’ve been yearning for a little romance

I wanna know

When you gonna give me a

chance

Kiss me honey,

Tell me your mine

Doncha’ think it’s time

Jag är väldigt uppmärksam på musik som har ett slags hästrytm. Således upptäcker jag att “Van att få som jag vill” med Povel Ramel, som jag har på baksidan på en EP-skiva med den skickliga firmafestparodin “Bladerbergeri Hurra“, som jag fått i födelsedagspresent, också har en sån där rytm som frammanar bilden av en cowboy ridande över prärien. Som i låten “Bury me on the lone prairie” ("where the coyotes howl and the winds blow free").

Mamma och pappa säger att “Van att få som jag vill” påminner om mig:

Ja, jag är van att få

Vad jag ropa på

Från största teddy till minsta pastill

Mamma kom hit med det!

Pappa kom hit med det

Van att få som jag vill.

Lite senare går låten över i refrängens bluesiga, hästlunkiga:

Kär, förälskad och bortglömd.

Vad att få som jag villEn annan favorit på EP:n med Ella Fitzgerald handlar om buskillen “Johnny One Note“:

Poor Johnny One-note

Sang out with “gusto”

And just overlorded/overloaded the place

Poor Johnny one-note

Yelled willy-nilly

Until he was blue in his face

For holding one note was his ace

[. . .]

Cats and dogs stopped yapping

Lions in the zoo

All were jealous of Johnny’s big thrill

Thunder claps stopped clapping

Traffic ceased its roar

And they tell Niagara stood still. . .

Men den låten är för snabb och har en för högljudd blåssektion för att få en att tänka på hästar, undantaget uppskrämda, gnäggande sådana, så cowboylänken finns snarare i ett enda ord, “gusto”, som även finns med i Nat King Coles “Twisted Stockings”, där han förutom att sjunga “gusto” även sjunger om en tjej eller kille “down in Texas”. På så sätt binds "gusto" samman med Texas, som ju är cowboystaten nummer 1.

“Twisted Stockings” finns förresten på ena sidan av en 78-varvare med Nat King Coles coola “Calypso Blues”, som pappa spelade på min begäran, när jag var mycket liten och vi skulle dansa före läggdags, när vi bodde på Björngatan i Jönköping, min födelsestad.

Eller så var det så här:

Ella Fitzgerald var amerikanska som mammas och pappas väninna Meg, som jobbat som lärarinna i Northfield Minnesota, vars bank bröderna Jesse och Frank James och deras kusiner Cole, Bob och Jim Younger misslyckades med att råna den 7 september 1876, vilket förmodligen i mitt undermedvetna ger sången ett samband med Vilda västern.

Men kanske inte bara det - utan även “färgen” i musiken, varm, mjuk och mörk som en skymning, bidrar. Och även kanske detta: Ella är frihetsgudinnan, en änglaröst från det förlovade landet, Paradiset på andra sidan Atlanten, vars locktoner påminner om sången “Bali Hai” i musikalen “South Pacific”:

Bali Ha’i may call you

Any night, any day,

In your heart, you’ll hear it call you:

‘Come away. . . Come away.’

Bali Ha’i will whiper

In the wind of the sea

‘Here am I, your special island!

Come to me, come to me!’

* * *

Låt oss nu syna av mig lite framför mamma. Hur ser jag ut i hennes ögon?

Hon ser en cendréfärgad, tioårig, smal kille i en cowboydräkt med en svart hatt med snöre, asom hänger på ryggen inomhus. Lucky i de gamla svartvita 30-talsfilmer om Hopalong Cassidy, som vi ungar ser på matinébio på "Fontänen" vid Fridhemskyrkan, har en sån hatt, och det har Hopalong också, alltså snöre i hatten, fast Luckys är vit och Hopalongs svart och har hög kulle. Min har låg.

Även Kapten Miki i serietidningen Prärie har hatt med snöre som han mest bär på ryggen utanpå sin rangerskjorta. Även utomhus. Han har även svarta byxor med gula revärer nedstoppade i höga läderstövlar, precis som Hopalong. Lucky och jag däremot har utsvängda skyddsbrallor, chaps, och det är tuffast. Luckys är ljusa (ljusbruna antar jag), men mina är i svart filt med inskrift i vitt längst ned till vänster vid ena foten: "Jesse James."

Namnet på min store idol, universums mest spännande människa någonsin. Han finns med på kolorerade kort i tuggummipaket jag köper i kiosken i hörnet av den gata där jag bor, Nicoloviusgatan, och den större tvärgatan Sergels väg, där Solidar finns, utanför vilken Tott blivit biten av en elak svart pudel som stått fastbunden, bredvid en tobaksaffär som jag ibland springer in i med orange snusnäsduk med röda bårder för ansiktet och skjuter med mina två svarta knallpulverpistoler, som jag har i ett hölster utanpå mina chaps.

Jag gör likadant på en Gulf-bensinmack (enligt zlattes.com,

där den finns förevigad på ett färgfoto, "klädd i mosaik och med stora glasytor"), där en snäll man jobbar, som servar pappas bil och som har en liten grå pudeltik som heter Pyret, som Tott är kär i och som brukar komma hem till oss och leka med Tott, så att hallmattan blir en enda stor driva. Hennes husse blir jätterädd när jag, Jesse James, stormar in, och därför räcker han över lite femöringar.

Kiosken på hörnet finns kvar, men en titt på den via hitta.se avslöjar att den nu saluför Falafel. Solidar på andra sidan har blivit pizzeria.

Tott är förresten kär i Peggy också, en söt, rödbrun tysk taxfröken på andra sidan gatan (adress Limhamnsvägen 18), där det även bor ett par vilda bostonterriers som alltid slåss på lek, skakande sina koppel, när matte går Nicoloviusgatan fram med dem.

Jag går ut på vår balkong för att spana av öppningen mellan de två husen. De har åtta våningar.

De längst upp måste ha en magnifik utsikt över Öresund. Själva kan jag, när sikten är klar, från vår balkong på tredje våningen se Köpenhamns tinnar och torn på andra sidan sundet.

Det är sommar och jag ser barn jag känner på lekplatsen mellan husen. Direkt nedanför balkongen finns en ljusgrå, cementerad parkeringsplats, så att den som går där kan se in i vardagsrum och sovrum på första våningen. Till exempel hos Jonny och Glenn Andersson, söner till portvakten och hans blonda, smala fru. Hon har alltid armarna i kors när man pratar med henne, verkar glad men också blyg. Hennes mor och far eller om det var hennes makes, bodde i ett gammalt hus i Malmö Gamla Stad (på spanska Antigue Pueblo), som saknade inomhusfaciliteter om nödläge uppstod. I händelse av det var man tvungen att skyndsamt springa ned på bakgården till ett torrdass.

Under lekplasten finns ett garage, med infart från Nicoloviusgatan. Min farbror, som är läkare på Lunds lasarett, kör ned sin svarta sedan, en Mercedes 220 S, för han bor i det röda tegelhuset rakt över, som liksom vårt ägs av en byggmästare Hansson, en tjock man i väst, hombughatt och grå kostym. Denne äger också det andra huset mot Sergels väg. Även mellan det och vårt hus finns en lekplats, som har en karusell, som vi sätter igång genom att springa vid sidan och hoppa på och av med uppenbara risk för att komma till skada.

Nu ser jag Stefan och Mikael Kahlow, vars far Torsten pratar göteborgska, komma ut ur sitt hus, och bröderna Nordfeldt. Samtliga barn till mina föräldrars vänner. Och där kommer Lasse Jönsson, som är son till en man som jobbar på samma danska företag som pappa, som säljer frysboxar och heter Atlas. Med kontor i de låga enplanshusen i Malmö hamnkvarter.

Lasse och hans familj (pappan hette Stig, minns jag nu) bodde också i Rosengårdsstaden, på Mirandavägen och hade tv före oss, på vilken jag såg ett danskt barnprogram som hette “Andy Pandy”. (En visa i programmet vid påsktid gick “Andy Pandy i sitt påskekägg, tjippeli

tjippeli tjopp”)

Samtliga brödrapar och Lasse (som bara har en lillasyster) hjälper mig ibland att anfalla det lilla svarta diesellok som flera gånger om dan tuffar på frampå en smalspårig räls på en vall ovanför den park som är mitt favorittillhåll. Öresundsparken heter den. Har två små dammar med sothöns och änder. Längs stränderna hänger pilträdens grenar ut över vattnet.

Vi lägger ut knallpulver på järnvägsspåret och får det att ligga stilla med små gruskorn, som vi lägger på varje ände av remsan; små för jag befarar att större skulle få tåget att spåra ur, och det vill jag inte. Jag vill bara att det skall smälla, fast i min fantasi är det förstås dynamit som jag likt vildavästerbanditerna i serietidningarna Cowboy, Tomahawk, Buck Jones lagt ur på rälsen.

I ett nummer av Buck Jones heter tågrånarligan "Hål i väggen-gänget" och de hoppar ned på tågsätenas tak i kurvor.

-----------

När Sillatåget, det vill säga det lilla svarta loket, kommer farande med sin brummande dieselmotor och vagnar från fiskhamnen bortom kalkbrotten i Limhamn, får vi spetsa öron för att höra om det smäller. Vi har lagt oss så platt som möjligt på gräset nedanför banvallen. Ansiktet ned så att läpparna vilar mot grässtråna, doft av gräs och jord.

Efter de knappt hörbara smällarna ("fjutt, fjutt") rusar vi upp från marken, eller om vi är många, ibland ett dussin grabbar, även ur buskagen; vi springer längs med loket i våra cowboyhattar och ansiktsmasker vilt pangande med knallpulverpistoler. Lokföraren tittar alltid lika förvånat.

Ökar han farten? Tänk om han blir rädd! Kommer in på stationen och stinsen ropar:

- Han har blivit överfallen igen.

Stödjande sig mot ett par arbetskamrater stapplar han ut på perrongen.

Hans fru frågar, när han kommer hem, på bred malmöitiska:

- Men Jöns, va' är det som har hint? Har du sitt itt spöke?

Morbror Sven Schånberg, som numera bor i Stockholm och är advokat, och gift med mammas syster Helga, berättar att han och hans kamrater gjort likadant när han var liten, vilket gör mig lite besviken. Jag trodde vi var pionjärer.

* * *

Jag tror 1876 är mitt historiska favoritår när jag är tio. Vad hände inte då? Jo, den 25 juni massakern vid Little Big Horn, förevigad i en medryckande, svartvit film, "De dog med stövlarna på", inspelad 1941 med Errol Flynn i rollen som George Armstrong Custer.

Flynn dog den 14 oktober 1959, samma dag som filmen visades i svensk tv för första gången. Jag hade turen att få se den och min begeistring kände inga gränser! Rycktes med i handlingen som en cowboy som fastnat med stöveln i en stigbygel efter en skenande häst. Pappa ville också se den, och när Custer deltar i nordamerikanska inbördeskriget 1861-65, så förklarar pappa att Custer slåss för nordstaterna mot sydstaterna. Jag tror då att sydstatssoldaterna är sydamerikaner, men pappa förklarar då sammanhanget mer ingående.

Dagen efter hörde jag mamma säga att Flynn dött, när de visat filmen i tv.

Den dagen, den 15 oktober 1959, visslar jag och min bästis Claes Hallengren, som jag lärt känna i den privatskola i Malmö som jag blivit förvisad till från Fridhemsskolan, på Sjunde kavaleriets paradmarsch "Gary Owen" (i filmen, som jag har på dvd och ofta ser om, säger Custer/Flynn att rytmen i sången passar bra att rida till). På Limhamnsfältet (som är stort som Gärdet i Stockholm, och som i samband

med höststormar översvämmas närmast havet) iscensätter vi slaget vid Little Big Horn, bara vi två, och turas om att vara general Custer och siouxhövdingen Crazy Horse. Han överlever alltid den blodiga bataljen, trots att han springer rakt mot min pangande svarta Remington 44.

Det var fördelen med att vara den mindre glamoröse indianhövdingen, som i filmen spelades av Anthony Quinn. Man överlevde. Var man general Custer, så dog man alltid på slutet, segnade ned på gräskullen och blev ett vackert lik.

1876 är även året då Vilde Bill Hickok förpassas till den stora saloonen i himlen.

På eftermiddagen den 2 augusti, kl. 16.10 på Nr 10 Saloon i Deadwood i Dakota-territoriet, inte så långt från Little Big Horn i Montana, skjuts James Butler Hickok i ryggen under ett pokerparti.

I mitt andra exemplar av Richard O'Connors "Wild Bill Hickok" från 1961 sidan 244 (det första hade jag som tolvåring i Örebro, en present från mina föräldrar, det här jag nu citerar ur beställde jag via Bokbörsen.se):

"Hickok försökte som vanligt sätta sig med ryggen mot väggen. På överenskommelse eller mer troligt på rent skämt beslutade de tre medspelarna med Hickok och inte ge honom stolen mot väggen. Bara på skoj. Efter en stunds godmodigt knuffande damp kapten Masset ner på Hickoks sedvanliga plats.

- Det är väl ingen som tänker skjuta dig i ryggen, sade flodbåtskaptenen."

Jag hade sett mordet i en Illustrerad klassiker, som jag köpt igen som vuxen på en serietidningsbörs i Birkastan. Jack McCall, vinögd, mustaschprydd, drucken, i ljusgrön cowboyhatt, vit skjorta, rödgul väst, dito byxor, uppmanas av ett par skurkar att visa sig modig nog att skjuta Hickcok. Men eftersom han är en feg stackare, så skjuter han honom i ryggen.

Sist, men inte minst, är 1876 det år då Jesse James, västernbanditernas motsvarighet till Napoleon Bonaparte, möter sitt Waterloo i Northfield, Minnesota, den 7 september.

------------

Förutom Illustrerade klassiker, och de serietidningar jag nämnde, så börjar jag i november 1958 även inhandla en tidning, som är ett ambitiöst försök att ge Sverige en historisk tidning om Vilda västern. Grundare och redaktör är Bert Lexberg, segraren från frågesportprogrammet i tv, Kvitt eller dubbelt.

Materialet hämtas, antar jag, från amerikanska förelagor och översätts. Min engelska är det inte så mycket bevänt med, så när jag ser ordet "all right" i Sheriffen, som jag ibland använder utan att veta hur det stavas, uttalar jag det som "allrickt". Går omkring och säger "allrickt" tills mina föräldrar undrar vad det är jag säger och när jag visar dem tidningen, skrattar de och förklarar. Jag skäms över min fadäs.

De historiska fotografierna i nämnda tidning visar sheriffer och revolvermän som inte ser ut som i serietidningarna. Ingen har Kansas Kid klädsel eller filmstjärnesnygga utseende.

Ingen skurk i Sheriffen heter Elvis eller Ruby Mason, som två bankrånarbröder som Kansas Kid tampas med. Elvis är den snälle av dem, Ruby däremot har svart hatt och mörk skäggbotten.

Kansas Kid slåss på en hängbro mot Ruby, som störtar ner i ravinen inunder och dör.

De gamla fotona i Sheriffen på Billy The Kid och Sam Bass samt Clay Allison blandas med ganska vältecknade illustrationer, vilket förmedlar en serietidningskänsla.

Mitt favoritnummer av "Sheriffen" köper jag för 1 krona i kiosken på hörnet i juli 1959.

Jag får stifta bekantskap med Billy The Kids öden och äventyr och ytterligare fördjupa mina kunskaper om revolvermannen, sydstatsbon, psykopaten, alkoholisten, slagskämpen, rasisten och ranchägaren Clay Allison, vars levnadshistoria påbörjades redan i juninumret.

Detta medför att Jesse James åker ner från förstaplats på min tio-i-topp-lista, och ersätts av Clay Allison och Billy The Kid på delad första plats.

Jag läser om ranchkriget i Lincoln County i New Mexico runt 1880, och om hur Billy infångas i april 1881, och den 28:de rymmer genom att skjuta två vicesheriffer, och sen storma ut till häst ur Lincoln mot Fort Sumner, där han har en mexikansk flickvän.

Jag iscensätter en likadan flykt från den byggarbetsplats som tjänar som vårt stadsfängelse, genom att gräva mig under planket, och övermanna fångvaktarna, skjuta dem och sen "galoppera" iväg till min flickvän Karin Gülichs sovrumsfönster och knacka på. Hon öppnar och sträcker ut en hand, som jag kysser innan jag galopperar vidare mot prärien, dvs. Öresundsparken.

Jag får på min födelsedag den 23 juli 1959 min första LP: "Gunfighters Ballads" med Country & Western-sångaren och Arizona-cowboyen Marty Robbins, som innehåller klassiker som "El Paso", "Cool Water" och "Billy The Kid".

Den sommaren bor vi vid en liten insjö i centrala Skåne, som heter Sorrödsjön och som ligger i Klippans kommun. Ibland går åskan och jag tar på mig gummistövlar och sätter mig i bilen. Om pappa är hemma. Annars kurar vi inne i det lilla sommarhuset på skogstomten. Ofta spelar mamma och hennes söner Kinaschack.

Bland ljungen på tomten framför huset står en staty som med stor anatomisk ackuratess återger en naken kvinna, vilket gör Tott så rädd första gången han ser henne att han reser ragg, morrar och får diarré.

Huset är ett litet mörkbrunt trähus: två sovrum med ett vardagsrum med korgstolar emellan. Sovrumsfönstren har myggnät så att man varma nätter kan ha fönstren öppna. I gången utanför min brors och mitt sovrum finns ett litet pentry. På morgnarna vaknar man till lukten av gasolspis.

Nere vid sjön finns en brygga vid vilken en vitmålad eka är surrad. Längs stranden växer hög vass, men runt bryggan har den rensats så att det bildats en liten lagun som man kan bada i om man är hågad, men det är man inte på grund av den gyttjiga botten och att det snabbt blir djupt. Jag föredrar att ligga på magen och titta spiggen som simmar omkring nedanför.

Det är bara mamma som badar och simmar ut en bit. Tott blir orolig och följer efter. Vi skrattar. Han är så söt där han rör sig framåt med huvudet ovan ytan och vattendroppar på ryggen.

Vi pojkar ror ut med pappa vid årorna, Thomas och jag på sittbrädan i aktern, Tott i fören. Varje dag när man kommer ned till bryggan, har ekan under natten hunnet ta in flera liter vatten, som öses med ett gulvitt, rostigt öskar. En vass kant på detsamma tillfogar mig ett djupt sår i foten. Nästa dag syns en röd rand från såret upp på vaden. Jag har fått början till blodförgiftning, och måste till doktorn för en stelkrampsspruta.

*Jag tog simborgarmärke först i femman i Örebro. Visserligen for jag ibland med spårvagnen från Ribergsborg till badhuset på Regementsgatan för att gå i simskola, men jag gick aldrig in, utan drev omkring på gatorna medan mörkret sänkte sig.

LEVE FUNKISEN!

Doften av nylagd asfalt frambesvärjer alltid en hastigt förbiilande inre bild av cykel- och gångbanan längs Limhamnsfältet och Ribersborgsbadet, en varm sommardag 1958, eller -59 eller -60.

Hur ofta virvlar inte malmöminnena upp på det sättet, som pappersbitar på hjärnkontorets golv i ett korsdrag, och det är i stort sett alltid samma minnesfragment som fladdrar förbi.

Förutom bilden av den klibbiga, varma asfalten på cykelbanan, ser jag mig ofta

komma gående från Erikslustvägen in på Fridhemstorget i Ribergsborg. Där Tessins Väg börjar. På väg hem till mamma och pappa och Thomas och Tott på Nicoloviusgatan, efter en ensam promenad genom Bellevue och radhusområdet Friluftsstaden som byggdes 1944, men som ser modernare ut än vad det årtalet får en att tro; studerar man bilder av området på internet, ser husen ut att vara från 60-talet, fast är alltså betydligt äldre. De minner starkt om de på Aglaiavägen och Reginavägen i Rosengårdsstaden där jag bodde våren 1958.

I fonden på Fridhemstorget reser sig St Andreas-kyrkan, en grå modernistisk betongbyggnad med ett kors på en vägg mellan två stora fönster ovanför entrén. En bit in på kyrkans vänstra sida reser sig ett klocktorn i tio våningar som saknar väggar och bara delvis är täckta av små pelare.

Till vänster om mig när jag går över torget har jag ett gult tegelhus i sju våningar med en rad butiker under ett utskjutande tak eller egentligen våningplan i knallblått, och efter butikerna (ett tag låg förresten Arenhills guldsmedsbutik där) går jag förbi en biograf, som heter Fontänen (numera lokal åt en kulturförening), där vi barn ser gamla svarta-vita cowboyfilmer från 30-och 40-talen med Hopalong Cassidy och en ny Disney-film i technicolor, "Davy Crocket och Flodpiraterna". Sankt Andreas-kyrkan stod klar 1958 och invigdes i november 1959. Den har kallats Sveriges fulaste kyrka, men det tyckte jag varken då eller nu. Tycker rentav att den är vacker. Den har en asketisk atmosfär av medeltid.

Den kom att få en fin liten kloster trädgård innanför sina murar med en önskebrunn i vilken folk slängde i mynt, precis som i Fontana de Trevi i Rom, och några somrar senare, boende i Örebro på vintrarna och just den sommaren i Ängelholms Havsbad, stack jag - som aspirerande Chicagogangster - ned en tjuvpojkshand i vattnet i strid med det åttonde budordet.*

Jag går förbi Fridhemsskolan, från vilken jag förvisats - om minnesfragmentet

jag här fantiserar omkring härrör från augusti 1959 eller 1960. Skolbyggnaderna är

låga och i rött tegel, matbespisningen modern och barnen får glass efter maten, medan i min privatskola inne i stan äter vi våra medhavda smörgåsar (istället för lunch) i våra bänkar.

Ribersborg är modernt och funktionalistiskt, därför upplever jag mina barndomsår där som mer amerikanska än svenska; det omvända förhållandet till tiden i Eskilstuna, som var typiskt svenskt femtiotal.**

Det är det som är så märkligt med Malmö på den tiden. Trots den kontinentala, tyska prägeln av Hamburg, Lübeck, Berlin (jag får sådana associationer), med tinnar och torn, burspråk, parker, långa alléer och spårvagnar, så uppvisar staden även en hel del vacker modern arkitektur.

Ribershus är väl det mest kända exemplet, men även Malmö Opera och musikteater, byggt mellan 1933 och 1934, invigt den 25 september 1944, där Ingmar Bergman härjade på 50-talet, förtjänar att nämnas i sammanhanget.

Det ligger en bit in från Östra Rönneholmsvägen och Fersens väg/Pildamsvägen(bara några kvarter från Regementsgatan och St Petri läroverk). Ehuru modernistiskt, stör det mig inte, till skillnad från glas- och betongskyskrapor som Pan Am Building/Met Life Building, pyramiden i San Francisco, Londons nuvarande stadsbild, för att inte tala om Turning Torso i Malmö! Precis som Guggenheimmuseet eller andra verk av Frank Wright inte heller stör mig.

Bland minnesfragmenten finns även den långa bryggan vid havsbadet, där man går ned i vattnet från sidorna, och av hur djupt vattnet är vid nedersta steget på trappan längst ut.

Emellanåt går jag ut tills det blir så djupt att jag inte bottnar. Jag kan inte simma, så det krävs ett samlande av allt det lilla mod jag äger. Vattnet är så klart, att jag ser botten när jag tittar ned. Ser små krabbor pila iväg nere vid mina fötter och stim med spigg. Mot fotsulorna känner jag hårda sandkammar på botten.

En bit bort i trä, vilande på träpålar, det gamla gulmålade oskarianska kallbadhuset där farbröder och tanter badar nakna. Man måste gå på en lång brygga för att komma dit. Man kan simma emellan träpålarna (om man kan simma) in till nakenbadarna. Mina killkompisar, inte ens de som är simkunniga, har dock gjort det, men vi har kikat på avstånd för att se om vi kan se någon naken tant.

Vi har även gjort tanter i sanden och hål mellan deras ben i vilka vi kissat. Någon av oss som fått sexualupplysning har förklarat att det är så vuxna gör, när de gör barn.

*1.Jag är Herren, din Gud. Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig.

2.Du ska inte göra dig någon bildstod eller avbild, och du ska inte tillbe eller tjäna dem.

3.Du ska inte missbruka Herrens namn.

4.Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.

5.Visa aktning för din far och din mor.

6.Du ska inte dräpa.

7.Du ska inte begå äktenskapsbrott.

8.Du ska inte stjäla.

9.Du ska inte vittna falskt mot din medmänniska.

10.Du ska inte ha begär till din medmänniskas hus, inte heller hans hustru eller tjänare eller något annat som tillhör honom.

** Danny DeVitos öppningsrepliker till “LA Konfidentiellt” (1997) mot en bakgrund av gamla journalfilmer i färg från tidigt 50-tal, med breda, långa, solkyssta badstränder och apelsinlundar, skönhetstävlingar vid hotellpooler, festklädda Marilyn Monroe och Jane Russell, villagator och simbassänger på husens baksidor, lyckliga, helamerikanska familjer som böjer huvuden i tacksägelse runt middagsbordet, pappan kortklippt och smal, mamman i ljusbomullsklänning, också kortklippt och smal (amerikaner var smalare då), fick mig att tänka på mitt Ribersborg i slutet av mänsklighetens kanske lyckligaste decennium: “Come to Los Angeles! The sun shines bright, the beaches are wide and inviting, and orange groves stretch as far as the eye can see. There are jobs aplenty, and land is cheap. Every working man can have his own house, and inside every house, a happy, all-American familj. You can have all this, and who knows. . . You could even be discovered, become a movie star. . . Or at least see one. Life is good in Los Angeles. . . It’s paradise on Earth. Ha ha ha ha. That’s what they tell you anyway.

* * *

Jag går längs Sergels väg i den mörka sensommarkvällen. Det lyser i fönstren.

I morgon far jag för att aldrig bo här igen.* Jag känner en stor saknad redan nu. Här har jag trivts så gott. Alla gator, alla hus, alla parker är mig kära.

Och kompisarna: John, Olle, Glenn, Mikael, Stefan, Bosse, Claes och min tjej Karin.

I natt skall vi sova hemma hos Sune Nordfeldt i huset bredvid. Där min farbror bor.

På TV visar de en svartvit cowboyfilm med Joel McCrea, men det vet jag förstås inte att det är då. Jag ser bara en ensam cowboy gå in i en bank med en revolver nedtryckt i byxlinningen, sen dra upp den och kräva pengar av en kassör.

Därefter jagas av ett sheriffuppbåd genom en smal ravin, medan solen skiner.

Jag letar i fyrtionio år innan jag hittar filmen på internet och beställer den via Mega Store. Den heter "Four Faces West" och äntligen får jag se om den! Det är en märklig film. Inte ett skott avlossas, ingen dör (inte ens skallerormen som biter den snälle bankrånaren), ändå är den mycket spännande.

Ovanför sängen i arbetsrummet hemma hos Nordfeldts på Nicoloviusgatan i augusti

1960, där jag får sova, finns en bokhylla och i den en pocketbok som heter The Tenderfoot Kid. På omslaget en blond kille med hårtest i pannan, blå skjorta och bruna handskar på händer som kramar ett par grå galler i en fängelsedörr.

Jag får den av Sune som avskedsgåva.

När vi nästa dag eller nästnästa kommer till Fredsgatan 11 i Örebro, så är inte hantverkarna klara, som utlovat var. Därför tvingas vi ta in på stadshotellet.

Lägenheten är på 250 kvadratmeter, uppdelades på sju rum och kök, en lång serveringsgång. I köket finns en dörr mot en trapp som leder ut på en bakgård.

I hallen har entrén dubbla dörrar, de inre färgat glas. Ute i farstun finns en gammal skakig hiss med gallergrind.

Vi har fått en ny telefon med nummer 13 21 08 (enligt vad mamma skrivit på försettsbladet i en av mina Bill-böcker).

Och nya vänner. Vi umgås med doktor Lindroth och hans barnrika familj i våningen under.

* Skall man vara pedantisk, stämmer det inte helt. Bodde en kort tid i ett rum på Ola Hanssons gata vintern 1975 innan jag flyttade in i nyrenoverad lägenhet i ett sekelskiftshus på Stenbocksgatan,13.

----------------

Jag tror mamma var ovanligt lycklig i Malmö. Hon hade det bra i Eskilstuna också och i Örebro, men när jag tänker på hennes och pappas vänner, Nordfeldts, Kahlows, Risbergs, Mattssons, Ladis (sic), Remahls, Jakobsens, unga människor, småbarnsföräldrar som hade fester och lyssnade på jazz (Dave Brubeck och Stan Getz), så inser jag att där 1958-60 var hon som en fisk i vattnet; ja, som en glad, sprallig lax på bästa lekhumör. Antagligen för att hon smälte in, kände sig sedd, jämlik med andra kvinnor, uppskattad av deras män. Det var i så fall henne väl förunnat. (Enligt min bror betraktades hon som ovanligt vacker.)

Gängets George Cloney eller Don Draper hette Örjan Mattsson, fast han var mer lik Sten Nilsson i dansbandet Sten & Stanley, men snyggare: lång, glad, ansiktet fårades kraftigt när han log och han hade en salivfuktig manlig röst när han sa "hej Pat". Han är 80 nu, precis som pappa, men gift med en fyrtio år yngre kvinna; Meg och han skilde sig för länge sen och hon återvände till USA med deras två döttrar.

Torsten Kahlow var gängets Keith Moon eller Gene Krupa, den vilde mannen, som

kom utstörtande i leopardskinn och släpade med sig mamma eller andra fruar in i sovrummet. Fast det var bara på skämt och alla skrattade.

Han hade världens sötaste fru, Ninni. Kan se henne på badstranden en solig eftermiddag i vattenbrynet, leende när hennes galne man, Torsten, jagar oss barn för att bära ut oss i havet. Ninni i hel mörk baddräkt, runda höfter, kort svart hår. Torsten, om jag nu skall våga mig på en beskrivning, tunnhårig, mörk skäggbotten, runt ansikte, en apliknande bröstkorg, vad gäller hårväxten.

Torsten och Ninni och barn, Mikael och Stefan plus en yngre dotter, hade åkt över Amerika à la Jack Kerouac, i en ljusgrön Plymouth Belverdere av 1955 års modell, som de fortfarande hade kvar. Under sin amerikanska odyssé hade de drygat ut reskassan med småjobb.

Jag antar att de var från dem mamma inhämtade en romantiserad bild av Kalifornien, det förlovade landet.

"Tänk att få bada på förmiddagen och sen åka skidor på eftermiddagen."

För så var det i Los Angeles eller om det var i San Francisco - ja, troligare det senare.

Mammas entusiasm för Kalifornien (som hon aldrig besökte) har säkert bidragit till

att jag i den lilla familjen runt middagsbordet i början av "L.A. Konfidentiellt"

ser en glimt av atmosfären i Ribersborg i femtiotalets slut.

------------------

Eva Jacobsen var gift med kylingenjör Kjell. Han hade fluga istället för slips (vanligt på den tiden, men på väg att bli omodernt), läste kvällstidning, rökte John Silver utan filter (självklart!) och hade hornbågade glasögon och snaggat mörkt hår. Norsk dialekt. Hade vunnit en jitterbugtävling i New Orleans, när han som ung varit på sjön som kylmaskinist.

Han hatade tyskar, sen ockupationen hemma i Norge, och antydde att han varit med i motståndsrörelsen.

Eva lång, rödhårig, glatt ansikte, snar till skratt, påminde om den av mig högt älskade jazzsångerskan Anita O'Day, som vi hade en EP med, med låtar från LP:n "Pick Yourself Up".

Läste nyligen att Anita O'Day alltid skrattade åt det skälmska fotot på henne i profil och en vit, åtsittande jumper. Jag skrattade inte, jag tyckte hon var överjordisk, himmelsk.

Eva däremot var inte riktigt i samma klass. Dessutom hade hon ingen högre uppfattning om mig. När jag skar sönder suffletten till en av hennes döttrar dockvagn, blev hon jätteupprörd och sa till mamma att hon trodde att jag skulle bli en mördare.

Sedan var det Rehmals, Gunlög och Olle samt deras son Anders; hon såg ut som Monica Zetterlund. Olle var smal, finlemmad, gles brunt hår, mörka glasögon och körde en Ford Edsel, ett av Ford Motors stora fiaskon, försäljningsmässigt, dock inte ur designersynpunkt.

De flyttade från Malmö och köpte ett motell norrut. Utanför Landskrona? Övernattade vi inte där på väg till Örebro?

Mitt första politiska minne är från Ribersborg (om man bortser från Ungernkrisen 1956).

Jag befinner mig i vardagsrummet där mamma och pappa sitter och frågar.

- Vad är en socialdemokrat?

- Det är en avundsjuk människa.

SOMMAREN DÄRPÅ

Sensommaren 1960 hade jag flyttat från Skåne, men redan sommaren därpå var jag tillbaka.

Ja, till och med i Malmö, om än bara under en eftermiddag i samband med att pappa uträttade diverse ärenden. Han hade en vitvarubutik i staden, som förestods av en Lasse Johnsson.

Jag och pappa for kustvägen (med den solbelysta, blå havet i full vy)förbi de gula rapsfälten utanför Landskrona, och pappa släppte av mig på Nicoloviusgatan för att jag skulle kunna hälsa på mina kamrater medan han uträttade diverse ärenden inne i stan.

Jag gick omkring i sommaridyllen mellan planteringarna på den gata där jag bott bara ett år tidigare.

Ringde på hos Olle "Professorn" Bosenius i mitt gamla hus. Vi tog en promenad med hans vårtbitare, som han höll kopplad i ett snöre.

Men merparten av sommaren tillbringade jag på Stensåvägen 18 i Hemmeslövstrand i Båstad där vi hyrt en vit bungalow på vars ena sida det växte persikor, vilkade smakade förträffligt. Vi förvånades över att persikor kunde växa i Sverige - precis som i Georgia, The Peach State.

I en vit funkisvilla i två våningar före vår från Rivieravägen sett, bodde en pojke som jag skulle umgås med senare på 70-talet, Micke L.

På andra sidan vägen i nr. 17, i en brun tvåvåningsvilla i vad jag tror kallas "nationalromantisk stil", bodde också en pojke, Göran B., som jag också skulle umgås mycket med i framtiden.

Läste nyligen artikel om honom i Helsingborgs Dagblad.

Precis som mig har han barnbarn. Som ung såg han ut som sångaren i Cameron Crowes ”Almost famous”, långhårig, mustasch, ganska lång; nu påminner han mer om en långhårig Göran Skytte. Med mustaschen intakt.

Det stod att han jobbade som fotograf och bodde i Båstad. Tidigare i Malmö och på Ibiza.

Minns hans legendariske pappa, sportjournalisten på Kvällsposten och kommentator i tv när det var simtävlingar, som upptäckte och uppmuntrade simmartalangen Gunnar Larsson, som vann guld åt Sverige i OS, hur han, sportjournalisten, ensam en mulen dag promenerade längs strandbrynet i regnrock eller trenchcoat. Gissningsvis i tankarna författande sin nästa artikel. Man fick inte störa honom, för han var pressad av en deadline.

Detta var första sommaren i Båstad, men inte den sista utan vi var där även 1968, 1969 och 1971. (Och så bodde jag där hösten 1973.)

Min bror och jag hade cyklarna med oss, nedfraktade av en speditionsfirma, kanske per järnväg, och cyklade till Danska Glassbaren i centrala Båstad, känt för sin utomordentligt goda mjukglass.

Vi fick snabbt kamrater, bland annat då Micke L och Göran B., men även ett par bröder i ett annat "nationalromantiskt" hus längre bort på gatan, och med dessa lekte vi cowboys i en gles skog där det låg ett tunt lager sand på marken mellan kortvuxna tallar.

På tv gick en brittisk tv-serie om andra världskriget, och på nyheterna berättades om att Adolf Eichmann gripits. Anklagad för mord på sex miljoner judar.

En ofattbar siffra som jag ansträngde mig att förstå.

I tv såg jag också - antagligen i den brittiska tv-serien - hur människor dränktes i en tunnelbana under andra världskriget, antingen i Tyskland eller England, vilket inspirerade mig till att hälla vatten på myror som pilade omkring under min hängmatta. Ett slags bearbetning, kan jag tänka mig.

Vi lekte också i en regnskogsliknande skog bakom Görans tomt. Genom denna ringlade en liten å (därav Stensåvägen?) ut i havet; intill ån band vi en dag Göran vid ett träd och gick vår väg. Hans morfar befriade honom. Mer minns jag inte.*

I övrigt har jag inte speciella minnen av denna sommar. Gissar att vi gjorde små utflykter per bil med mamma och pappa, och även per färja till Danmark, i alla fall Helsingör, på min födelsedag, vilket var en tradition. Jag skulle alltid äta en rostbiffmacka på färjan och skölja ned den med en "dansk citronvand" samt på dansk mark avnjuta en "is med flöde" (glass med grädde).

Säkerligen fikade vi även hos "Flickorna Lundgren på Skäret", dit även gamle kungen gjorde sig ärenden från Sofiero - jag tror att det var deras hembakade våfflor som lockade.

Ett sista minne av den sommaren är att det kommer en stor, kraftig flyttkarl som skall lasta in våra cyklar i en flyttbuss och att Tott rusar han emot honom morrande, men mannen bara skrattar och tar tag i Tott, välter runt honom och kliar honom på magen. Efteråt är Tott helbegeistrad i mannen.

*Däremot minns min bror - som jag återknutet kontakten med - hur Görans pappa, sportjournalisten och tv-kommentatorn knackade på vår dörr, naturligt nog uppriven och ilsken över att vi bundit hans son vid ett träd. Den nya uppgiften plågar mig. Jag som normalt kan se dylika händelser i ett "humoristiskt" sken finner det minnet allt annat än roligt. Det är strider för mycket mot min egen självbild som varande en snäll unge.

ÖREBRO 1961

En dag fann jag mamma gråtande i vardagsrummet. Ensam i soffgruppen längst bort, invid de höga fönstren mot gatan, under det säkert tre eller fyra meter höga taket.

Hon var så långt borta och liten från där jag stod.

Jag frågade varför hon grät. Vet inte hur jag som tolvåring formulerade mig eller om jag försökte trösta, om det blev något missförstånd, men som jag minns det, så snäste hon argt något om att varför skulle hon inte gråta när hennes mamma dött.

Och det är ju rimligt.

Ett annat minne från ungefär samma tid. Samma plats. Mamma står vid dörren mellan vardagsrummet och den gustavianskt eller carl-johanskt inredda salongen, med sina armstödsförsedda stolar med sidenklädda sittdynor, och frågar mig och min lillebror om vi vill ha ett syskon.

Vårt svar var et emfatiskt avstyrkande. Sedan inte ett ord om det hela någonsin mera.

Fast jag som vuxen ibland funnit tanken på ett syskon till, en syster, angenäm och undrat om mamma var gravid och kanske gjorde abort, men det gjorde man inte

1961, lagligt, så nej, det är uteslutet. Nästan.

-------

Varför gick mamma inte tillbaka till arbetslivet när min bror och jag var vuxna nog att klara oss själva?

En gåta. Hur löser man den? Visserligen hade hemmafru 1961, -62, högre status då än nu, men jag fick alltid en känsla av att mamma inte riktigt trivdes med tillvaron efter att vi flyttat från Malmö. Och jag antar att det bottnade i ett komplex för att inte ha utbildning och yrke. Fast hon varit kontorsflicka/maskinskriverska/sekreterare på Electrolux när hon träffade pappa.

Dagmar B och Ia L. jobbade inte heller på den tiden, men deras barn var i ett par fall lite yngre. Men Ia fick väl jobb senare och även Eivor S?

* * *

Det är förmiddag juldagen 1961. Jag är tolv. Strosar omkring i morgonrock i den stora sjurumslägenheten på 250 kvm med den långa, mörka, L-formade serveringsgången. Mumsar på favoritjulgodiset: chockladdoppad marsipangris.

TV:n står på i vardagsrummet och man sänder en svart-vit stumfilm med Gösta Ekman den äldre som Gustav Vasa. Den blivande kungen är på flykt undan den danska ockupationsmakten i ett vintrigt Dalarna.

På ett bord ligger Grönköpings Veckoblad och sprider en borgerlig sekelskiftskänsla. På spiselkransen julkort vi fått. Vi har själva varit duktiga och skickat till släkt och vänner.

Jag läser i en av mina julklappsböcker, som pappa har köpt i USA, som han just har kommit hem ifrån efter en affärsresa dit och till Kanada. Den heter "Indians of the plains" och utgiven av American Junior Library. Från bokens sidor stiger en främmande, pepprig pappersdoft. Svenskar böcker luktar mer som telefonkatalogen.

På sid. 109 ser jag ett foto på kapten Fetterman. Kapitlet avhandlar Röda Molnets krig mot de vita i Colorado 1866-67, som utlöstes av överste Chivingtons attack på ett indianreservat i Sand Creek i november 1864. En målning på sidan 103 illustrerar attacken mot reservatets kärna, indianbyn med tälten och en flaggstång i mitten på vilken vajar amerikanska flaggan. Trots det anfalls byn och massor med kvinnor och barn mördas.

Om Sand Creek skriver Harry Kullman i en bok jag fått av mina föräldrar som namnsdagspresent* den 29 september, "På jakt efter Vilda Västern":

“Offren skalperades, hjärnorna krossades, männen skar upp kvinnorna med knivar, våldtog småflickorna, klubbade sönder gossarna, använde de allra minsta som tillhyggen samt stympade alla kroppar på det mest bestialiska sätt. Inga fångar togs.

Så berättar ett ögonvittne om de vitas framfart vid Sand Creek, där ett fredligt läger av cheyenneindianer, mest bestående av gamla män, kvinnor och barn, utan förvarning överfölls på senhösten 1864."

* * *

Fettermans dödsritt är - hemskt sagt - mysig att läsa om, i alla fall tyckte jag det då, för den utspelas strax före jul i ett snöigt Colorado 1866, och det är alltid njutbart att läsa om fysiska strapatser när man själv har det ombonat och tryggt.

(Samma känsla får jag av filmen Lawrence av Arabien, när Peter O’Toole och hans mannar nästan förgås i ökenhettan medan jag läppjar på en iskall öl.)

Kastar jag en blick från vardagsrummet ut mot gatan ser jag ett det är lika snöigt och kallt som julen 1866 i Colorado.

På en balkong åt gatan förvarar pappa en ost som luktar så illa, att mamma förvisat den dit. Den är grön och blå och stinker som pappersmassefabriken i Frövi, men pappa tycker den är ljuvlig. Tårarna rinner av sällhet när han mumsar i sig den. Stackarn. . . Gissningsvis till matfriaren Totts atonala sång nere vid hans fötter.

* * *

Såg ofta pappa i förkläde. När han stekte sirloinstekar och när han dammsög, de dagar Linnea Berglund, vår städerska, hade ledigt.

Detta alltså vid sidan av att han drev en butikskedja från norr till söder.

* Min brors och mina namnsdagar firades alltid. Både den stora namnsdagen och den lilla. På den stora fick vi båda presenter, men den som inte hade namnsdag enbart en liten tröstpresent. På våra små namnsdagar (Dan, i mitt fall, Paul i min brors) fick den andre dock ingenting. Minns att jag själv en gång fick en napoleonbakelse, för jag älskade dem just då.

STOCKHOLMSKISEN SOM BLEV SKÅNEFRÄLST

Medan jag sitter här framför min nya laptop, lyssnar jag på en gammal kassettradio, som pappa gett mig - eller mer specifikt, till en talbok som jag köpte på mitt kommunbibliotek i sommaren 2009 för en tjuga.

De hade ett bord i entrén med gamla talböcker på kassett som de ville bli av med och som de därför sålde för tjugo kronor styck. Ungefär som på en loppmarknad.

Det är skådespelaren Fredrik Olsson (Siw Malmgvists make) som inlevelsefullt läser Jolos charmanta, underhållande, romantiska och informativa "Eviga följeslagare".

Googlar på Jolo, och finner i Helsingborgs Dagblad följande rader, som har bäring på varför jag hamnade sida vid sida med denne gigant i Killbergs bokhandel (som legat i samma lokal sedan 1890) vid Stortorget i Helsingborg, sommaren 1963.

"Under hela 1960-talet semestrade Jan Olof, hustrun Margareta Sjögren och döttrarna Elizabeth och Vibeke på andra sidan Öresund, i ett pensionat i Hornbæk. Därifrån reste de varje sommar med det lilla röda lokaltåget till Helsingør och tog färjan för att se Nils Poppe på Fredriksdalsteatern.

När pensionatet Hornbækhus skulle läggas ned ville Jolo skaffa sommarhus i närheten, men det var för dyrt."

Tog han färjan över till Helsingör efter besöket i Killbergs? Jolo var skånefrälst och ville bo där.

Hans fotbollslags nr 1 var HIF, Helsingborg IF. Om staden har han skrivit:

"Hälsingborg hade vid den tiden en allmän image som Birger Sjöbergs och ‘Fridas visors’, konsulernas och högborgerlighetens stad och som en idyll. Den var i själva verket hårt industrialiserad, påminde inte så lite om sådana engelska fabriksstäder som hyste legendariska fotbollslag.

I dag är Hälsingborg ännu mer industrialiserat och därtill än mer Birger Sjöbergs och Fridas stad – sedan Hasse Alfredson spelade in 'Kvartetten som sprängdes' i de gamla kvarteren.”

http://hd.se/kultur/blogg/category/stader/

Jolo har skrivit om sitt älskade Stockholm, en roman om de svenska beredskapsåren som blev tv-serie med Loffe Carlsson,om Ryssligan i Stockholm strax efter första världskriget och ryska revolutionen, annonsören sol-och-vår.

Jolo var svensk på samma sätt som Torsten Ehrenmark, en svensk rapporterande från den stora världen.

Jolo är känd som anglofil, fast inte på samma yviga manér som Johan Hakelius, utan mer stillsamt, med tweedkavaj och pipa.

Men han är också stark Amerika-vän. Kritisk men samtidigt hänförd, berest, sakkunnig, expert på amerikansk historia.

SKÅNE SOM INSPIRATION TILL FRANSK SEKELSKIFTSFANTASI

En stekhet högsommardag vid havet. En bit från stranden klostret St Michel.

På avstånd en grupp människor i vilstolar och korgstolar. Vita klänningar och kostymer. Stråhattar. Tystnad så när som på havets bränningar och fiskmåsskrin.

En voice-over på franska som berättar:

"När jag var sex år, var jag och min storasyster Colette hos vår farmor i hennes hus i Normandie."

Kameraåkning mot gruppen i vilstolarna.

"Hela släkten var församlad: onkel Hippolyte, faster Madeleine, mina ogifta mostrar Yvette och Yvonne, min mor, men den här dagen inte min far, som ännu inte fått semester utan var kvar i Paris."

Kameran har nu kommit så nära gruppen i vilstolarna, att vi kan höra dem prata.

En äldre kvinna (huvudpersonens farmor).

- Vilken värme! Vore jag inte anständig kvinna, skulle jag slita av mig kläderna och rusa naken i havet.

En medelålders man med stråhat och mustasch (onkel Hippolyte).

- Men svärmor, då. Vad hindrar er? Ni är i oanständigt sällskap och behöver alls inte tänka på er dygd.

Samfällt skratt från alla vuxna.

Onkel Hippolyte.

- Sannerligen om jag inte skall klä av mig och ta mig ett dopp.

Farmor.

- Herregud, måtte han inte mena allvar.

Nya skratt.

Voice-over.

"Jag ser en båt ute på redden som far söder ut. Som en magnet drar den i väg mig bort längs strandbrynet."

En kvinnoröst (huvudpersonens mor).

- Hector, gå inte för långt och gå inte ut i vattnet. Det kan komma strömmar!

Hector.

- Nej, mamma, jag går bara på land.

Voice over.

"Jag fortsatte min färd längs kusten. Stranden var lång, över en mil, och över allt fanns grupper av människor som firade söndagen på stranden. Jag såg dem i ögonvrån, och ibland gensköt de mig, så att jag fick gå åt sidan. Fragment av meningar de ropade till varandra uppsnappades av mina öron.

Efter ett tag vände jag mig om, men såg mina anhöriga bara som några små ljusa prickar långt bort.

Jag fortsatte och efter en kvart, när jag åter mig vände mig om, såg jag dem inte längre.

Jag hade badbyxor och bar överkropp. Vinden blåste, men jag frös inte. Det var för varmt. Solstrålarna brändes."

Närbild på Hectors ansikte. Han går med nedsänkt huvud och trulig min.

* * *

Detta är en utbrodering av en fantasi jag ofta haft. Förmodligen härrörande från en fransk film jag sett på tv. Precis såsom i den skulle jag vilja berätta om min barndom. Och om mitt liv som tonåring och ung vuxen. Kanske bör hyra italienska La Famiglia bara för att studera berättartekniken. (Är filmfantasin inspirerad av en filmatisering av när Swann i Marcel Proust "På spaning efter den tid som flytt" besöker badorten Balbec? Har det gjorts en sådan?)

Den där promenaden längs stranden skulle jag vilja skildra också, men minnena är för knapphändiga. Jag var äldre än sex år, kanske tio, elva, och gick antagligen från Båstad bort mot Tylösand i Halland. Där är en lång sammanhängande strand. Tror jag.

Jag tillbringade förresten som ung vuxen en sommar i Normandie. Mina föräldrar hyrde en stor villa i Le Toque Paris Plage. Minns varmvattenberedaren och att jag läste en originell deckare, som mamma hade, som hette "Döden skriver dagbok". Berättarrösten tillhör en författare som nyss blivit skjuten i sitt eget hem, men av vem: sin fru, något av sina barn, sin älskarinna?

Minns en restaurang borta vid golfbanan där vi åt middag en kväll, och i centrum nattklubben med dragartisterna, och att jag tog tennislektioner med nyinköpt Spauldingracket och i nya fina vita lacostekläder (krokodil på pikétröjan) men att jag aldrig fick till serven, hur mycket läraren - en medelålders man - än tålmodigt instruerade mig, och hur jag skämdes inför alla vackra kvinnor som studsade omkring på varsin sida om näten på banorna runt om oss, och hur jag envetet tränade backhand mot en vägg.

Det regnade mycket och det blev inte en enda dag på stranden. När en månad förflutit åkte vi hem till villan i Rhode-St-Genese utanför Bryssel.

FÖRÄLDRARNAS BETYDELSE

Som inledningsvis fastslogs: gossen är mannen i miniatyr!

De konstanta personlighetsdragen visar sig tidigt, men vi får inte glömma föräldrars betydelse för känslornas och moraluppfattningens formande. Personligheten är bara kärlet, som skall fyllas. Omformaren av de utifrån kommande impulserna och lärdomarna: djurvänlighet, inte skämta på andras bekostnad, stå för vad man gjort (som när jag kastade sten på Helge Lundins sovrumsfönster och sedan sprang när det gick sönder, men plötsligt, enligt mamma som bevittnade det hela, stannade, vände och gick tillbaka, bockade och bad Helge Lundin om ursäkt. Pappa har sparat kvittot från glasmästaren: ).

På somrarna åkte vi alltid bort. För att glädja min bror och mig och därigenom våra föräldrar.

Första gången var till Skåne sommaren 1955. Vi hyrde rum på en lantgård i Ranarp på Bjärehalvöns västsida.

Vi besökte Helsingör i Danmark på min födelsedag.

Vi tog förstås färjan, eftersom vi bodde nära Helsingborg. I Danmark åt jag "is med flöde" (glass med grädde).

--------------

Det var min första vistelse på en bondgård. Med allehanda djur. Höns, katter, grisar, kor och hästar.

Eftersom jag som de allra flesta barn var en stor djurvän, så kunde jag leva ut just den sidan av min personlighet till fullo. Speciellt umgicks jag med spädgrisarna. De vistades i ladugården med sin mamma hela dagarna. Hon låg alltid på sidan och dvalade. Trots sin ringa storlek (en tiondedel av mamman) så lyckades hennes barn samfällt, trots sina späda stämmor, åstadkomma ganska höga decibeltal när de hörde mig komma. Det var glädjetjut över att det vankades mat. Trots att bondhustrun gett mig stränga order om att inte mata dem. Men jag var ju ensam där, hon någon annanstans.

En dag såg jag henne komma stövlande över gårdsplan med en flaxande tupp hängande från ena näven. Jag slog följe med ekipaget. Vi rundade ladan och gick mot gödselstacken där en vedkubbe med blodstänk och fjädrar skvallrade om vad som var åfärde.

Det var gårdens motsvarighet till Place de La Concorde under franska revolutionen och den aristokratiske tuppen kom strax att "tappa huvudet".

Bödeln eller bondfrun svingade upp tuppens huvud och hals på vedkubben och med ett säkert hugg från yxan dekapiterades det arma fjäderfäet. Dess kropp vinglade iväg mot gödselstacken medan de uppspärrade ögonen ocn näbben långsamt slöts.

Förmodligen bidrog denna upplevelse till den avsky en väggbonad i mormors hall alltid väckte. Den visade en skara musketörer på en källarkrog som jublade och skrattade, när en kamrat rände sin värja (florett?) rakt igenom en stackars tupp.

Trots traumat på gödselbacken, så älskade jag livet på en bondgård.

PASTORALA FÖRLUSTELSER DEL 2

Året därpå (1956) växte den kärleken ytterligare efter ett besök hos moster Sigrid i Stensjön i Nässjö kommun. Hon hade en sommarstuga vid en sjö, som gränsade till en bondgård. Ur ett fågelperspektiv låg dess faluröda boningshus till vänster och ladugården längst upp i bild. Dess väggar var i sten och vitmålade, träet ovanför på kortsidorna var emellertid även de faluröda.

På vänstra kortsidan (om vi behåller fågelperspektivet) fanns en körbrygga på vilken hästen drog höskrindan upp till logen, där lasten lossades och om vintern östes ned genom luckor i golvet till korna i inunder.

Bonden hette Holst och blev min omedelbart min idol. Han hade hatt, kavaj utan slips och stövlar utanpå byxorna. Min idoldyrkan medförde att jag också började gå omkring i gummistövlar, alldeles bakom Holst, och snyta mig utan näsduk, bara sätta ett finger mot ena näsborren och fräsa, precis som han gjorde, så att snoret hamnade direkt på marken i stället för i en näsduk. Tyvärr ogillades detta av mina föräldrar som bad mig sluta.

Holst hade förstås en fru, och med henne en son, som såg ut som sinnebilden av blond svensk odalman, en äkta viking. Inne i boninghuset satt emellertid en mongoloid tonårsflicka i en ljus, rödblommig klänning.

I Ranarp hade korna mjölkats för hand ute i hagarna.

I Stensjön drev man in dem till ladugården sent på eftermiddagen och maskinmjölkade dem. Jag fick smaka den spenvarma mjölken, innan den hälldes över i stor metallfärgade mjölkannor, som lastades på den bakåtfällda bagageluckan på bondens svarta Volvo PV av senaste års modell för frakt till mjölkpallen uppe vid landsvägen. (Modellen året innan hade blinkers på taket, och innan dess hade samma modell haft röda pilar som fälldes ut på sidorna.)

Ibland fick jag agera vallpojke med kvist i ena handen och följa med till kohagen. Den låg en bit bort. Man fick gå längs en grusväg, som gick rakt över en lång sluttning, som upptill var gräsbevuxen och slutade i en skog och nedtill uppodlad för råg misstänker jag.

Kohagen var stor och i dess bortre ända fanns en strand dit korna kunde gå och bada eller släcka törsten. Inne i hagen var det gott om björkdungar och buskage där de kunde gömma sig. Man fick gå in snåren med en kvist och smiska dem lätt i rumpan. Det uppskattades inte, hur varlig man än var. En gång snurrade en ko runt med huvudet och blängde så surt på mig att jag blev lite byxis.

Det var dock inte enda gången jag blev det. Jag var med om en riktig skräckupplevelse, när jag och bondsonen begav oss till kohagen med en hästdragen höskrinda för att lasta hö, som var upphängt på gammaldags hässjor. Ack, så mycket vackrare än dagens missprydande stora vita plastbollar, som ser ut som de dumpit nedifrån ett rymdskepp.

Skrindan drogs av en häst av det slag som förr fanns avbildad på idealiserade skolplanscher: ljusbrun med gulvit man. Färden gick längs grusvägen genom den långa sluttningen fram till en grind i kohagens början. Det var varmt och soligt och jag stod på golvet i skrindan bredvid den muskulöse, ariske bondsonen, som var barkroppad och höll i selarna.

Vid grinden hoppade han av för att öppna och räckte mig tömmarna. När grinden så öppnades fick helt plötsligt hästen bråttom, och började skena med vagn och mig rakt in i kohagen. Skrindan krängde åt alla håll under den snabba, guppiga färden och hotade tippa, och jag att ramla omkull i den, eller åka ned med ena benet i de stora gliporna mellan de brädor som utgjorde skrindans golv - ja, jag hann bli riktigt rädd, men snart var bondsonen ifatt oss och fick stopp på hästen.

Trots detta vådliga äventyr, så slocknade inte den kärlekens låga till lantlivet som tänts redan sommaren förut.

---------

Hos moster Sigrid firades min sjunde födelsedag med jordgubbstårta, bakad av ingen mindre en chefen för Ljungbergs bok- och musikhandel i Nässjö, dvs. Sigrid Ljungberg. En valkyrialiknande gammal ungmö, som ansågs berest, nästan kosmopolitisk.

Bland annat skall hon ha besökt Italien, och druckit vin, vilket hamnade högt på listan över våghalsigheter enligt den jönköpingska kyrkotukten. Vidare hade hon sommaren 1938 semestrat i Hitler-Tyskland och skickat vykort till min nioårige pappa. På framsidan en bataljon marscherande soldater, på baksidan en text med en uppmaning att sköta sig så att pappa kunde bli en lika fin officer som han på bilden!

Nå. Normalt tyckte jag jordgubbstårta var smaskens, men nu var det rötmånad och grädden hade en sur bismak, varför jag tackade nej, till pappas mosters förståeliga besvikelse. Hon tillhörde ju min fanclub och, som bekant, Hell hath no fury like a woman scorned. Min lillebror pep något om han gärna ville ha en bit, men si dög det inte åt Micke, så dög det säkert inte åt Thomas heller.

Övriga minnen av besöket i Stensjön: pappa och Thomas och jag är ute i en roddbåt på sjön intill Sigrids stuga, och hästflugor attackerar hela tiden mina bara ben och armar. Åskan går en natt och jag kissar på mig. Fast jag är sju år.

--------

Innan besöket hos moster Sigrid hade vi tältat på Öland. Det här var förstås innan brons fanns och man fick ta sig till ön per bilfärja, som gick mellan Kalmar och Borgholm.

Som goda turister beskådade vi från nära håll fyren Långe Jan och de eleganta, välrykta ridhästarna på Allvaret i all sin solreflekterande glans.

Vi slog upp de små gröna tygtälten intill en barrskog, bakom vilka fanns en sandstrand. När vi uträttade nr 2 grävde vi gropar i denna skog i vilka pottans innehåll tömdes. Det var kallt i tältet om nätterna, små myggnät i ändarna, men ganska mysigt med lukten av fotogenkök om mornarna, när pappa gjorde frukost. Mamma har emellertid skrivit en föga uppskattande kommentar i det nämnda fotoalbumet:

"Camping på Öland, plats: Böda. Vårt första och sista försök att tälta."

Vilket det var!

----------

Efter Stensjön for vi till farmor och farfar som hyrt rum i en villa i Hunnebostrand i Bohuslän. När vi är där kolliderar MS Stockholm från ärevördiga, och av ett nostalgiskt skimmer omgivna, Svenska Amerika-linjen med det italienska lyxfartyget Andrea Doria utanför Nantucket i Massaschusetts.

Ur Wikipedia:

Olyckan brukar betraktas som en av de märkligaste i sjöfartshistorien eftersom

två moderna och välutrustade fartyg (båda hade fungerande radio och radar)

krockade mitt på öppna havet. Efter olyckan följde en lång utredning och diverse

konspirationsteorier, bland annat om en påstådd guldlast ombord på Andrea Doria.

Ytterligare en fördunklande omständighet var att Andrea Dorias loggbok hade gått

förlorad. Resultatet blev att inget av fartygens kaptener dömdes som ensamt

skyldig till olyckan.

Stockholm hade gått mot den normala riktningen i farleden vilket är olämpligt men inte förbjudet. Stockholm var liten och gav litet radareko i jämförelse med övriga snabba fartyg på linjen och dessa faktorer tillsammans gjorde att man på Andrea Doria gjorde misstaget att tro att det rörde sig om ett mindre kustfartyg eller en fiskebåt som skulle korsa farleden på väg in mot kusten, inte möta Andrea Doria.

Ombord på Andrea Doria plottade man heller inte radarbilden och därför kunde man varken avgöra hastighet eller riktning på Stockholm. Andrea Doria girade svagt babord (vänster) för att, som man trodde, passera bakom det mindre fartyget.

När det gick upp för Andrea Dorias besättning att de trots allt skulle mötas gjorde de det mycket värre felet att hålla fast vid att gira babord och möta Stockholm styrbord (högersidan) mot styrbord. Det råder i normala fall högertrafik på sjön. Stockholm girade helt enligt reglerna åt styrbord (höger) för ett vanligt

möte babord mot babord (alltså med vänstersidorna mot varandra).

Andrea Doria höll fast vid att försöka mötas styrbord mot styrbord och girade mer babord, Stockholm tvingades gira ännu mer åt styrbord och körde rakt in i styrbordsidan på Andrea Doria. Stockholm hade vi den tidpunkten för länge sedan börjat bromsa, men kollisionen kunde inte undvikas.

Vid kollisionen var Andrea Doria på väg ut ur en tjock dimbank medan Stockholm ditintills hade haft klar sikt. Fartygen hade därför inte kunnat se varandras lanternor. Båda fartygen fick kritik på grund av detta. Andrea Doria borde ha reducerat hastigheten mer i dimman och Stockholm borde ha reagerat på att det syntes ett radareko men inget fartyg och reducerat sin hastighet. Det spekulerades även i om Stockholms radar hade varit felinställd och Andrea Doria därför hade upptäckts för sent. Inget av fartygen hade heller försökt upprätta radiokontakt med det mötande fartyget.

Hörde ”de stora” (dvs. mina farföräldrar och föräldrar) kommentera den tragiska nyheten (fem svenskar dog, dessutom 51 på det italienska fartyget) med att det var den italienske kaptenens fel.

Jag träffade även en jämnårig amerikansk pojke, som jag lekte med. Vi talade inte varandras modersmål, ändå lyckades vi förstå varandra. Hans pappa var änkling, hade mustasch och en cardigan, om jag inte missminner mig.

---------------------

Hemkommen till Eskilstuna började jag första klass i Djurgårdsskolan.

Kommer bara ihåg två elever (förutom mig själv) från den skolan: Bosse Nilsson, en rödhårig, fräknis kille i redan då gammalmodiga golfbyxor, som blev en bästis, och Elisabeth, en flicka i en parallellklass, brunett i en klubblazer och skotskrutig kjol, som jag blev hjälplöst förälskad i. En obesvarad avgudadyrkan. Jag kunde stå och smygtitta gömd bakom knuten på vårt hus mot hennes balkong på första våningen på andra sidan gatan. Men allt förgäves! Det enda jag fick som belöning var en ilsken, hatisk blick i skolan. Vilket förstås inte avskräckte mig. Social inkompetens? Masochism?

Min lillebror gick tillsammans med bland annat några trillingar på en lekskola i en källarlokal i ett bostadshus vid en rondell där Sveavägen, Intagsvägen och Kungsvägen sammanstrålade och där det låg en Shellmack, som pappa tankade på.

En typisk skoldag gestaltade sig så här. Solen sken in genom fönstret i den låga röda tegelbyggnaden intill Stockholmsvägen och fröken satt vid klassrummets ljusa träorgel och ackompanjerade den obligatoriska morgonpsalmen. På repertoaren stod ”Din klara sol går åter upp, jag tackar dig min Gud” och ”Morgon mellan fjällen, hör hur bäck och flod, förkunna Gud är god”. Vi räknade och skrev bokstäver. Till jul arbetade vi med kräppapper och lim och sax och försökte göra smällkarameller. Kräppapper fastnade alltid på mina fingrar och var svårt att få bort.

En solig höst- eller vårdag kom en kunglig bilkortege från Strängnäshållet och stannade utanför Djurgårdsskolan. Genom bakdörren på en svartblänkande Cadillac vecklade hans majestät konungen (den nuvarande kungens farfar) ut sin långa lekamen, för dagen emballerad i mörk kostym, vit skjorta och slips, barhuvad, glasögon, och stolpade fram till staketet vid vår skolgård och sträckte över en hand och hälsade. Vet inte om han tog mig i hand, men det gjorde på de andra barnen.

När skoldagen var slut gick jag hem över Stockholmsvägen eller vägen till Strängnäs (en av mina lekkamrater hävdade, att om man hade en genomsnittshastighet på 150 km/tim så nådde man Strängnäs på en kvart), där långtradare ibland stannade vid övergångsstället och släppte över en och pyste ut ett osynligt moln av luft i ens ansikte från sina bromsar. På taket på förarhytten stod det ASG eller Bilspedition.

Jag gick samma väg på morgonen. Den gick runt ett högt berg som kallas Intagsberget (skall ha varit en borg på vikingatiden eller än tidigare), med en klockstapel högst upp. Utanför den hade jag och grannpojken Robert Andersson sett en svartklädd häxa sitta och i panik klättrat nedför bergets sida mot Ekängsgatan.

Robert var bara tre år. Kunde inte tala rent. Sa ”åka tuta” när han menade åka bil. Hans pappas eller mammas släkting hette John Olsson, var ingenjör och husets ägare eller vicevärd.

Fick åka en gång åka med Robert till paret Olssons sommarhus utanför Torshälla. Har bara kvar ett intetsägande minnesfragment av fruktträn, kall trävilla med inglasad veranda, eftermiddagssol.

Fru Olsson var med i pingstkyrkan, herr Olsson rökte emellertid, så om han också var pingstvän, så var han en liberal variant. De hade en son som var arton, som hade sitt mörka hår i en stor våg och en söt fästmö med hästsvans som hette Anita och var lik Brigitte Bardot, vilket nu i skrivande stund slår mig kan förklara varför jag blev kär i Suzanne, när jag var fjorton, eftersom hon var lik Anita. Och så hade de en gammal senapsfärgad boxerhanne som hette Klimpen. Min första hundkärlek.

Klimpen var med ingenjör Olsson på dagarna. De kom hem tillsammans i husses ljusblå Dodge av 1954 års modell och parkerade på grusplan som hade infart från Ymergatan. Kan för mitt inre se ingenjör Olsson komma gående i en kort grön lodenrock och på huvud en bakåtskjuten brun hatt, med uppvikta brätten, framåtlutad för att han drabbats av ryggskott. I hans fotspår stapplar en stelbent Klimpen. Ett vackert speciment utan skönhetsfläckar i mina beundrande ögon!

Ibland lånar sonens Lasse pappas Dodge och sladdar in och ut på gårdsplanen, så att de blir stiliga hjulspår i gruset. Den långa, silvriga radiomasten baktill vajar snyggt. Jag bryter av långa grenar från buskar och fäster på pakethållaren på min cykel och sladdar upprepade gånger samtidigt som jag vrider på huvudet för att se om grenen vajar lika snyggt som radiomasten på Olssons Dodge.

Jag får nya cyklar i takt med att mina ben blir längre. De står i ett nedsläckt badrum och fyller mörkret därinne med sin gummidäcksdoft. På morgonen på födelsedagen springer jag dit i pyjamas. I Eskilstuna får jag en så pass hög cykel, att jag är tvungen att kliva på den från lastbryggan till ICA-butiken. Sedan vingla iväg.

I min trappuppgång mittemot oss bor Karl-Erik och Stina Andersson med sonen Robert, ovanför oss ingenjör Olsson, mitt emot honom paret Åkerstedt med sonen Rolf, längst ned i våningen under Anderssons, paret Ydstam med sonen Hans. Under vår lägenheten finns en ICA-butiken.

I porten i mitten bor Anders Hagsson med sina föräldrar (pappan heter Stig) och en liten pudel som biter mig i höger hand när jag klappar honom när han äter mat. Har kvar ärret, därav kunskapen om vilken hand det var. Där bor också en pojke hos vilken jag äter leverstuvning med potatis och lingonsylt.

Men var bodde paret med den gamla svarta Opel Kapitänen, som jag fick följa med en dag för att åka skidor och som gav mig min första flaska Coca Cola? I mitten eller i samma port som Bertil och Ruth Nyholm?

-------------------------------

Jag tror det var efter vistelsen i Stensjön, som Karl-Erik Andersson, en rödskäggig hemmapappa i morgonrock som målade moderna tavlor i olja, snickrade ihop en leksaksladugård åt mig av masonit och klippte och klistrade ihop en brunn av papp med vevspak av metallen från en klädnypa.

Han målade ladugårdens ytterväggar oxblodsröda, innerväggarna ljusbruna, avskilde kornas bås från hästarnas stall med en vägg och lade på ett innertak i form av en löstagbar loge med fyrkantiga öppna hål, genom vilka jag kunde peta ned torkat gräs till mina leksakskor, som jag köpte i min favoritbutik alla kategorier, Tunaboden.

Där köpte jag massor med “fräsiga” Dinky Toys-bilar, men framför allt traktorer, höräfsor, skördetröskor, gödselspridare, gäss, höns, kor, hästar och får till min bondgård.

Det finaste med den kanske ändå var belysningen, som kunde avnjutas om kvällarna när det var mörkt i sovrummet. Karl-Erik hade gjort plats för ett vanligt tudorbatteri och anslutit två små ficklampslampor till det.

Ladugården blev min käraste leksak tills jag ett par år senare fick en cowboydräkt i födelsedagspresent, som förvandlade mig i egna ögon till Malmös mest välklädda varelse.

------------------------

Ja, inte bara föräldrar utan andra vuxna bidrar med sin lilla del till att skapa den man slutligen blir. Den färdiga individen.

Beträffande djurkärleken, så kan nog sagoböckerna pappa läste spelat in.

Fast sagor om djur ofta egentligen handlar om barn och föräldrar. Eller så fungerar de på dubbla plan: uppövar empatin både för människor och djur.

En sagobok handlade om en ekorrfamilj som hade det precis som vi. Syskonen var hemma med mamma i veckorna. På fredagen hjälptes alla åt att städa för då väntades pappa hem. Sedan åkte hela familjen ut på picnic på söndagen i den fina bilen, som var en träbit eller grannkott med hjul.

Jag stod ofta i fönstret med lyset släckt i mitt sovrum och spanade bort mot Ekängsgatan för att se om pappas bil kom. Om han dröjde blev jag hemskt orolig.

Hade det hänt något?

Han hade kört på en älg en gång med sin två ton tunga Cadillac med en kofångare framtill som var utrustad med två spjutspetsliknande föremål. Älgen hade skjutits av ditkallad polis, men pappas bil hade bara en handflatsstor buckla längst fram på motorhuven.

Jag läste om bilolyckor och ibland såg man dem när man kom åkande. Det var alltid otäckt. Bäst kommer jag ihåg en större olycka med flera bilar en sommarkväll utanför Gränna. Vi kom farande i pappas gröna Chrysler New Yorker och pappa stannade och gick ur. Från fönstret i baksätet såg jag en man i vit skjorta som stapplade omkring nedanför vägen i en sluttning och som pappa pratade med. Dagen efter stod det i tidningen att mannen var död, hörde jag mina föräldrar säga.

Så jag oroade mig när pappa var ute och reste, vilket även avspeglas i mina teckningar.

Tittar i skrivande stund på en detaljerad teckning till "far och mor" daterad 1957"från Dan Michael" följt av (utan stor bokstav eller frågetecken) "pappa har det varet halt på väggarna". Stavningen är ju bedrövlig, men teckningen med kulspetspenna är förvånansvärt bra. Inte gjord av ein Wunderkind kanske, men ändå lite över genomsnittet (genomgång av gamla betyg från högstadiet visar att jag, till min förvåning, alltid fick 4 i teckning!).

Teckningen föreställer en bilolycka. En rödmålad herrgårdsvagn (min bror hade en brun sådan av märket Plymouth från Dinky Toys) står på snedden mitt på en väg med helt markerad mittlinje, med fronten lätt intryckt och riktad mot en bucklig ljusgön Chevrolet med sökarljus på taket (typisk 50-talsdetalj) och bakom dem på vägens vänstra sida står helt tydligt (på grund av kylarmärke och grill) en mörkgrön Mercedes. Över ett backkrön i bakgrunden kommer en ambulans med påslagen siren (har skrivit "tut tut" i en talbubbla ovanför den) som kör om en grön amerikansk bil - en De Soto, Dodge eller Plymouth - de var förvånansvärt lika bortsett från mindre detaljer.

I villa Ekebo på Ringvägen 51 i Saltsjöbaden sommarlovet 1957 hade jag läst om en taxi inne i Stockholm som krockat så att chauffören hade slagit bröstkorgen mot ratten, så att den (bröstkorgen) trycktes in och chauffören dog. Detta skrämde mig och jag frågade mycket om det.

Ett besök idag på Kungliga Biblioteket bekräftar i någon mån minnets riktighet.

Där läser jag på mikrofilm i DN för den 28 juli 1957, att på morgonen (förmodligen dagen innan) den 31-årige "droskchauffören" Sven Gunnar Abrahamsson frontalkrockat med ett träd, efter att passerat Birger Jarlsgatan 44 där han enligt ett vittne fått punktering. Fotot på sidan 9 visar en amerikansk kärra, antingen en Ford eller en Plymouth av årets eller förra årets modell. Förutom ambulans tillkallas brandkår och redskapsvagn, då bilens motorhuv tryckts in helt och Abramhamsson sitter fastklämd.

Han avlider på vägen till Karolinska Sjukhuset, efterlämnande hustru och två minderåriga barn. Något om intryckt bröstkorg står det inte, men jag antar att det var en förklaring som pappa eller mamma gav när jag frågade.

Hur som helst, sagostunderna uppövade inte bara empatin för djur och människor utan bidrog säkert även till min bibliofili och att jag trivdes så bra i min säng. Jämfört med att sitta i skolbänken. Lustigt nog framstår mina influensor, min påssjuka och mässling och allt vad det var, som riktigt trevliga avbräck i skolgången.*

Mamma kom alltid med en tebricka med skorpor och när febern var hög med en kvicksilvertermometer med en klick vaselin på spetsen. Ibland var febern så hög att jag hallucinerade. Mammas röst lät väldigt avlägsen.

Vid sådana febertoppar tillkallades doktor Martin Bredberg, stadsdistriktsläkare, en trevlig, medelålders man, liten rund, som kom farande i en mörkgrå Mercedes 180 eller 190 (samma chassi) och parkerade grusplanen nedanför sovrumsfönstret, och sedan satte sig med ytterrock och hatt på min sängkant och lyssnade på mina lungor med ett kallt stetoskop.

Han skrev ut recept på hostmediciner som smakade ljuvligt främmande och spännande. Linement? Lakrits? Som en uppvärmd kopiator? Jag kan inte direkt hitta någon bra jämförelse.

Varför gör inte läkare hembesök längre?

Trivseln i sängen botade dock inte min kvällspigghet, utan för den skrevs insomningstabletter ut. När jag väl somnade, kissade jag ibland på mig. Speciellt när vi var bortresta.

Vistelserna i sängen dagtid när jag var sjuk var dock inte lika mysiga som när pappa läste godnattsaga för mig och min lillebror i sängen intill.

Det var min favoritstund på dagen. Att ligga mellan kalla, rendoftande över- och underlakan med pepsodentsmak i munnen och barnängendoftande kinder och händer - under ett sidentecken, lyssna och fantisera.

Ibland att jag var ute och reste, precis som doktor Dolittle eller som Agaton Sax, vars lilla bil jag satt i när han åkte runt i landet Brosnien.

Eller bredvid den skånske galten Peter Gris, när denne for ned till Afrika i sin "nassemobil".

Vid en flod stoppas han av en apa i skärmmössa och framför honom i floden ligger en krokodil som klaffbro, en apa på andra stranden reglerar krokodilkäften med ett rep, så att när någon behöver passera, så dra han i repet så att krokodilens käft öppnar.

Nasse är lejonjägare, men han tänker inte skjuta något lejon, bara fånga ett som har hängselbrallor. Han ställer ut en massa fat med jordgubbstårta, för att locka lejonet in i en stor låda, i vilket lejonet skall fraktas till Sverige. I texten står om lejons aptit i allmänhet:

"Lejonet satt i trädgården och hade just ätit sin fjärde middag. Ändå höll han på att bli hungrig om igen, för alla lejon blir hungrig en gång i timmen. Så dum jag var, sa han, som inte tog med mig den dör vite grisen. Han hade varit god att ha till min femte middag."

* Enligt "Terminsbetyg för Michael S från Eskilstuna Folksskolor" var jag höstterminen 1956 frånvarande 3 dagar på grund av sjukdom, vårterminen 1957 frånvarande hela 23 dagar på grund av sjukdom, och hösterterminen 1957 frånvarande hela 29 dagar på grund av sjukdom! Det är ju nästan en hel månad! Ja, som hela februari månad ett skottår!

Jag opererade även bort polyper på lasarettet i Eskilstuna. Sövdes med eter som droppades på en vit duk man lagt över mun och näsa. Jag tillsades att räkna baklänges från 100 till 0, men kom inte längre än till ca 93, då det blixtrade till och jag såg en pegasus (en bevingad häst) framför ögonen!

* * *

Dessa spännande road movies i bokform fick mig att svärma för allt som hade med bilar att göra: doften av nylackerad bil, av bensinmack, de vita sidorna på sommardäcken, snökedjorna på vinterdäcken, den kvalmiga, dammiga lukten från långtradarnas bromsar, när de och lastbilar av märket Scania Vabis pös ut luft i ansiktshöjd när man stod vid ett övergångsställe - ja, det var som en kyss, och bensinmackarnas logotyper ett slags ikoner i en religion vars panteon befolkades av världens alla bilmärken.

Mitt favoritikon var Gulf, sedan Shell, men jag fascinerades även av Nynäs,Caltex, Koppartrans, Mobile, IC, BP, etc.

-----------------------

Om böckerna om Agaton Sax och Peter Gris fick mig att mysa och känna mig trygg, så fick böckerna om Bambi, Pelle Svanslös och framför allt den om stackars varghunden Wolf mig att gråta.

"Wolf, varghunden" av R G Montgomery (även den återinförskaffad via Bokbörsen.se), handlar om en korsning mellan varg och hund, som lever med en korsning mellan indian och vit, en mestis, som kallas Sioux Charlie. Berättelsen börjar på en sommarranch i New Mexico, ovanför vilken ranchens kalvar betar i hagarna i den omgivande bergen.

Men en natt kommer döden på besök.

Wolf, som sover i samma timmerkoja som Sioux Charlie, väcks av dess disharmoniska musik av avlägsna ko- och kalvbröl och varggläfs, lyssnar, blir orolig och springer till undsättning.

När han kommer fram ser han hur kalvarna slits i stycken av en vargflock i månskenet, som även lyser upp marken mellan träden i den omgivande granskogen. Det framgår av bokens fotografier, som vi får titta på, min bror och jag.

Wolf, som ju är engelska (och tyska) för varg, angriper sina avlägsna släktningar och klår upp dem, men får rejält svårt att rå på deras storvuxne ledare, Lobo, signifikativt nog spanska för varg, och båda hinner tillfoga varandra djupa, blödande bitmärken innan Lobo flyr fältet.

Dagen efter vargattacken, när kalvarna hittats, blänger cowboysarna misstänksamt på Wolf, inte minst när de upptäcker att en av marodörerna har en halv huggtand, precis som Wolf.

Sioux Charlie viftar undan misstankarna och menar att om inte han och Wolf får tag på de skyldiga inom tre dagar, så lovar han att göra sig av med Wolf.

Tidsfristen löper ut, Lobo lever i frihet. Sioux-Charlie fattar ett tungt beslut och lockar med Wolf upp i bergen för att han skall dö i en värdig omgivning. Men i stället för att skjuta sin bäste vän, sjasar han iväg honom. Wolf drar sig motvilligt, oförstående, undan.

Min bror och jag tjuter nu som mistlurar, gråter så att vi nästan får astma-attacker. Pappa tittar förskräckt på oss och frågar om han skall sluta läsa, men då ropar vi "nej, nej, fortsätt!", och pappa fortsätter till ackompanjemang av sina söners hjärtskärande gråt.

Vi vet ju att Wolf är oskyldig och vi önskar inget högre än att hans husse skall inse det, att han skall förstå att det inte är han, utan Lobo, vargflockens ledare, som är den skyldige.

Man behöver inte vara barnpsykolog för att förstå att berättelsen egentligen handlar om barn och föräldrar eller åtminstone kan läsas på det sättet. På ett undermedvetet plan är det den identifikationen som min bror och jag gör. Vi är Wolf och vi är oskyldiga, men pappa och mamma vill inte tro oss.

När Wolf längtansfullt om kvällen tittar ned i dalen på sitt forna hem där hans husse sover blir det outhärdligt.

Men även Bambis öde i en Gyllene Bok väcker en snarlik reaktion. Han blir klöst av en varg eller räv, och en snäll skogvaktare tar hand om honom, förbinder såret och låter Bambi vara ute på sin tomt bakom ett högt plank. Hans pappa letar efter honom och stångar loss en bräda i planket, så att Bambi kan ta sig igenom det.

För att inte tala om hur sorgligt det kan bli i Pelle Svanlös, när Måns och Bill och Bull är elaka, vilket de ju alltid är. Som väl är får Pelle en ny vän i en hund, som

Måns, Bill och Bull blir rädda för; en tax som med bara ett öra, som mobbas av andra hundar som kallar honom "Ettöringen".

Pappa har roligt åt Murre från Skogstibble, som Pelle ibland träffar på Uppsalas gator och som luktar ladugård.

Som ni förstår så delar jag inte pappas munterhet, eftersom ladugårdslukt ingår i mitt register över angenämna dofter. Mer angenäm än någon parfym eller blomdoft!

På tal om lukter, så är doften från sidorna i mina barndoms böcker mig kär. Ibland kan jag även som vuxen förnimma den. Förnimma bara.

Påminner om den hos en telefonkatalog eller gammal dagstidning, fast inte riktigt. Det finns en nyans av något annat också, något som jag nästan kan fånga med mitt minne, men inte riktigt; något undflyende, en doft som jag kände som barn, men inte längre kan känna.

Vilket inte hindrar att jag ibland borrar in näsan mellan boksidor och andas in, på jakt efter en doft som flytt.

Jag är för övrigt inte ensam om denna last!

I nr 1 2008 av bokmagasinet "Vi läser" rapporteras om en ny parfym, som heter "In the Library".

Doften är menad att påminna om skaparen, Christopher Brosius, älsklingsbok.

På tal om böcker. . .

* När jag tittar på min boxervalps ostyriga, för långa öron, som när hon har dem i kors uppe på huvudet får dem att se ut som en liten mössa, en vårhatt, så flashar minnesbilden av en tidig sagobok förbi på medvetandets bildskärm, en saga om ett par, tre cockerspanielvalpar som fick öron sammanknutna upptill för att inte doppa dem i matskålarna när de åt.

Jag minns även nu - fast jag inte tänkt på det kanske över fyrtio år - hur mamma döpte en främmande cockerspanieltik, vit och brunfläckig, till vårhatten, efter en stor vårta hon hade mitt uppe på skallen. Var var det någonstans?

ANDRA KONSTANTER: GRAFOMANI (SKRIVKLÅDA)OCH BIBLIOFILI (KÄRLEK TILL BÖCKER) SAMT ETT SISYFOS-ARBETE

div>Till konstanterna i mitt liv hör även skrivandet och läsandet.

De senaste 23,5 åren har jag försökt skriva en självbiografi.

Men skrivklådan/grafomanin är av äldre datum.

Jag tror den har sina rötter i den present jag fick på min 13-årsdag den 23 juli 1962 på Granvägen i Skälderviken.

En ljusgrå, färgbands- och oljeluktande Facit reseskrivmaskin, som förvarades i en ljusgrå skrivmaskinväska av metall och plast eller skinn och med ett rödfärgat innanmäte. På ovansidans insida, så att säga, fanns en ficka med tryckknapp, som man kunde knäppa upp och stoppa dit papper man skrivit och sedan försluta med hjälp av den där tryckknappen.

Minns hur jag satt ett par somrar senare, i Sundsvik i Bohuslän, i ett litet skräpigt, skuggigt och kyligt förvaringsrum på garagets baksida och skrev. Men vad jag skrev minns jag inte.

De enda konkreta bevis på skrivande är de insändare till Nerikes Allehanda som jag började skriva i Bälgviken i augusti 1967.

Den 2 september 1969 skrev jag en recension av en bok av bland andra nuvarande landshövdingen Anders Björk, som jag skickade till en ungmoderat tidskrift vars redaktör, Ebba von Eckermann, refuserade den med motiveringen att den innehölls så många svåra ord, att läsarna skulle bli generade.

Avskrift av recensionen längre fram.

1975 skrev jag ett brev till Gustav von Platen och föreslog att man skulle värva William F Buckley Jr som krönikör istället för den tråkige och politiskt korrekte James Reston.

Fick ett långt maskinskrivet svar som jag tejpade fast på köksdörren i min lägenhet på Stenbocksgatan i Malmö.

Skrev även en satirisk låtsasintervju med en känd socialdemokrat (Olof Palme) som min klasskamrat på Komvux, Björn Ö., berömde. Han sade att jag hade talang för dialog.

När jag jobbade som väktare på Sparbanken Stockholm fick jag ett kåseri publicerat i bankens personaltidning.

Jag skickade även ett hafsigt hopkommet pekoral i form av "dikter" till René Coeckelberghs förlag, som efter en vänlig refus hamnade i sopnedkastet på Oxelvägen 29 i Älta.

Och sedan fick jag internet 1999 och skickade en insändare till American Spectator, eller ett par snarare, som båda publicerades.

Hur många bloggar jag haft vet jag inte, men säkert över tio.

Har även fått ca tre, fyra mejl publicerade på invandringskritiska VDARE och ett på Lew Rockwells blog, så till konstanterna kan väl även räknas min tvåspråkighet.

Och så detta evighetsprojekt, detta Sisyfos-arbete, min självbiografi.

Bortsett från det trevliga i att vandra nedför minnenas allé, i form av självbiografiskt skrivande och all den research som det medför, så har jag även motiverats av en återkommande lust att protestera mot de fördomar som drabbar en vit, svensk, medelålders (numera i övre medelåldern med pension inom fem år), heterosexuell man.

Hur ofta har jag inte förargats av generaliseringar om "fyrtiotalister" och män i största allmänhet.

Jag har exempelvis aldrig hyst den minsta socialistiska åsikt eller varit intresserad av sport.

Följaktligen kan jag förstå hur medlemmar av minoriteter upplever generaliseringar. Hur de kan vilja protestera med att "så där är inte jag".

Men precis som vi medelålders/övre-medelålders vita, europeiska män får de acceptera att inga protester hjälper. Det är bara att gilla läget. Tyvärr. Även om det är kämpigt. Eller skriva en självbiografi som gensäger fördomarna!

Beträffande bibliofilin så grundlades den av mamma och pappa.

Mamma propagerade för favoritböcker (Harper Lees "Dödssynden", Wodehouse, Falstaf Fakir, Steinbeck, Patricia Highsmith, med flera) och som jag alldeles nyss berättade, pappa, som brukade självironiskt sjunga Jimmy Durantes "I never forget the day I read a book", läste Pelle Svanslös, Doktor Doolittle, Nils Holgersson och, min favorit på den tiden, Agaton Sax för min bror och mig när vi lagt oss.

Där låg jag alltså mellan väldoftande, rena, lite kyliga lakan och sögs in i berättelsen. For med Agaton Sax i hans bil i Brosnien.

Var det därför jag även tyckte att mina sagoböcker doftade så gott?

En blandning av kartonage och trycksvärta. Än i denna dag tycker jag om att lukta i böcker. En hemlig last, som jag försöker ägna mig åt så diskret som möjligt.

Talang för skrivande? Nej, för då hade jag redan varit yrkesförfattare.

Nej, jag har skämtsamt talat om "min obesvarade kärlek till det skrivna ordet".

Visserligen fick jag en gång inför klassen, på magister Fraenkis uppmaning, högt läsa en fantasifull uppsats jag skrivit, som var en blandning av läsfrukter från Illustrerade Klassiker (Mark Twains "En Yankee vid Kung Arthurs hov" och ett nummer som jag inte minns vad det hette, men som handlande om sökandet efter Graal) och min egen fantasi.

Enligt mamma tyckte adjunkten att det var så bra, att han kallade mig "en ny Strindberg", enligt min mamma, fast inte i min närvaro.

Nej, fantasin var det väl inget större fel på.

Här några exempel från tredje och fjärde klass:

Klass 3 b

Då vi hade lov

Vi hade lov från skolan i två dagar.

På söndagen gick jag och såg Jorden runt på 80 dagar.

Söndags kväll vi till Canada och där fick vi se Canadäsiska ridande polisernas fort.

Sedan åkte vi tåg till Nevada. Där såg vi Nevada rangers. Sedan flög vi hem.

18/2 1959

Klass 4 b

Uppropet

________

Den första september började vi skolan.

Jag gick dyster hemifrån, det var den hemska dagen då skolan började.

Men det var inte så hemskt, som jag trådde.

Fröken var på gott humör den dagen.

Det hade kommit en ny pojke till klassen.

Han hette Krister Berg.

Han var rätt så borta av sej.

Sen vi hade skrivit skemat fick vi gå hem.

Hur vi firar jul (4 b)

__________

På julaftons morgon brukar jag för jämnan äta risgrynsgröt.

Sedan brukar jag ta med mig min hund ut. Han brukar få dra sparken.

Klockan ett brukar vi äta jullunch, då doppar vi i grytan.

Det tycker jag inte är gott. Men kl. 15 äter vi middag.

Med skinka och all annan julmat, det tycker jag bättre om.

Efter middagen dricker vi kaffe och tårta. Sedan kommer julklappsutdelningen och det är det mest spännande på hela dagen.

Jag får vara uppe till kl. elva den kvällen.

En rolig vintersöndag (4 b 1959-60)

_________________

Det var en kall vintermorgon i februari 1956. Det var söndag och jag var glad för det var bra skidväder.

Jag åt risgrynsgröt, sedan packade jag min ryggsäck och hämtade mina långa skidor och åkte iväg.

Det var elva minusgrader.

Jag styrde mot skogen. När jag hade åkt en halv mil kom jag ut på ett fält.

Där låg en lantgård. Jag kände dem på gården. Jag åkte in på gårsplan. Korna råmade från båsen, höns kacklade, de fyra hästarna gnäggade, frustade och klampande slog med

hovarna [mot] golvet. Hundarna Spela och Spana som var ett par småländska jakthundar eller stövare skjällde innifrån stugan, som var en stor villa med två våningar.

Jag gick in. Hundarna hoppade på mig och hälsade på mig. Jag fick en sorts paj som var gjord på mjölk som kon fått första gången efter kon kalv[at].

Sedan fortsatte jag upp i skogen. Jag åkte två km upp till sportstugan. När jag åkte hem kom en älgtjur rusande mot mig. Jag blev döskraj. Jag drog min dolk, men insåg snart, att det var omöjligt att möta bjässen i närstrid. Jag vände om, och flydde men jag snubblade. Snabb som vinden spände jag av skidorna. Jag [tog] upp luftspistolen som jag fått av en pojke som hette Kjäll. Jag avfyrade skottet mot bjässen. Det blev miss.

Älgen blev galen, rusade på nytt till anfall. Jag ladade pistolen, när älgen kom med huvude mot mig. På 3 meter sköt jag honom i pannan., men [han] dog inte [av] skottet utan knuffade mig utför en brant, 51 meter.

Jag tappade pistolen i farten och vrikade benet. Jag tog upp dolken när älgen rusade efter mig. Jag tog en påk [och] slog till honom. Han stegrade sig och ett skott small till i hornen på älgen. Ett lasso kom om fötterna på älgen. Det var farbror Gösta. Han band älgen och tog ut skottet på den. Sen släppte vi den, och jag gick hem.

* * *

Hm. Jämför detta med följande utdrag ur ett långt brev till min bror och mig daterat Eskilstuna 13/11-59:

Hej Vikingar!

Ett hjärtligt tack för brevet, som jag har varit slarvig och ej svarat på. Men nu skall ni få några rader. Ja, här går livet sin gilla gång. Vi går i skogen på söndagarna, badar bastu och försöker hålla oss i lagom spänst.

Kalle o. Dagmar Lange har köpt en liten tomt vid sjön Hjälmaren. Det är på Hjälmarens mest vilda och orörda sida natur med storskogen ända ner till stranden.

Rut o. jag skall på lördag åka till Nyköping till Överlantmätaren för att övertala honom att även vi för köpa en liten skogs. o sjötomt där ute, men det blir svårt. Jag har varit hos lantmätaren här i staden, men han sade nej vi skall nu försöka i Nyköping på högre ort. Markägaren vill sälja till oss, men staten vill ej stycka strandtomter. Får se hur det går. Har ej så stort hopp tyvärr.

Där ute vid den stora sjön och djupa skogen finnes mycket fisk och skogens alla djur.

Älgar ser vi varje dag när vi är där. En kväll när Rut o. jag åkte hem genom skogen fick vi se en stor älgtjur, som stod vid några små granar och åt knoppar av trädet. Vi stannade vår stora "Fia 500" och skulle se på älgen.

När den fick se oss blev den nyfiken. Först stod den bara och stirrade på oss. Då visslade vi litet försiktigt och lös på den, och vad tror ni grabbar? Jo, den kom några steg närmare och stod stilla. Då sade Rut starta bilen, nej sade jag.

Det var en stor grann tjur med stora horn, höga ben, ett stort vackert huvud. Den var mer än dubbelt så stor som Fian. Rut var lite skakis. Den tog ännu några steg närmare och så stannade den igen och bara stirrade på oss.

Rut blev rädd och sade tänk om den hoppar på oss, där vi satt i en liten bil mitt inne i skogen, på en liten skogsstig som lagom Fiaten fick rum på.

Fiaten har ju stolarna på golvet, så man tyckte man satt på bara skogsvägen och 3 meter ifrån oss stod en jättestor älgtjur och stirrade.

Jag började bli skakis jag med och tänkte skall den rackarn anfalla oss och sänka huvudet och vräka hornen genom tygtaket på "Fian". Den stod och klippte med öronen och vädrade på oss. Så stod den väl i 3-4 minuter.

Det började killa i magen på mig. Så tänkte jag: kommer du närmare så startar jag motorn och ställer mig på signalen. Då måste du väl bli rädd "älgrackare". Så stod han och vi satt. Älgen stor och kraftig och vi som små påsar, men ett tu tre så bölade den till, så jag höll på att bli blöt i byxorna och så gjorde den ett tvärkast in i skogen och försvann.

Då startade jag bilen och körde i 347 km.s fart genom skogen därifrån.

Vi körde så Fiaten hoppade över stenar och diken. En grind i en gärdesgård såg vi ej utan körde igenom nyckelhålet på grinden. Fäderrullan vad det gick. Jag ljuger ej. Detta är säkert. Fråga

Tant Rut!

Vem är Tant Rut? Vem är skribenten? Jo, köpmannen Bertil Nyholm, Carlavägen 32. Porten längst bort från vår.

Minns inte hur vi blev bekanta med Tant Rut och Farbror Bertil. Men de blev våra bästa vänner under Eskilstuna-åren 1954-58.

Bertil var lik min far och mig såtillvida, att han var väldigt extrovert. Så jag antar att bekantskapen därför var oundviklig, när man bodde i samma hus.

Ändå var mina föräldrars och Ruts och Bertils referensramar olika. Först och främst för att de var minst tio år äldre, ja, kanske femton år äldre. Mina föräldrar var 25 resp. 26 när vi flyttade till Eskilstuna. (Enda minne av flytten är att jag sitter i baksätet på pappas Cadillac och att mellan mig och min lillebror sitter en ung indier som heter Singh, som jag retar, men som bara skrattar åt mig. På bilens vänstra sida utöver fälten går höstsolen ned.)

Bertil jobbade på Banankompaniet, som hade kontor i en källare på Västeråsvägen 40. (Se där åter nyttan av besök på KB och tittar i deras samling av gamla telefonkataloger från förr.)

Pappa hade fått anställning på IBM på Kungsgatan 7. Han hade slutat sin anställning på Tändsticksbolaget i Jönköping, där både han, jag och min bror är födda, och stått inför valet mellan en anställning i Houston, Texas, och IBM i Eskilstuna.

Turligt nog valde han IBM. Annars hade min bror och jag hamnat i Vietnam och livet hade blivit helt annorlunda, vilket jag inte önskar.

Eskilstunaåren var ett lyckokast. Alla ljuva minnen förknippade med de åren.

Och bidragande till dessa minnen var i hög grad Bertil och Ruth Nyholm.

Blyga, vänliga Rut, som alltid log när Bertil busade med mig och min bror. Han brukade boxas med oss, finta genom att fladdra med ena handen bakom sina utstående öron, och han brukade berätta sagor, när vi sov över. Sagor som han tycktes hitta på medan han berättade dem.

En handlade om Jack, som var på flykt genom indianernas land i Nordamerika. Det var natt och han drev nedför floden fastklamrad vid en timmerstock. Från mörkret inne i skogen som omgav flodens båda sidor hördes ibland en ugglas hoande. Om det nu var en uggla och inte en indian som meddelade sina stamfränder, att han upptäckt Jack ute i floden.

Frågeställningen fick en att hålla andan, medan det glödde till från den cigarett som Bertil då och då tog ett bloss ifrån. Varken jag eller Thomas brydde oss om röken, vana som vi var vid mammas cigaretter under långa bilfärder. Det var värre i bilen. Speciellt om det var varmt ute eller om kupévärmaren var på om vintern. Det gjorde mig bilsjuk, fast ingen fattade varför.

Istället ombads jag stå upp och hänga över framsätet, för att kunna se vägen, vilket skulle bota åksjukan. När inte heller det hjälpte, fick jag tabletter mot åksjuka. Orsaken var ett outvecklat balanssinne, inte cigarettrök och värme.

Jag har även minnen av att sitta på armstödet på Bertils fåtölj och titta i serie-album med Biffen, Bananen och Galento.

Bertil var lite lik Bananen, för att han hade fluga och var smal, men till skillnad från Bananen ganska lång. Säkert en 1,85. C:a 10 cm längre än min far. Och så var det ju ganska märkligt att han var lik just Bananen, med tanke på att han jobbade på Banankompaniet.

En dag fick jag följa med när han skulle köra ut bananer till butiker i Eskilstuna med omnejd. På en raksträcka på en landsväg fick jag sätta mig mellan hans ben och hålla i ratten på den ljusgröna varubussen.

Som sagt, Bertil titulerade sig köpman, liksom min far, i alla fall när man tittar i den brun-gråa telefonkatalogen för Eskilstuna-Nyköping för 1956. Vi hade tlf 45161 och Bertil och Rut hade tlf 32992.

De båda köpmännen Bertil Nyholm och Bertil Ståhlberg försökte sig på ett extraknäck tillsammans. De tog pappas stora svarta Cadillac och for ut i skogen med rykande korvlåda för att sälja varm korv till värnpliktiga på manöver.

På mornarna när jag gick till skolan i makligt tempo, så iakttogs jag ovetandes av ett par oroliga ögon i ett fönster högst upp på kortväggen på Carlavägen 32. Det var Bertil som följde mina släpande steg och när jag stannade vid en ljusbrun vattenpöl för att leka fick han lust att öppna fönstret och ropa åt mig att skynda mig, men jag var för långt bort för att höra honom.

Han var som en reservpappa. Ja, både Rut och han var ett slags reservföräldrar för mig och min bror, som tog oss med ut på skridskorturer, skidturer och fotbollsmatcher samt korvgrillning i skogen.

Vi brukade skida till en sportstuga på vintern och bada bastu och en gång, på hemvägen, så besökte vi den där bondgården med jakthundarna Spana och Spela, och jag fick smaka kalvdans, som jag blev så förtjust i, att jag brukade gå bort till en äldre kvinnlig släkting till Rut, som bodde i hörnet Uttermarksgatan-Carlavägen, i förhoppning att få en tallrik kalvdans.*

Det föll sig antagligen ganska naturligt att det var Bertil som fick vara tomte hos oss. Till julen 1957, då Thomas och jag gick runt och sade att vi visste att det var Bertil som var tomten. Då spelade man oss ett litet spratt.

Bertil och Rut satt båda kvar med mina föräldrar i vardagsrummet, när det började bli dags att dela ut julklappar.

Helt plötsligt ringer det på dörren. Vem kan det vara? Thomas och jag rusar iväg, öppnar och där står tomten!

Jag vet inte om vi redan då genomskådade hans förklädnad, men det var i alla fall Kalle Lange, en glad herre som ägde Langes Gummiverkstad, som enligt 1956 års telefonkatalog hade besöksadress Bruksgatan 12. Han var även gift med Ruts syster Dagmar, och jag har för mig att de också, Kalle och Dagmar, liksom Rut och Bertil, var barnlösa.

** Brukade och brukade. Tja, det kanske bara var en gång, men när jag pratade barndomsminnen med Rut Nyholm som tonåring, så tror jag att vi sade "brukade", fast det kanske bara var vid ett eller två tillfällen, som jag besökte den gamla damen för att få kalvdans. Samma med ätandet av levergryta med potatis och lingonsylt hemma hos en kille i mittporten, Carlavägen 34. Det kanske bara var en gång. Förmodligen betydligt färre gånger än de gånger mina barnbarn har kompisar här som äter middag.

Smaken beträffande mat och vad man serverades ändrades enormt under decenniernas gång. Här en lista typiska 50-talsrätter:

Ris à la Malta



Apelsinris

Fruktsallad med hasselnötter

Fruktkompott

Konserverade plommon

brylépudding med saftsås

valnötter till jul

stuvad spenat

levergryta med kokt potatis och lingonsylt

fläskkotlett

fläskkorv med rotmos

konserverad ananas

dito persikor

dito päron

bruna bönor

fattiga riddare

blodpudding

dadlar

fikon

Karl-Gustavs sardiner

äggröra

havregrynsgröt

mannagrynsgröt

torsk med äggsås



På listan ovan var det bara bruna böner, som jag inte kunde äta, dels för att de smakade vidrigt, dels för att jag associerade till bajs.

Andra matminnen från Eskilstuna:

Vi bakade kakor med mamma, speciellt gula kokostoppar, som jag gillade.

Ibland bjöd hon på nyponsoppa som stack lite i halsen, men som jag fick att se ut som en rödbrokig ko med vita fläckar med lite mjölk.

Även havregrynsgröt stack i halsen, varför jag föredrog mannagrynsgröt.

Och så tyckte jag om Kalles Kaviar på hårt bröd. Mamma visade mig hur man skrev mina intialier M S på macken genom att klämma ut kaviar ur tuben.

TANKAR OM SKOLANS BETYDELSE

Vi erinrar oss att jag blev utvisad redan i första klass för att ha stört lektionen med min aldrig sinande svada. Kan även tillägga att mina blockflöjtslektioner i den årskursen inte kröntes med någon större framgång. Jag fann det komplett omöjligt att placera fingrarna över hålen på rätt sätt, och minns vagt ett kraftigt irriterat kvinnoansikte med blont hår. Men dylika upplevelser är säkert inte ovanliga. Nej, vi kanske får gå utanför skolans värld för att finna källan till min eventuella känsla av utanförskap.

T ex att jag var sängvätare. Ja, precis som komikern Henrik Schyffert, som i sin show

"90-talet: ett försvarstal” avslöjar att han var sängvätare tills han var fjorton, precis som jag, fast det i mitt fall bara när jag sov borta. Till exempel på Stadshotellet i Örebro i augusti 1960, där vår hyresvärd inkvarterat oss för att hantverkarna inte vara klara med renoveringen av lägenheten på Fredsgatan. Då var jag elva. Sista gången det hände var på sommaren 1963 i Höllviken hos min gamle klasskamrat Claes H., som ni får träffa i kapitlet "Min gangsterperiod".

Så varför var jag sängvätare och inte min bror? Varför bet jag på naglarna, så att vuxna sa ifrån, och inte han? Och varför hade jag insomningssvårigheter och fick insomningstabletter utskrivna och inte han? Och varför blev han inte fälld av Elaka Rolf i vår trapp så att han slog i huvudet så att blodet sprutade? Och varför opererade jag bort polyper i näsan och inte han?

Och varför kastade han inte sten någon gång så att ett sovrumsfönster i vår kåk gick sönder, så att han blev tvungen att fly (medan vår mor iakttog det hela från köksfönstret)? Eller ringde på hos Ingmar på andra sidan gatan och ropade "Ingmars morsa är en klistertub", och fick se Ingmars pappa komma som ett expresslok ur lägenhetens inre i bara kalsonger, linne och raklödder i ansiktet, så att han likt mig fick sätta sig i säkerhet genom att springa i luften som Kalle Anka?

Varför var jag så vild och olyckbenägen?

I trean nådde min missanpassning i skolans värld en första större kris. Jag blev icke önskvärd person, persona non grata, i min skola.

Åter får jag vara försiktig med att inte som orsak ange helt normala erfarenheter, som att jag slogs på skolgården en gång med en kille som jag träffat när jag låg på sjukhuset efter cykelolyckan, och att barnen stod i ring runt oss och tittade på, och att jag en annan gång knuffade en kille i min lillebrors klass, som sparkade mig i baken, när jag gick förbi deras klassrum på första våningen, så att han for ut genom ett perspektivfönster och landade på gräsmattan. Det senare är väl ingen ordinär upplevelse, men huvudorsaken var att jag inte förstod den skånska min lärarinna talade, vilket skapade irritation som utmynnade i att hon höll mig inne på rasterna, varpå jag kom hem till mamma blek och nedstämd och, när hon frågade hur det stod still, började gråta.

När jag berättade att jag inte fick gå ut rasterna, så blev min mor så upprörd att hon ringde min fröken och krävde en förklaring. Min fröken sade sig misstanka att jag var efterbliven, vilket gjorde min mor än mer upprörd och varför hon ta mig till en barnpsykolog, som, enligt mamma och pappa (själv minns jag inget av händelsen), kom fram till att jag var allt annat än efterbliven utan i mentalt hänseende tre år före mina jämnåriga. Trots det, ansåg rektorn på Fridhemsskolan att det vore bäst om jag fick gå i en mindre klass i en privatskola, om mina föräldrar nu ville göra den ekonomiska uppoffring det innebar, vilket de ville. Men var det verkligen det bästa alternativet för mig?

Minns min djupa nedstämdhet när pappa en kall, slaskig januarimorgon 1959 skjutsade mig till min nya skola, som hette Erikssons Förberedande och låg på Slottsgatan 30, inrymt i lokaler som tidigare tillhört Anna och Eva Buhnts gamla flickskola, invigd 1887. En skola där även den med mig jämngamle Ola Ström från TV-programmet “Solstollarna” varit elev.

Pappa och jag gick in via huvudentrén, innanför vilken det rådde en halvdager och gick uppför en sliten stentrappa till ett par glasförsedda svängdörrar, sedan höger in i en mörk, dyster korridor med fönster mot en gammal bakgård. Jag grät när pappa skulle gå och som tröst överräckte han en femkrona och gick sedan tillbaka till bilen, för att åka till kontoret på det frysboxföretag i Malmö hamnområde där han arbetade. Det låg intill en kanal och ganska nära Malmö centralstation.

En kille med upphöjda axlar, antagligen på grund av för kort hals, lite längre än mig, som hette Håkan, retade mig. . . eller om han försökte han sno min femkrona - hur som helst, jag var strax inbegripna i ett slagsmål. Ingen bra början på vårterminen 1959.

Hur upplevde min pojksjäl detta, att inte kunna gå i samma skola som min bror, min flickvän och mina lekkamrater? Kändes det stilenligt, typiskt, ödesbestämt? Kändes det som ett förebud om att jag alltid skulle misslyckas i skolan och med allt annat jag företog mig i all framtid, som att jag var en född förlorare?

Min koncentrationsförmåga brister, när jag ägnar mig åt monotona arbetsuppgifter, till exempel när jag som nattvakt testar funktionen på högtalarna för utrymningsmeddelanden. Samvetsgrann som jag är går jag då tillbaka för att än en gång kontrollera en högtalare som jag redan har gått förbi. Och det händer inte bara en gång utan ibland flera. Och när jag ser en film på tv, kan jag ibland en kort stund börja tänka på annat än filmen. Men jag antar att inte heller det är unikt. Däremot att pausa en dvd och hämta penna och papper för att nedteckna alla de associationer som filmen ger upphov till. Nästan alla filmer skapar hos mig ett slags "flow" - en fullkomlig kaskad av associationer. Samma sak när jag läser böcker. Avbryter ofta läsningen för att nedteckna alla tankar som läsningen väcker. Antar att sådana tankeflöden är normala och inget dåligt tecken, men det får mig ändå att undra om jag inte kan ha en släng ADHD eller Aspberger.

Einstein misstänks ha lidit av det senare. Precis som jag (och Winston Churchill) var han en medioker elev, men ändå väldigt smart. Nu är väl jag inte så smart kanske, men jag har lätt för att memorera fakta. Ibland utan att vara säker på att ha rätt, fast det vid senare kontroll visar sig att jag hade det.

Namn och årtal är jag väldigt bra på, däremot inte på bok- och filmtitlar. Men antag, bara för argumentationens skull, att jag har ett autistiskt drag. Inte som Rainman i filmen med Dustin Hoffman och Tom Cruise, utan bara lite grann. Det skulle kunna förklara mina skolproblem.

Emellertid motsägs den diagnosen av att jag ansågs ligga tre år före i mognadshänseende. Eller om det var intellektuellt, t ex språkligt och kunskapsmässigt. Jag var bra i teckning och även i uppsatsskrivning, men matematik var rena grekiskan för mig. Trots stödundervisning

hemma hos min rektor, som bodde i ett av de funktionalistiska, vita höghus som byggdes på 30-talet och kallades Ribershus. Rektor Eriksson satt med ryggen emot vid sitt skrivbord när jag kom in i hans och hans frus fina våning, och hon och jag satte oss för att räkna vid ett bord från vilket vi hade utsikt över Öresund.

Inte heller var jag bra i gymnastik. Tvärtom. Det var mitt sämsta ämne alla kategorier. Speciellt svårt hade jag för att lära mig slå kullerbytta. Även min atletiske och sportälskande bror vittnar om samma handikapp. Båda var vi rädda för att bryta nacken under själva utförandet. Minns hur magister Hemdal på högstadiet en gång greppade min lugg och drog mitt huvud åt vänster och åt höger samt frågade, inför alla skrattande klasskamrater i det gamla stall, som utgjorde vår ljusa och fina gymnastiksal, "är du riktigt som andra pojkar"?

Det var på Karolinska Skolan. I Olaus Petri-skolan ville ingen ha med mig i sitt lag, när vi skulle spela fotboll, men tvingades till det, varför jag alltid blev utsedd till back. En utmärkelse som jag efter bästa förmåga försökte visa mig värdig. Således - inspirerad av de kamikazepiloter som jag på tv sett krascha sina plan mot däcken på amerikanska hangarfartyg, attackerade jag det anfallande laget och gled sidledes i leran, så att spelare ur båda lagen snubblade över mig. Detta gjorde mig inte populärare, eftersom detta renderade motståndarlaget straffspark och matchvinst.

När jag inte lekte torped eller kamikazepilot, så kunde jag sparka en motspelare på smalbenet; knappast unikt ens i de högre divisionerna; allt för att stoppa ett anfall. Efter ett sådant osportsligt överfall, under en match på skolläger i Hästnäs, jagade magister Helin mig runt plan, vilket visar att sparken inte varit speciellt hård.

På tal om det. I sjuan jagade en lärarinna, som vi gemenligen kallade Eifeltornet,

mig runt klassrummet med vinande nikotindoftande slag i luften, i tro att jag hade avsiktligt ramlat av stolen, när det egentligen var min psykopatiske, sadistiske bänkkamrat Kaj som försökte ge mig ännu en örfil, så att jag duckat och stolen vält.

Kaj var en av fyra killar som dök upp i klassen i sjuan. Ett tidigt tecken på det förödande daltet med kriminella. Jag har ingen aning om varifrån dessa avgrundsandar kom, om de kom från en annan skola eller en uppfostringsanstalt, men i vuxen ålder har jag frågat mig om det var på grund av dessa empatistörda galningar som jag åter fick byta skola samt gå om sjuan.

Men säkerligen kom det också något gott ur den krisen och det som föregick den.

Kanske jag blev mer empatisk? Vaccinerad mot mobbning? Borde jag inte det som klassens mest mobbade? Det vill säga, mobbad av den nytillkomna kvartetten. Och i denna var Kaj och Arne värst - Ove och Gunnar ganska passiva. Och av Kaj och Arne var Arne mest rubbad, därav öknamnet "Lill-Hitler". Han drog kniv på skolgården under en fotbollsmatch mot en annan klass, så att andra i laget fick hålla i honom. Detta var Arne i sin prydno.

Hans favoritsysselsättning var annars att knäa mig på pungen, när han led brist på misshandelsoffer i andra klasser. Vilket han ofta tycktes göra. Det var lite av Måns, Bill och Bull över Kaj, Arne och Ove samt Gunnar. Jag var deras Pelle Svanslös. Nu är detta visserligen ett slags förtal av Måns, Bill och Bull, eftersom ingen av dessa kissekatter uppvisar till närmelsevis lika psykopatiska drag som dessa pojkar. Kan klasshat och avundsjuka ha spelat in?

Jag var klassens rikaste elev. Jag bodde i en sjurumslägenhet på 250 kvadratmeter (på en adress där det numera finns en muslimsk bokhandel!). Min far, som ägare av en butikskedja, titulerade sig "direktör". För att blidka mina plågoandar försökte jag bli kompis med dem. Bjuda hem dem. Som tack snodde de mitt armbandsur och gick till pantbanken. Där fattade man misstankar och ringde polisen. Alla utom Gunnar som stått utanför fick följa med till polisstationen. Detta renderade mig ingen ursäkt från kvartetten utan istället hot om att döda mig om jag gjorde en polisanmälan. Så när jag blev kallad till det gamla polishuset vid Stortorget för att hämta armbandsuret, framhöll jag särskilt att jag inte ville göra någon polisanmälan. Tydligen behövdes inte detta för att Kaj, Arne och Ove skulle dömas till skyddstillsyn.

Hur påverkas man av en sådan erfarenhet - jag menar dödshotet, som jag efter omfattande och upprepad misshandel trodde på? Och av att vara den ende i klassen som blev slagen på regelbunden basis?

Och av känslan av svek när min förre klassföreståndare, han som låtit mig ta över undervisningen i amerikansk historia och geografi, och som jag hade sparkat på smalbenet som back, och som jag trodde gillade mig, blev dessa SS-typers övervakare? Vet inte på vilka grunder jag erfor den känslan, men jag kände det som ett svek. Och att magistern tog avstånd från mig inte bara med en avvisande kroppshållning. Otroligt! Som det var jag och inte bovarna som var bov!

Detta är lite av bakgrunden till att jag gick om sjuan och hamnade i en parallellklass till min lillebrors. I en ny skola. Det är dock inte hela bakgrunden.

SJÄLVKRITISKT EFTERORD

Har jag mobbat? Jag hade en bänkkamrat i sjuan, som jag fann närgången och försökte freda mig mot; jag minns hela hennes namn, initialerna är P.B. Minnena av hennes eventuella kladd diffusa. Minns P.B. som brunett, relativt lång, smal, stickad tröja, vagt minne av att jag fysiskt stötte henne ifrån mig, för att jag fann henne för närgången. Slog jag? Sade jag något? Var det hon eller jag som betedde sig elakt?

Mina frågor förblir obesvarade. Tänk om jag gett henne ett själsligt sår för livet?

Fann hennes namn på internet. Extrakoll.se:s åldersangivelse tycktes bekräfta att det var hon. Hur skall man göra? Skriva ett mail? Ringa och fråga med förklaringen att man skriver en självbiografi, "vårtor och allt"?

Minns också en kille på Risbergska, som hade kraftig acne, blont hår, som av det långa, mörkhåriga modset Janne H:s tjej (Anette? Lisbeth? Jeanette?) och av Janne själv beskylldes för tafsande, som om acne-killen varit bisexuell. Inre bild med acne-kille och mig vid Oskarsparken, intill vilken vi stod och rökte på rasterna. Anstränger mig att minnas. Gick jag uppviglad av Janne eller som upprört vittne fram och sade något elakt, ty Janne var min vän, var hemma hos honom, han lånade min LP Pet Sounds, men aldrig lämnade aldrig tillbaka den? Kan jag till och med ha måttat ett slag?

Vi tycks alla vara offer och förövare. Givetvis skiljer sig övergreppen radikalt, men lika fullt, det är som om man bytte roller då och då. Så ingen är utan skuld, den som är det kan kasta första stenen! Men många människor vill inte se sin skuld, lider av moralisk analfabetism. Jag hoppas att jag bara lider av moralisk dyslexi.

Å andra sidan har jag som vuxen åtminstone en gång stått upp för en mobbad arbetskamrat, Micke H. Jag tyckte en vacker kvinna (lik Lena Ph), som flörtade med alla, inklusive mig, var elak mot honom, att det gick för långt, och därför sökte jag upp henne i pentryt och sa åt henne att vara snällare mot Micke H. Hon blev inte glad. Men efterspelet minns jag inte eller orkar inte minnas (för ointressant). Man kan inte komma ihåg allt. Minnen är av olika rang. Micke H. är nu framgångsrik och reser jorden runt i sitt arbete, har hund, barn, villa och vovve (det var så vi träffades, när jag var ute med min Tyra). Success is the best revenge!

*Mina kamikazepilot-fantasier på fotbollsplan påminner mig om Walter Mitty, som beskrivs på följande sett på Wikipedia:

"Walter Mitty är en fiktiv karaktär i James Thurbers korta saga, The Secret Life of Walter Mitty, publicerad 1941. Mitty är en ödmjuk, mild man, med ett livligt fantasiliv: i ett dussin stycken föreställer han sig som en pilot i krigstid, en kirurg i krissituationer, och en sorglös mördare. Termen Walter Mitty finns nu i engelska ordböcker för att beskriva en person som lever ett fantasiliv, liksom ordet Mittyesque på samma sätt som det finns Kafkaesque och Pinteresque.

I filmen Här kommer en annan spelas han av Danny Kaye."

NÄR JAG VILLE BLI GANGSTER (OCH NÄSTAN LYCKADES)

Ulla-Britt Ramklint i "Amerikanska historier":

"Motion Picture Production Code kom till - från början hatad, fruktad, kallad Hays Code eller bara the Code.

Den föreskrev bland annat att Det Onda aldrig fick framställas som attraktivt. Även om elakingen på slutet skulle få sitt välförtjänta straff, så var det inte nog. Hans förseelse eller brott fick aldrig se det minsta kul ut.

Det befarades då att publiken skulle få sympatier för boven och ta parti mot rättvisan."

Hur befogad var inte denna farhåga med tanke på hur Brian de Palmas "Scarface" blivit en kultfilm bland unga invandrargangsters. Och säkerligen har även Gudfader-triologin och Sopranos spelat en motsvarande roll. (Parentetiskt sagt så var jag ett stort fan av tv-serien. Missade aldrig ett avsnitt och skrev SVT och klagade när det gick för långt emellan omgångarna.)

Utan tvivel var det så för mig i slutet av 50- och i början av 60-talet, att Vilda västern-bovarnas liv framstod som roligare än sheriffernas. Samma sak med hur den amerikanska förbudstidens gangsterliv skildrades i tv-serien "The Untouchables" (med Robert Stack som Elliot Ness) och i de gamla Humphery Bogart-filmer som tv visade, "Den förstenade skogen" från 1936 och "Stormvarning utfärdad" från 1948, som jag såg i smyg när mamma och pappa var borta hos goda vänner i huset bredvid.

Fördelen med att bli äldre var att jag kunde börja gå på barnförbjudna filmer redan som fjortonåring. Såg en del filmpärlor på nedlagda Rio på Klostergatan intill Järntorget i Örebro: t ex "The Street with no name", en svart-vit film med Richard Widmark som Alec Stiles, trenchcoat-klädd gangsterledare som rånar en nattklubb och skjuter en kvinnlig gäst i lång festklänning i ryggen med en Luger. Filmen ingick i en serie kallad "G men" som min pappa såg som ung.

La dernière rafale - Trailer

Och James Bond-filmen "Dr. No". Speciellt imponerade inledningen med tre blinda jamaiskanska män, som skjuter en brittisk agent med sina blindkäppar.

Samt "Panic in the streets", från 1950:

Kanske mest långvarig inverkan hade, bland de filmer jag såg som fjortonåring på Rio, "The Manchurian Candidate" alias "Hjärntvättad". En film som tar avstamp i Koreakriget och som har Frank Sinatra i en av huvudrollerna.

En klassisk replik ur filmen:

"Raymond Shaw is the kindest, bravest, warmest, most wonderful human being I've ever known in my life." Major Ben Marcos alias Frank Sinatras inrepeterade omdöme om sergeanten i den pluton över vilken han förde befäl; Shaws gestaltas av den fine brittiske skådespelaren Laurence Harvey.

Plutonen tillfångatas under en nattlig rekognosering och förs till Manchuriet för hjärntvätt. Själva tvätten (inplantering av falska minnen och ett hypnotiskt tillståndet) får man inte bevittna, bara resultatet, som förevisas militära höjdare från diverse kommunistländer av en Dr. Yen Lo, en flintskallig, mustaschprydd, muntert illvillig oriental från Pavlov-institutet i Moskva.

Genom dennes experiment tror sig de tillfångatagna amerikanerna bevista en sammankomst hos en trädgårdsförening för kvinnor i New Jersey. I verkligheten beordras de att samverka i ett fasanfullt experiment. Dr. Yen Lo frågar Raymond vem i plutonen som han ogillar minst. Det är kapten Marco, svarar Raymond. Honom kan vi inte undvara säger Yen Lo, välj en annan. Ja, då måste det bli Ed Mavoli, svarar Raymond. Bra, ta då denna sjal och stryp honom - tills han är död, beordrar Yen Lo.

Mavoli protesterar först lite lätt, men Yen Lo förebrår honom och kräver att han samarbetar, vilket han gör och låter sig sedan strypas av Raymond.

Därefter får Raymond en pistol med vilken han skjuter den yngste medlemmen i plutonen.

Efter dessa fasor sövs manskapet och förs tillbacka till Korea där de återger sina falska minnen av hur sergeant Shaw ensam räddat deras liv under eldstrid.

Raymond dekoreras på anmaning av sitt plutonbefäll (Marco) för visat mod. Ceremonin äger rum i samband med hans hemkomst till USA per flyg och i närvaro av press och tv samt publicitetshungrande mor och styvfar, den senare en alkoholiserad senator, som gör karriär som kommunistjägare med oprecisa uppgifter om antalet kommunister i UD.

Efter några år, när Marco befordrats till major, börjar han och andra hjärntvättade att drömma mardrömmar vars innehåll avslöjar vad som verkligen hänt.

I ett samtal med en armépsykiater säger Marco om frasen om Raymond Shaw som den snällaste, varmaste, modigaste och mest underbara människa han känt i hela sitt liv, som han automatiskt hasplar ur sig när han tillfrågas om denne:

"I tell ya, there's something phony going on. There's something phony about me, about Raymond Shaw, about the whole Medal of Honor business... I said: 'Raymond Shaw is the kindest, warmest, bravest, most wonderful human being I've ever known in my life, and even now I feel that way - this minute. And yet, somewhere in the back of my mind, something tells me it's not true. It's just not true. It isn't as if Raymond's hard to like. He's impossible to like. In fact, he's probably one of the most repulsive human beings I've ever known in my whole - all of my life."

I en karatefajt hemma hos Raymond med dennes orientaliske betjänt, tillika vägvisaren som förde plutonen i bakhåll i Korea, frågar Marco mellan slagen:

"What was Raymond doing with his hands?... How did the old ladies turn into Russians?... What were you doing there?"

Den scenen måste ha legat till grund för slagsmålen mellan kommissarie Clouseau och hans orientaliske betjänt Kato i "Rosa Pantern"-filmerna!

Huvudintrigen i Manchurian Candidate är ett politiskt mord som skall föra den försupne styvfadern in i Vita huset, efter att han blivit vice-president-kandidat och ersättare för huvudkandidaten som mördats av en den för uppdraget programmerade Raymond. Styvfadern och speciellt Raymonds mamma, genialt porträtterad av Angela Lansbury, är i själva verket kommunistagenter som skall ta över presidentmakten i USA och därmed underlätta för kommunisterna att ta över hela planeten.

Mamman har emellertid en annan avsikt med samarbetet. Om det beror på frustrerad antikommunism eller ilska över att kommunisterna utan hennes medgivande valt hennes son som attentatsman vet jag inte, men i realitet tänker hon göra som Putin gjorde, när han använde oligarkerna för att ta makten, för att sedan kunna krossa dem: när hon fått makten, då skall kommunisterna krossas.

Filmen hade premiär hösten 1962 i USA. På Wikipedia läser jag att Lee Harvey Oswald nästan varje dag gick eller åkte buss förbi den biograf i Dallas som visade filmen. Vad det nu kan ha haft för inverkan. (Det finns inga tecken på att han låtit sig inspireras av "Catcher in the Rye" som John Chapman eller av "Taxi Driver" som John Hinckley.)

Enligt ett Hollywood-rykte tog Sinatra filmen ur distribution efter mordet på John F. Kennedy i Dallas. Officiellt återutgavs den 1988.

Jag tror jag missade filmens udd mot den antikommunism, som på 50-talet gick under namnet mccarthyism, efter en republikansk Wisconsin-senator vars uppgifter om antalet kommunistagenter i UD varierade en aning - enligt journalisten M Stanton Evans på grund av ett missförstånd och dålig journalistik.

McCarthy hade först hävdat att det fanns 57 anställda med medlemskort i kommunistpartiet, men sedan, enligt pressen, höjt siffran till 205 sådana.

Detta berodde på en siffra som fanns med i ett utkast som McCarthy försett en radiostation med, men som aldrig använts i hans efterföljande tal. Siffran syftade på det brev som dåvarande utrikesministern James Byrnes 1946 skrivit till en senator i vilken det stod, att 284 UD-anställda hade fått säkerhetsanmärkningar och att 79 av dem avlägsnats från UD. Med andra ord fanns 205 potentiella säkerhetsrisker kvar.

Detta om detta.

De nästan parodiskt djävulska kommunisterna i filmen lade nog grunden för min senare fanatiska antikommunism. Förmodligen bidrog även de fantasieggande filmbilderna i Life, som visade hur kinesiska rödgardister marscherade i väldiga kolonner nedför Paris gator - detta gav näring till den jord i vilken mitt politiska träd växte och förgrenade sig. Ja, och så Orwells "1984" förstås, som jag läste i sammandrag i Det Bästas "Månadens bok". Omedelbar identifikation med Winston Smith, en identifikation jag behållt hela livet.

Detta (och mycket annat) var populärkulturens bidrag till min politiska utveckling.

Fast rötterna löper ännu djupare, ända till min första levnadsår. . . kanske än längre bakåt.

Beträffande filmens värld, så var det inte avskilt från böckernas värld. Snarare överlappade de båda världarna varandra.

Vilade för inspirationens skull ibland ögonen i ett inbundet exemplar i mörkgrönt, knottrigt skinn av "The Big Sleep" av Raymond Chandler, med återkommande svartvita bilder från filmatisering med Humphery Bogart och Laureen Bacall. På en bild sitter Humphery Bogart på en skrivbordskant med en revolver i handen. (O, jag hade en svart ollonskottsreplik av en Smith & Wesson 38, det vackraste vapen jag vet.)

Emellanåt försjönk jag i två stora amerikanska filmencyklopedier, som jag fått i present av pappa. Jag skummade titel- och namnregistren och bläddrade tillbaka till de sidor där favoritfilmer och favoritskådisarna fanns med.

Dion O'Bannion, Legs Diamond och The Mangler

Arthur Schlesinger citerar i "Förtroendekrisen" (1969) dessa ganska oroande ord av en Dr Karl Menninger:

"Vi behöver brottslingar att identifiera oss med, att avundas i hemlighet och bestraffa offentligt. De utför för vår räkning de förbjudna, illegala handlingar som vi önskar göra, och liksom forna tiders syndabockar bär de bördorna av vår överflyttade skuld och beskraffning."

Mitt Vilda Västern-intresse hade svalnat lite i och med puberteten och jag upphörde att leka cowboys. Istället blev jag intresserad av en annan period i USA:s historia som bättre passade in i den vanligtvis asociala period som puberteten utgör. Jag blev intressad av amerikanska gangsters, speciellt de på 20- och 30-talet. Och med samma vurm för faktainsamling som i fråga om Vilda Västern, skaffade jag nu lika imponerande kunskaper om Al Capone och John Dillinger, etc.

Via det tidigare intresset hade jag, som jag redan berättat, skaffat mig så gedigna kunskaper i amerikansk historia och geografi, att jag fick undervisa i dessa ämnen i sexan. Och inte bara det utan även till att jag, till min fars och mors häpnad, hade fler rätt än den som vann Tiotusenkronorsfrågan i tv i ämnet Vilda Västern, vilket fick min far att ringa tv och be att få anmäla mig till nästa omgång. Den skulle dock inte sändas på flera år, så det hela rann ut i sanden.

Nu fördjupade jag mig lika mycket i 1920-, 30-och 40-talens amerikanska kriminalhistoria som i Vilda Västerns, och fick på köpet även en lätt allmänbildning vad gäller europeisk och svensk kriminalhistoria.

Stor hjälp i mina studier hade jag av doktor Hans Lindroths kriminalhistoriska böcker i fyra band, som jag brukade läsa när jag kom på besök till hans lägenhet i våningen inunder. Vidare Jolos kulturhistoriska reportagebok "Chicago" och hans "Deras fall blev stort", Stewart Alsops "Rosor från Al", Fredrick Sonderns "Brotherhood of Evil" och "The Encylopedia of Crime" samt en pocket om "Legs" Diamond, inhandlad när jag stod sida vid sida med Jolo i en bokhandel i Helsingborg sommaren 1963.

Jag läste om Big Jim Colosimo, maffiaboss före Johnny Torrio, som, perforerad av

k-pistkulor 1925, drog sig tillbaka och lämnade över rodret till Al Capone; om Dion O'Bannion som blev skjuten i sin blomsteraffär 1924 och bestods med en blomsterprydd kortege genom Chicagos gatom, buren av män i svart smoking; om Dutch Schultz (alias Arthur Fleggenheimer), Lepke Buchalter och Murder Inc; om bankrånaren John Dillinger, skjuten en varm julikväll 1934 utanför en biograf i Chicago; om hur "Machine Gun" Kellys "don't shoot, G-men" gjorde ordet "G-man" (förkortning av "Government-man") till ett öknamn för en FBI-agent; om Alvin Karpis som blev gripen i New Orleans av Melvin Purvis och J. Edgar Hoover, den legendariske FBI-chefen; om Los Angeles-maffian under Mickey Cohen och hans torped Johnny Stampanato, som var ihop med Lana Turner; om "Baby Face" Nelson, "Pretty Boy" Floyd och Kansas City-massakern 1933; om "Bugsy" Siegel, och Lucky Luciano som dog 1961 av cyankaliumförgiftning på Neaples flygplats; detaljerna runt St Valetindagsmassakern på Chicagos nordsida 1929; maffia-mötet i Appalacherna 1957 som stormades av FBI; den korrupta demokratiska partiorganisationen Tammany Hall, et cetera, et cetera, et cetera.

På den europeiska fronten fanns det inga lika karismatiska figurer. Sala-ligans gasningar av åldringar och onödiga rånmord på ett lönebud på 30-talet väckte min avsky, liksom de engelska och franska kvinnomördarna Haig och Landau (som Chaplin baserade sin "Monsieur. . . " på) Det enda romantiska Europa hade var IRA med namn som Roger Casement och Michael Collins, och Salvatore Gulliano, en slags Robin Hood på Siciliens Mussolinis tyranni.

Mina IRA-sympatier fick näring av en svart-vit amerikansk film i TV, med James Mason som flyende IRA-man undan brittiska specialförbandet "Black and Tan", och Robert Newton som angivare och Judas. "Odd man out" hette den.

Likheten med IRA gjorde att jag även beundrade OAS i Frankrike, som kämpade mot de Gaulle och Algeriets frigörelse.

* * *

Eftersom jag ville vara en amerikansk gangster på 20- och 30-talet, sådana som jag såg på tv i "The Untouchables", och läste om farbror Hans böcker, så försökte jag komma på brott att begå.

Snatterier för snattandets egen skull var ett alternativ, som jag ofta valde, plus vandalism i skolmiljö.

Ibland kunde man kombinera dessa aktiviteter. Således lekte jag "beskydd" med Gunnar B. i Finnströms snabbköp på Skolgatan. Om det var på lunchrasten, så innebar det att vi gick in i affären och snodde grillkorv i kyldisken. Sedan gick vi hem till Gunnar, vars föräldrar jobbade, och drack deras Silverrom och åt korvarna råa.

Vi kom fram till att det inte var gott och beslutades oss för att straffa Finnström på det sätt som jag på film och i serier som Steve Rooper och Kerry Drake i Seriemagasinet sett gangsters göra när det utövade "beskydd", dvs. vandalisera som ett argument för att köpa "beskydd".

Vi gick tillbaka till Finströms (som fortfarande finns kvar på samma adress) och lade de halvätna korvarna i kyldisken och sedan tog jag en tub Karlssons Klister och klistrade fast ett Corn Flakes-paket på en hylla.

En gång när vi kom ut från Finnströms mötte vi en kvinna som hade en väska ur vilket ett synligt cigarettpaket stack upp, som jag norpade helt öppet. Sen sprang jag in i en intilliggande port, genom trapphuset och ut genom en dörr på baksidan.

Vid ett annat tillfälle bromsade jag in min cykel (gangsterbil) utanför en tobaksaffär nära Finströms, hoppade av, sprang fram till ett tidningsställ utanför, slet åt mig Rekordmagasinet och sprang tillbaks till cykeln, svischade runt gathörnet och försvann längs Norra Lillåstrand.

Ett annat bevis på min uppfinningsrikedom var mitt modus operandi vid besök hos Westlings bokhandel, där vi var storkunder (speciellt min mor) och välkända samt välsedda.

Innanför rocken hade jag med säkerhetsnål fäst en papperspåse, i vilken en Madbok fick slinka ned. Jag snodde ganska många Madböcker och sålde dem för 50 öre styck på skolgården.

Jag gick även hem till Gunnar en kväll för att sälja stulna böcker, som jag förvarade i en gammal mörkbrun läderportfölj som min mor haft som skolflicka i Karlskoga på 40-talet.

Kanske att jag snodde böcker kan ses som ett bevis för min obesvarade kärlek till litteraturen.

* * *

Vid ett tillfälle tog Lill-Hitler med mig till ett par vuxna gangsters som sålde hembränt.

Vi hängde även i en biljardhall som låg i en källare i hörnet av Storgatan-

S. Greve Rosengatan. (Lustigt - jag hade helt glömt bort det.)I den köpte man milkshakes, vilket var en nyhet på den tiden. Min favorit var med banansmak. (Lustigt - det hade jag också helt glömt bort tills nu!)

Min lillebror däremot gick mest på Vargungarna. Mamma och jag var där på någon loppmarknad eller ett framträdande. När han inte var scout, hade han och Anders L. "skutt" (dans) med Marie B. hemma hos Anders. Jag och Anders lillebror Mats, kallad "Passi", smög bakom dörrdraperierna med en kamera och tog "utpressningskort". Kanske en idé från Lasse O'Månssons svenska Mad, där jag sett en skämtannons för "Polarraid" (ordvits på Polarroid). Man får se en hustru ta ett kort på sin man i armarna på sin älskarinna.

Anders var trots sina tolv år hobbyfotograf och jag har ett svartvitt foto på mig som han tagit i mitt rum på Fredsgatan 11.

Jag är iförd kavaj och pappas hatt samt solglasögon och håller en ollonskottrevolver i höger hand, vickande på en stol. På benen syns att jag har jeans och på fötterna har jag gymnastikskor modell sneakers. Converse?

* * *

Fredsgatan 11 Örebro, ca 1962. Här på ett foto för Hotell Storgården, som fanns där då också.

- Mamma, jag går ned till farbror Hans.

- Vad skall du göra där?

- Jag vill läsa i hans böcker om gangsters.

Ut genom vår entrédörr (eg. entrédörrar, för de var fyra stycken, två yttre, två inre) och ut i det dunkla trapphuset, med spiraltrappen och gallerhissen i mitten som fyllgubbar använder som toalett. Då jagar pappa och farbror Hans dem ned på gatan.

Ibland möter jag en tunnhårig, lång, medelålders man i en ljus trenchcoat, en kamrerstyp, som springer uppför trappen. Knappt utan att hälsa.

Pappa säger att han har "bacillskräck" (nytt ord). Han bor med fru och två döttrar i en av vindsvåningarna.

Däruppe bor också min hunds dödsfiende, Raj, en schäferhanne. Kommer Raj med sin husse i hissen, vägrar jag kliva in. Rajs husse har kavaj och hatt, men ingen slips -fast det är förstås inte det som skrämmer utan hans hund. Vagt minne: bet inte Raj någon i låret? Farbror Hans?

Nu framme vid familjen L:s dörr. Bakom mig dörren till den snälla, ensamstående gamla fru Gullberg.

Ringer på. Hör steg inifrån Lindroths hall. Dörren öppnas.

- Men, hej Michael, vill du titta i mina kriminalböcker?

- Ja, tack, gärna.

- Smit då in i vardagsrummet och sätt dig. Jag måste fortsätta med min patient.

Säger den långe, flintskallige mannen i den vita rocken på sin ädelskånska.

I hallen, som tjänar som väntrum, sitter ett par tanter och någon farbror, som skall besöka farbror Hans (mamma har förresten varit på undersökning och fått veta av farbror Hans att han hört "blåsljud" på hennes hjärta).

Jag går snett höger mot den höga, stängda dubbeldörr som finns bakom ett par heltäckande draperier, in bakom draperiet, som vore den en ridå på en teaterscen, som döljer mig helt, och öppnar till ett stort, ljust vardagsrum (en kopia av vårt i våningen ovanför) där jag går fram till en liten låg, smal bokhylla där fyra röda bokryggar med guldbokstäver står. Varje bok representerande en världsdel.

Jag väljer i allmänhet den om Amerika. När jag satt mig och öppnat boken, så känner jag en lukt från sidorna, som är ganska behaglig. Lite skarp, kemisk. Påminnande om stencillukt.

Kanterna på sidorna är vassa när jag vänder blad. Ser ett foto på Ma Barker och hennes son. Och ett på villan i Florida, där de 1935 utkämpat en skottduell med FBI.

Bläddrar bakåt och kommer till 20-talet. Bilder på Al Capone och Johnny Torrio.

Bläddrar framåt och stannar när jag ser en bild på John Dillinger från 1933. Det finns fler bilder som jag stannar inför:

Svartvita tidningsfoton eller om det var polisfoton från Kansas City Massakern 1933.

Baby Face Nelson på bårhuset.

Dutch Schultz sittande framstupa och blödande mot ett restaurangbord i New Jersey (fortfarande vid liv). Lucky Luciano.

Johnny Stampanato som dödades av Lana Turners fjortonåriga dotter i Los Angeles 1958.

I boken om Sverige läser jag om Salaligan.

I den om Europa om skildras Henri Landru och Salvatore Guillano.

Gangsters är mitt nya intresse, sedan det för cowboys falnat.

I bokhyllan i mitt sovrum har jag en grönfärgad bok av journalisten Jolo, som heter "Och deras fall blev stort".

En regnig sommardag i Helsingborg står vi sida vid sida i Killbergs bokhandel vid Stortorget inne, dit jag farit från Skälderviken. Bokhandeln har legat där sedan 30 september 1890.

Jag spanar efter böcker om gangsters och spioner. Det gör inget om de är på engelska. De som är det är ofta finare. Tjockare och med mer spännande foton.

Undrar vad Jolo letar efter. Sina egna böcker?

Förutom "Och deras fall blev stort" har jag "God morgon Vilda västern", som jag fått före min gangsterperiod, och "Chicago", späckad med värdefull information om Johnny Torrio, Dion O'Bannion och Sankt Valletindagsmassakern 1929 samt "Amerikafeber".

Kanske jag nu går mot kassan med en pocket om den irländske förbudtidsgangstern "Legs Diamond" eller den inbundna "The Encylopedia of Crime" eller "Brotherhood of Evil".

Ute på Stortorget duggar det och blåser nedifrån hamnen. Har en mörkblå regnkappa i plast, som jag försöker knäppa.

Ser pappas bil, en Jaguar Mark X.

Vi far uppför torget, tar vänster, och sen tror jag vägen ringlar åt höger runt Kärnan, "det karakteristiska gamla borgtornet i centrala Helsingborg [som] uppfördes redan på 1100-talet – i en tid då områdena kring Öresund var fullt av krig och umbäranden". (Citat från Helsingborg.com)

* * *

- Jag känner som sådana typer som ni, sade det rödhåriga butiksbiträdet. Får jag se i er plastkasse?

- Var så god.

Den rödhårige jätten grabbade tag i morotsblasten som stack upp och lyfte upp morotsknippet ur kassen. Snopet konstaterade han att påsen var tom i övrigt.

- Var har ni fått tag i de här, sa han, och syftade på morötterna.

- Ja, inte här, sa jag.

- Men var?

- På torget

- Det tror jag inte på. Försvinn och kom inte tillbaka!

Slokörade gjorde vi som vi blivit tillsagda och kom ut i det soliga vädret. Det var alldeles förbaskat varmt. 36 grader. Det var därför vi cyklat ner till Solidar i samhället för att stjäla en flaska saft. Vi hade druckit upp all saft hemma hos Claes medan vi lekt att det var sprit och att vi blev fulla.

Morötterna hade vi stulit framför näsan på en ökänt hämndlysten bonde som jagat oss. De var förstås avsedda att dölja saftflaskan och förklara att vi bar på en plastkasse när vi kom in i butiken.

Jag hade innan morotsstölden stulit en Coca Cola i en annan butik dit vi cyklat att Claes (en gammal klasskamrat från privatskolan där jag varit elev under vt i trean och hela fyran) skulle handla åt sin mor och jag bara rusat förbi kassan, hoppat upp på en cykel och pinnat/susat iväg till en skogsdunge vid ett stort böljande sädesfält där vi haft vårt tillhåll, lagt flaskan i närheten av ett träd och cyklat hem till Claes på Granetorpsvägen 15. (I Malmö bodde han på Roslins väg 4.)

Han var inte hemma utan hans mamma sade att han stuckit iväg till vårt tillhåll intill ett träd.

Jag återvände och där satt Claes uppflugen på en trädstam med en tom Coca Cola-flaska, som han kastade mot mig med ett skratt.

Han var inte särskilt schyst. Tidigare under vistelsen hade han suttit gömd på taket ovanför torrdasset, som var hopbyggt med boningshuset och när jag kom ut hällt ut kalk på mig.

En annan gång när jag väntade utanför hade han öppnat dörren och med full kraft kastat dasslocket på mig, så att jag fick en fläskläpp.

När vi kom från skogen såg vi bonden som vi snott/norpat morötter av stå och prata/samtala med Claes mamma. Nu var det kokta fläsket stekt, klockan slagen, etc. Claes viskade bävande att nu skulle bonden vandalisera deras hus under vinterhalvåret. Han var känd för att göra det när sommargästernas barn betett sig illa.

Bonden gick sin iväg när vi kom och Claes mamma utbad sig ett enskilt samtal inne i huset med sin son. Jag fick vänta utanför i hammocken.

Efter ett tag kom båda ut med allvarlig uppsyn och jag frågade om bonden skulle vandalisera deras hus nu. Claes’ mamma trodde inte det, men lät inte helt övertygad.

Det var förstås mitt fel alltihop. Jag hade sedan förra sommarlovet utvecklats till en fullfjädrad gangster hemma i Örebro och första kvällen hade jag berättat för Claes i sovrumsmörkret om alla butiksstölder och ”meningslös” (inte för mig) vandalisering jag ägnat mig åt sedan sist – allt emedan vi fnissade åt hans pappas snarkningar från rummet vägg i vägg.

Visserligen hade Claes varit på besök under sportlovet i februari och fått följa med mig till Westlings bokhandel, dit jag begivit mig för att sno en bok i födelsedagspresent till min f.d. klasskamrat Per Dahl, som numera bodde i Stockholm. Jag tänkte behålla pengarna jag fått av mamma för att köpa boken.

Som vanligt gick stölden förträffligt. Jag hade blivit en skicklig och förfaren butiksråtta. Storgangster i egna ögon. För det var det jag ville vara, inspirerad av alla kriminalböcker som jag köpte. (Plus tidningen Kriminaljournalen.)

Westlings personal anade aldrig oråd när jag kom in för att sno två amerikanska Mad-pocket, varav jag sålde det ena exemplaret på skolgården till starkt reducerat pris (50 öre). Jag var ju en välsedd kund som ofta även betalade för de böcker som jag lämnade butiken med, och min mor var en bokslukande storkund.

Men nu hade Claes och jag inte setts på flera månader och jag hade inte legat på latsidan (rent kriminellt sett), så jag hade mycket att förtälja.

Som framgått ovan så var Claes (numera överläkare) en elak unge, så han lät sig imponeras och vi kom överens om att börja vandalisera och stjäla under min vistelse hos honom och under hans hos mig i Ängelholms havsbad veckan därpå.

Claes föreslog att vi skulle smyga in på hans fiende Stor-Jörgens tomt och skära dennes badmintonnät i strimlor, vilket vi gjorde nästa kväll när mörkret fallit följande kväll. Dagen efter ägnade vi åt att stjäla morötter och försöka stjäla en saftflaska, som skildrats ovan.

På kvällen kom Claes 63-årige pappa Nils, försäkringstjänsteman på Frick & Frick, åkande från Malmö i sin grå Mercedes 190. Runt middagsbordet rådde en tryckt stämning och blicken under pappans buskiga ögonbryn kan inte beskrivas som vänlig. Det var ingen risk för en uppsluppen anekdot som den om polarfararna som återbördade till civilisationen först av allt ville ha ”pantofflor”. Jag hade fått den livs tidigare när jag inte ville ha mer potatis. Efter maten satt vi försjunkna i kontemplation framför tv:n på verandan medan pappa Hallengren puffade på en eftertänksam cigarr (för att hålla myggorna borta).

Dagen därpå kom min 33-årige far farande tillsammans med den lite äldre Lasse Johnsson (en av hans anställda) i sin nya, stora silverblå Jaguar Mark X som en räddande ängel undan den själsliga tortyr som vistelsen hos Claes förvandlats till. Vi (jag och Claes) stuvades in bilens baksäte och medan pappa styrde iväg från Höllviken norrut undfägnades han och Lasse Johnsson med en lätt censurerad, i nonchalant ton återgiven redogörelse för det där med morötterna.

På kvällen kom vi fram till Ängelholm (tomten till huset vi hyrde var på 2000 kvadratmeter och hade ett badmintonnät) och det var ett kärt återseende av mamma, lillebror Thomas och hunden Tott.

----------------

Under första världskriget började diskussionerna om det var möjligt att uppföra villor innanför stranden. Efter förhandlingar med staten kunde ett kontrakt undertecknas i januari 1918, och Sveriges första stadsplanelagda fritidshusområdet med tomträtter kunde börja anläggas.

http://www.havsbaden.nu/havsbaden/historia.php

Det var en gammaldags villa med täckt veranda och en trappa upp från grusgången. Till höger ett vardagsrum, precis som på Ringvägen i Saltsjöbaden sommaren -57.

Spröjs på fönstret i burspråket bakom soffgruppen. Längst in i vardagsrummet en trappa upp till sovrummen. Mitt låg i ena änden, mammas och pappas i den andra.

Jag vet inte varför, men när jag tänker på själva villaområdet och sanddynorna och snabbköpet borta på Havsbadsvägen, dit mamma åkte och handlade i sin beiga VW-bubbla, så associerar jag till Philip Marlowe och Kalifornien på 40-talet.

Himlen var blå och hög, men luften kylig. Inte lämpat för bad, så jag cyklade omkring på villagatorna. En dag bort till Klitterhus, som är en paviljongliknande träbyggnad vars äldsta delar är från 20-talet. Namnet dock från tidigt 30-tal.

Det inhyser en restaurang men är även ett hotell.

Jag smög uppför en trappa på vänster kortsida från land sett, och kom in i ett kök. Det var tomt, men det låg en ask cigaretter på en bänk som jag stoppade på mig.

MANNEN I BILEN I SKOGEN

Jag och Claes hade tidigare på kvällen - före mörkrets inbrott - cyklat från Ängelholms havsbad till Skälderviken för att åter vandalisera en samling kolonilotter. Vi hade förväntat oss en efterlysningsaffisch på oss vid kiosken i Skälderviken, och vi kollade varje dag, men varje gång blev vi besvikna - för vi ville verkligen bli efterlysta som riktiga gangsters.

Som Dillinger, Barker-bröderna, Baby Face Nelson och andra förbudstidsgangsters jag älskade att läsa om.

Det var sista kvällen innan Claes skulle åka hem till Höllviken.

Vi parkerade cyklarna långt inne på en skogsstig och gick sedan tillbaka Valhallsvägen, över densamma och in på en Errarps skolans gård. I skogen mellan skolan och kolonilotterna inväntade vi mörkret. Vi gjorde det liggande på marken, lyssnande efter misstänkta ljud. Vi var oroliga för att ägarna till kolonilotterna smög omkring i skogen runtom oss. Därför vågade vi inte resa oss ens när vi blev kissnödiga utan låg på sidan och kissade.

Till slut kom mörkret, vi vågade resa oss och smyga likt gerillasoldater mot målet. Hönsnätsstaketen runt de små grönsakslanden var åter uppresta. . . ja, allt såg fridfullt och pedantiskt ut, vilket gav platsen en olycksbådande atmosfär, med tanke på vad vi gjort kvällen innan. Och kvällen dessförinnan, och dessförinnan, ad infinitum.

Knattret och strålkastarljuset från en moped på en lerstig mellan en skogen till vänster och fälten vid vars ena kant kolonilotterna låg, fick oss att blixtsnabbt retirera.

Nytt rådslag vidtog: skulle vi attackera eller ställa in hela operationen? Vi valde att slå till.

Således störtade vi fram ur skogsbrynet och började sparka ner staket, riva upp morötter och annan blast, och efter ett tag, när vi bedömde att vi hade förbrukat all vår tur, rusade vi tillbaka genom skogen, som om vi hade haft ett uppbåd uppretade hobbyodlare med högafflar i hälarna. Vi sprang över skolgården, över Valhallsvägen, och in på skogsstigen där cyklarna stod.

Vi såg Plymouthen som inte stått där förut. Claes gick förbi den på vänster sida utan att reagera, men jag gjorde det i alla fall, såg mannen med huvudet eller snarare ansiktet vilande mot ratten. Hur kunde Claes undgå det?

Jag fick åter fart och sprang mot Claes väsande högt "det ligger en död man i bilen, han har blod i huvudet", och. . . nej, nej, din idiot, inte titta, vi kan inte titta efter, mördaren kanske finns kvar, vi tar cyklarna på axlarna och sneddar över mossan och stenarna tills vi kommer till Valhallsvägen.

Förbi kiosken med anslagstavlan där vi kollat efter efterlysningsaffischer, vroom, ner för backen mot havet och järnvägsspåret. Vid järnvägsstationen tvärnitade vi. Vi hade bestämt oss för att ringa polisen, anonymt, från en telefonhytt, om vi hittade någon.

Så här i juli- eller augustikvällen låg stationen öde. Bara en ensam liten Fiat stod parkerad nära stationshuset. Ute på perrongen stod en ensam mystisk man, väntande i skuggorna - som på omslaget till en deckare!

Åsynen av honom fick oss att omedelbart sluta att gå mot telefonkiosken, och skyndsamt hoppa upp på cyklarna igen, vilka nu for fram än fortare längs Valhallsvägen, sedan Daniellundsvägen, Storgatan, Nybrogatan och in på Havsbadsvägen och tryggheten.

Rena Tour de France!

Under färden blev vi omkörda av en bil och inbillade oss att det var samma bil som lite senare kom tillbaka i motsatt riktning, och som dessutom var en Fiat precis som den vi hade sett utanför stationen, varpå vild panik utbröt: vi var skuggade! Och insåg att vi förmodligen hade varit det ända från skogen via järnvägsstationen!

När vi kom in på gatorna mellan trädgårdarna och sommarvillorna mötte vi min far, som var ute med Knut Oskar Tott. Han frågade vad det var för "djävla dumheter" att vara ute så sent utan att meddela sig. Minns inte vilken lögn vi drog. Vi cyklade genast hem, och gick upp på mitt rum på övervåningen, la oss och läste tidningen "Chock".

Det var en tidning som gavs ut mellan 1963 och 1965. Jag var på Kungliga Biblioteket igår och bläddrade i dess samling.

Förvånades av den höga ambitionsnivå och kvalitén. Berättelser av Ray Bradbury, Jerome K Jerome, Edgar Allan Poe och Mark Twain, illustrationer av Hans Arnold och klipp ur gamla skräckfilmer med Lon Chaney, Bela Lugosi och Boris Karloff. Rubriker såsom "Den galne läkaren", "Dödens kirurg", "Ett rent helvete" och "Djupa äro gravarna".

Reklam för marknadens enda prisvärda självlysande skelett för endast 14:75 (det är fråga om en byggsats) och reklam för collegetröjer med tryck med monstermotiv. Svenska MAD:s chefredaktör Lasse O'Månsson bär på ett foto en sådan tröja ("Frankenstein Fan Club") medan han ilsket sågar i en kvinna som läser en bok med titeln "Lump och lik" framför en gatuskylt ned texten "Styckmästargatan 39-41" i kvarteret Hjälpslaktaren.

Efter en stunds storögd läsning och bildstudium i denna "gastkramande skräckläsning", släckte vi och försökte sova.

Vi pratade om kvällens upplevelse numro uno:

En man med ansiktet vilande mot ratten såg ut som något jag sett i amerikanska tv-deckare och på svart-vita foton i kriminalböcker och i tidningar som Kriminaljournalen och Rekordmagasinet på offer från amerikanska gangsterkrig. Han hade inte funnits där ett par timmar tidigare - varken han eller hans bil, en stor, svart fyradörrars Plymouth.

Mannen såg definitivt död ut, och med tanke på att bilen stod en bit in på en skogsstig, låg misstanken om mord nära till hands, och lägg till detta att tidningarna den sommaren sluppit den vanliga nyhetstorkan tack vare gripandet av storspionen Stig Wennerström, som gripits på Strömbron den 25 juni!

Var mannen i bilen en kurir?

Sovrumsfönstret stod på glänt, och vi oroade oss för att ryska spioner skulle kunna att resa en lång stege mot ytterväggen och klättra upp och in för att tysta oss för alltid, så jag gick upp och stängde. Sedan låg vi en stund diskuterade våra framtidsutsikter, som vi bedömde som dystra och försökte utarbeta en överenskommelse om hur vi skulle förfara om en av oss hamnade i klorna på spionligan. Självklart skulle vi inte avslöja var den andre bodde på vintern. Men om vi blev torterade då? Spelade då någon roll hur modig man var?

Denna tanke ökade förstämningen till bristningsgränsen. Vi uthärdade inte längre utan var tvungna att avbörda oss vår hemska hemlighet. Så vi gick ner till mina föräldrar i vardagsrummet och berättade om den mördade mannen i bilen. Givetvis nämnde vi inget om vår vandalisering av kolonilotterna.

Tydligen gjorde vår berättelse ett starkt intryck, eftersom mina föräldrar beslutade sig för att låta oss visa stället och själva undersöka om mannen var kvar och inte bara var en trött man som åkt in i skogen för att vila en stund. Min bror väcktes, vi iklädde oss nödtorftigt i träningsoveraller, och trängde ihop oss i mammas Volkswagen, eftersom pappa hade druckit whisky, så att inte han kunde köra sin stora Jaguar eller om han fortfarande hade kvar sin Ford Galaxy. Det var nästan midnatt när vi for till Skälderviken.

Framkomna stannade mamma bilen vid skogstigen och pappa tog en ficklampa och gick modigt ensam in på stigen i skogen, kom strax tillbaka och sa att det stämde. Det låg en man med huvudet vilande i ratten. Förmodligen hade han inte vågat öppna dörren och försöka honom.

Utan när vi kom hem ringde pappa polisen i Hälsingborg och meddelade upptäckten. Polisen i sin tur lovade att höra av sig om det var något som de behövde veta. De gjorde de aldrig.

Inte heller stod något om mannen i tidningarna.

LINKE REIE RAUS!

Geschwizt wie der wind

der Man, der frau, der hund und das Kind

Jag fick gå om sjuan. Det ansågs gynna mig.

Min bror och jag hamnade i parallellklass, men hade bara gemensam lektion i tyska. För Rosa Röjemark.

"Linke rei raus", kunde hon skrika, vid störningar. Istället för att ta reda på

den skyldige, körde hon i gammal god. . . harkel, harkel, hunnerstil med kollektiva bestraffningar.

Min bror låtsades inte känna mig. Han var ju inte hälften så vanartad. Således undslapp han kvarsittning på lördagar.

Fria lördagar hade precis införts, för de som skötte sig under veckorna, men de som inte gjorde det, tja, de fick gå till skolan även på lördagar!

Minns Rosa även om ansvarig för övervakningen (der überwachung)av de som drabbades

av denna sorts repressalie. Fast vad gjorde det. Så här i minnets backspegel har även detta något milt paradisiskt över sig.

MITT POLITISKA MEDVETANDE VÄCKS

"Den som inte är röd när han är ung har inget hjärta, den som inte är blå när han är gammal har ingen hjärna."

Gammalt hjärndött talesätt

------------------

Hösten 1963 svalnar gangsterintresset.

Långsamt får jag upp ögonen för politikens underbara värld.

Läser Look för ett reportage om förhören med Joe Valachi, som vittnar inför amerikanska senaten om Cosa Nostra.

- Vad betyder Cosa Nostra?

- Vår sak!

I samma tidning svartvita bleka bilder från ett utomhusmöte med senator Barry Goldwater. Pappa säger att han inte är klok. Ett år senare skall vi gräla om Goldwater, men nu bryr jag mig inte.

Allehelgonahelgen bjuder på internationell dramatik. TV visar bilder från Saigon där den karismatiske presidenten Ngo Dinh Diem mördats i en militärkupp med inblandning av CIA och - enligt Seymour Hershs "The Dark Side of Camelot" - med president Kennedys godkännande.

Denne har i det längsta tvekat på grund av att Diem är katolik, som Kennedy, och att mörda en medkatolik torde väcka oro för Guds straff.

Orsaken till kuppen skall vara att Diems bror skall ha fört hemliga förhandlingar med Hanoi om fred och ett nationellt enande.

Denne mördas för övrigt tillsammans med Diem.

Hans hustru, den ökända Madame Nhu, går i exil i Frankrike, men mellanlandar i Kalifornien, där hon talar inför ungrepublikanerna i sällskap med sin tonårsdotter.

Mamma gillar Madame Nhu för att hon skämtsamt kallat det en "grillfest",

när ett antal buddistmunkar bränt sig själva till döds i protest mot svågerns regim.

Tre veckor senare går Kennedy samma öde som Diem till mötes. Life har reportage och visar ett foton från Dallas, bland annat på general Walkers villa med både den amerikanska flaggan och sydstatsflaggan på framsidan.



Lee Harvey Oswald skall den 10 april 1963 ha försökt skjuta den av Kennedy avskedade generalen, som är skrämmande lik sergeant Hartman i Full Metal Jacket, medlem i John Birch Society, och som arresterats när han 1962 lett en våldsam protest mot rasintegrationen av Mississippis delstatsuniversitet Ol' Miss. Han har även planer på att ställa upp i guvernörsvalet i Texas och fått Goldwaters stöd.

Sannerligen om inte amerikansk politik är lika intressant som Vilda västerns historia och förbudstidens.

Vintern 1964 rapporterar tidningar och tv från primärvalen i olika delstater. Vem skall man hoppas på?

I New Hampshire vinner New York-guvernören i de republikanska primärvalen över medtävlarna Romney, Percy och Goldwater.

Tidningarna drar en lättnadens suck, för Goldwater är tydligen en mardröm i Vita huset på grund av sin 1800-tals mässiga cowboystil. Förvånat undrar jag som fjorton på det femtonde hur det kan vara fel? Min politiska nyfikenhet är väckt.

Under hela våren inströmmar nya valresultat. Från demokraternas i Wisconsin meddelas att rasåtskillnadens profet, Alabama-guvernören George Wallace, vunnit.

Men Wallace ser ut som en raggare, med sin brylcremefrisyr. Vilken snobb jag var! Goldwater däremot är och ser ut som en affärsman, som min pappa. Båda har hornbågade glasögon.

Parentetiskt: en jazzmusiker, Dizzy Gillespie, som mina föräldrar omnämner som humorist, annonserar sin kandidatur till presidentposten under parollen:

Your politics oughta be a groovier thing/so get a good president who’s willing to swing/Vote Dizzy! Vote Dizzy

På morgonen under av vårterminens sista dagar i juni 1964 blir jag jublande glad över att i Nerikes Allehanda läsa att Goldwater slagit Rockefeller i de republikanska primärvalen i Kalifornien. Goldwaters starka fäste är den södra delen runt Los Angeles, som är en del av den merkantila halvmåne som sträcker sig från Florida via Texas och Arizona in i södra Kalifornien.

Cowboysarna formerar sig för att slå tillbaka den nya tiden, symboliserad av den arkitektoniska horrören Pan Am Building i New York, Medborgarhuset i Örebro och Lyndon Johnsons försök att göra om det amerikanska samhället i socialdemokratisk riktning.

Jag är en hundraprocentig Goldwater-man. Jag har ännu inte fyllt femton!

Har jag inget hjärta men en hel massa hjärna?

* * *

Det turliga var att mitt andra år i sjuan ägde rum i en ny skola, i vars rektorsområde jag hamnade i och med att vi flyttade från Fredsgatan 11 till ett av fyra tvåfamiljhus i jugendstil från 1904, belägna på en liten återvändsgata vid Centralbron och mitt emot Hamntorget. Två av husen var gråa, ett - där en reklamfirma var inhyst - gult och vårt ljusgrönt.

På husens baksida fanns små trädgårdar, i vårt hus fall var den utrustad med en liten kajplats med stentrappa upp till själva trädgården.

När hon tog studenten 1968 kom vår hyresvärds dotter Suzanne nedför Svartån i roddbåt och steg i land där. I den höga gråa husgrunden nedanför vår altan med vita träpelare, fanns en dörr till en källare man aldrig besökte.

På sommaren satt systrarna H. och deras mor Mabel ovanför altanen på sin balkong, som skuggade vår altan, och solade och klev jag ut på altanen hörde jag dem och vi hejade fast vi inte såg varandra.

Om Villa Björknäs i Bälgviken var mitt Shangri-La, så var Alnängsgatan 2 c den adress

under min uppväxt där jag bodde som allra mest ståndsmässigt.

Över den lilla återvändsgatans smala trottoar stack grenar från kastanjeträd ut, vilka varje höst släppte ifrån sig pistaschfärgade frukter, vilka när de trampades eller krossades av bilhjul bildade ett såphalt underlag.

Gatan ingick i det område som kallades Örebros "diplomatstad" och omfattade, förutom de fyra tvåfamiljhusen på sida av återvändsgatan, även stora enfamiljsvillor - eller snarare palats – längs den betydligt mer långsträckta Olaigatan.

I slutet av vår gatustump fanns en vit hög mur, med röda tegelpannor upptill, framför vilken hyresgäster och husvärdar parkerade sina bilar och bakom muren fanns häradshövdings Ahlgrens trädgård.

Vid muren ställde pappa sin breda, långa, låga, silverblå Jaguar Mark X (med en V12:a), och frireligiöse direktör Larsson sin svarta Mercedes 220. Nej, inte 220 S utan bara den liten billigare 220, dock samma chassi som den andra.

På 50-talet fanns en Mercedes 219 som hade samma chassi som 220 och 220 S.

Vid muren parkerade även kamrer Gösta Hedbäck sin Peugeot. Oftast såg man honom dock i sällskap med hans, fruns och hembiträdet Gretas kelgris, Jim, en rödbrun engelsk cockerspaniel. Gösta hade ett ansikte och en mimik som påminde om Basil Rathbones. Han rörde sig med så långa kliv att han nästan knäade, han hade fluga och rökte cigaretter utan filter (John Silver tror jag).

När jag googlar på Gösta får jag träff på en av den eldfängde Tobias Hübinettes listor över svenska nazister och fascister på 30- och 40-talen. Än en gång. Tidigare rörde det morbror Sven, nu rör det en f.d. granne, likt Sven frimurare; en man som i konfirmationspresent gav mig en liten bok som hette "Visdomens pärlor från Öster".

Gösta vad tydligen 1941 medlem i fascisten Per Engdahls Svensk Opposition.

I garagenedfarten till vårt hus parkerade som sagt vår hyresvärd Ingmar H. sin beiga Chrysler Valiant med brun skinnklädsel.

Han brukade trumma med naglarna mot fönstret i den lilla serveringsgången där den gräddvita telefonen stod på en väggfast bänk. Mamma öppnade och farbror Ingmar sade "goddag min lilla guldhöna". Mamma smalt direkt för det. Ibland sade han det på tyska: "Guten tag meine kleine Goldhühne."

Han, hans fru Mabel och döttrarna Madeleine och Suzanne semestrade ofta på ön Helgoland utanför Hamburg. De hade en god vän som var apotekare och f.d. SS-officer som bodde i Hamburg och som med sin bröstcanceropererade fru ofta kom på besök. Hon påminde om gestaposekreteraren Helga i "Allå, 'allå, 'emliga armén".

Jag såg färgfoton från familjen H:s semestrar på Helgoland. Farbror Ingmar var min idol - och jag tog efter hans "alltså, va'" efter varje mening. Och försökte klä mig som honom, dvs. som en medelålders man.

Han hade kontor i sin fars kartong- och bokbinderifirma, AB August Holmberg, på Östra Bangatan 8, vilket jag kollat upp i en gammal telefonkatalog på Kungliga Biblioteket. Som disponent för firman står hans bror Knut, som var gift med en av cheferna på Nerikes Allehanda, Doris Holmberg. De bodde i själva Nerikes Allehanda-huset, en borgliknande historia i rött tegel, där även Hjalmar Bergman bodde under sin uppväxt. Jag var hemma där som gäst till dottern Bodil.

Ingmar (eller "farbror Ingmar", som man sa på den tiden) berättade att han på 30-talet ofta företagit affärsresor i Nazityskland. Associerade detta till en film jag sett om en svensk affärsman som var allierad spion i Nazityskland.

Farbror Ingmar var brunhårig, ganska kortvuxen, väldigt hårig överkropp (såg jag en gång när han bytte skjorta) och hade bruna ögon. Han såg inte ut som en superarier.

Snarare mycket lik den brittisk-judiske skådespelaren Leo Genn.

Han var med i en kristen välgörenhetsorganisation som hette St. Lukas-stiftelsen. Han kallade frikyrkliga för "frimicklare" och till mig säger han: "Du är en riktig djuping, du."

Örebro var kanske inte lika religiöst som min födelsestad Jönköping, men inte långt ifrån. Det vimlade av frikyrkor. Direktör Lithell i huset över gatan var till exempel baptist och våra grannar Vivan och Elof Larsson medlemmar i Örebromission

* * *

Säkerligen påverkade mitt intresse för 30-talets gangsters i USA min musiksmak, som blev mer gammaldags än mina föräldrars. Liksom min klädstil. Till tonerna av "Fats" Waller gick jag omkring i mörkgrön dressinggown i siden à la Edward G Robinson i Humphery Bogart-filmen "Stormvarning utfärdad", och när jag styrde stegen ut på stan var det alltid i slips och kavaj; om vintern i lång rock och keps. Framskred som gangsterna i gamla journalfilmer från 20-talet. Lite ryckigt.

Jag hade dock uppenbarligen ett gott läshuvud - åtminstone när jag var intresserad av

något. Vilket inte ofta var fallet i skolan. Matematiken förblev en akilleshäl.

I sjuan fick jag två till: fysik och kemi. Även biologi var ett svagt ämne.

Däremot skrev jag bra uppsatser. Min varmt ihågkomne klassföreståndare

på Karolinska Skolan i Örebro, Sven Fraenki, bad mig ibland läsa min fantasirika

alster inför klassen.

En var ett hopkok på diverse läsfrukter ur Illustrerad Klassiker. I den drömde jag att jag var en riddare vid Kung Arthurs hov som sökte efter den heliga Graal, och när jag fann den på ett altare i en gammal borgruin, anfölls jag av två munkar, som jag sköt otidsenligt nog à la "En Yankee vid Kung Arthurs hov" mejade ned med en automatpistol.

"När röken skingrades låg de båda munkarna döda på golvet."

Enligt min mor hade magister Fraenki sagt till henne att jag var en ny

Strindberg! (Till mig sa han det aldrig.)

I teckning hade jag 4:a, såg jag på ett gammalt skolbetyg härförleden. Och musikläraren "Klang-Johan", en Beethoven-älskare som var förvisad till ett vindsrum med takfönster högst upp i den gamla huvudbyggnaden, gav mig en 5:a.

Ibland lånade jag LP-skivor av honom. Bl a en med Mahalia Jackson, gospelsångerskan, och en med "Norman Luboff Choir". Försökte lära mig texterna genom att lyfta pick-upen och spela samma textrad om och om igen. Ibland missuppfattade jag vissa ord.

Det senare ledde till att jag på nationaldagen i USA 1967 sjöng "oh, sake and you'll see" istället för "Oh, say can you see", men ingen upptäckte det eller så var man för

taktfull för att visa det. Istället fick jag beröm av mitt ena värdpar, doctor

and Mrs. D'autremont, i sken av fyrverkerierna på ängen i Lincoln,

Massachussetts.

Annars var jag för att vara svensk tonåring på den tiden bra i engelska. Samt gjorde hyfsat väl ifrån mig i geografi. Mest då amerikansk geografi. Mina kunskaper om svensk dito var betydligt klenare.

MIN FETA PERIOD

Och nu nåt helt annat.

Men hur jag skall jag börja? Kanske så här?

För att vända på Jesu ord om att människan lever ej av bröd allena, så kan man säga att hon inte formas av andlig spis allena. Utan: "du är vad du äter", eller snarare "blir vad du äter". Således - här ett avsnitt ur min lönnfetmas historia.

Mitt emot skolan (på Skolgatan) fanns i en låg grå träbyggnad ett litet konditori, som förestods av en gammal gumma. Skulle tro att hennes huvudsakliga kundkrets utgjordes av elever från min skola. Själv köpte jag dagligen en stor, näringsrik vaniljkaka av henne. Undrar hur många "points" Viktväktarna skulle gett den? 30? 40?

Detta ihop med min motvilja mot gymnastik gjorde att inputen av kalorier blev större än outputen. Med andra ord: jag blev med tiden tämligen fet. För detta retades jag av min bror och doktor L:s son, Anders. Deras smeknamn på mig var ömsom "Fat Mike Donald", ömsom "Buddha". Konstigt nog tog jag inte illa vid mig. Jag var ju lillgammal och mina idoler var medelålders, rundmagade män, så jag skrattade mest.

Dock tror jag att det förstärkte den utanförskapskänsla som mina problem

med skolan skapat. Och så får ju feta pojkar inte kyssa vackra flickor, hur

mycket de än vill. De blir brädade av snygga, smala pojkar. Jag började dock

vänja mig vid rollen som annorlunda, men ändå accepterad. Jag kunde, tack vare

min pratsamhet, vara underhållande, upptäckte jag.

På allmän begäran imiterade jag på julfesterna hos doktor L. kändisar som Jörgen Weibull och mina lärare. T ex magister Fraenkis morgongymnastik i klassrummet, när han såg ut som en glad häst, och när han skakande av upprördhet utbrast: "Michael, var inte så nonchalant".

Samt den säkerligen orättvist ogillade magister T., som undervisade i naturkunskap och som kallades "Lusen". En gång när han frågade mig om bladparasiter, tvekade jag länge, för jag hade ingen aning, men klämde till slut ändå fram - till klasskamraternas fnissande förtjusning - "bladlöss".

Thunblad höjde olycksbådande på axlarna, gav ifrån sig ett väsande s-ljud, plockade fram en liten pennstump och sin beryktade svarta anteckningsbok samt sade: "Jag förstår precis vad du menar." Och skickade därefter mig till rektor Bergström för samtal.

Mitt återgivande av denna incident drog ned skratt på doktor L:s stora julfester. Han, skolläkaren som intervjuades i Nerikes Allehanda, ansåg dock den stackars Thunblad orättvist förtalad. Min mor delade den uppfattningen. Hon hade på en skoldag träffat magister Thunblad och efteråt framhållit att denne var en högst charmerande man.

Lite längre upp i tonåren, när jag blivit politisk vilde på yttersta högerkanten, så ombads jag underhålla min bror och hans akademiskt framgångsrika kamrater med mina åsikter, när de satt och värmde upp i vårt vardagsrum, innan de skulle ut på disko.

Ett par av dem gick senare på Harvard samt Handelshögskolan. Minns hur de låg dubbelvikta i skrattparosyxmer, när jag på fullt allvar predikade laissez faire och välfärdsstatens avskaffande samt atombombning av Nordvietnam. Även mina insändare i Nerikes Allehanda (med början 1967) renderade mig beröm från bekantskapskretsen. Inte minst från min hemliga kärlek, hyresvärdens dotter, Suzanne.

HOMO POLITICUS

Jag blev politisk vilde på yttersta högerkanten av två anledningar:

1) Ett foto på en modern glasskyskrapa i New York som illustrerade en artikel i DN av Eva von Zweigbergck.

2) Min fars butikskedjas hastigt uppkomna ekonomiska svårigheter.*

Fram tills dess hade jag trott att min framtid som vuxen skulle bli i stort sett som mina föräldrars, att världen skulle förbli som under min dittillsvarande uppväxt. Nu

ställdes allt detta på huvudet av oro för att storstäder i USA och i Europa skulle

fyllas av sådana där fula glasskyskrapor, att städerna skulle komma att se ut

som i framtidsserier som "Buck Rogers" och "Blixt Gordon". Och att alla skulle

gå klädda i stretchuniformer och förflytta sig i svävfarkoster i stället för i

sköna amerikanska vrålåk eller i en sån där Jaguar som min far hade - med

lädersäten, valnötspanel, V12-motor.

Influenserna hemifrån spelade in. Min mor visade mig ofta vackra villor i lummiga amerikanska förstäder som Highland Park, Illinois, eller Sherman Oaks i Kalifornien i sina American Home och Better Homes & Gardens. Och jag älskade även stadsmiljöerna på vykorten pappa skickat från Toronto och Chicago, och i alla amerikanska filmer. Skulle allt detta försvinna?

Och fri företagsamhet och leva som jag var van vid - skulle det bli omöjligt i framtiden, som jag läste i en del tidningsartiklar? Skulle befolkningstillväxten framtvinga en global planekonomi på grund av de knappa resurserna?

Och varför hade pappas hamnat i ekonomiska svårigheter? Enligt honom själv berodde det på att många kunder misskötte sina avbetalningar och att han inte kunde få igen sina pengar via införsel på deras löner. Det hade han kunnat i USA, sa han, där staten stödde den enskilde företagaren. I Sverige var det bara skattemyndigheterna som kunde göra avdrag på människors löner, eftersom vi hade en socialdemokratisk regering som var fientlig mot fri företagsamhet. Detta besked fick mig att gå i taket. Min känsla för rätt och fel hade kränkts som aldrig förr! Vad kunde jag göra?

Jag ville bekämpa ett sånt orättvist system. Jag beslöt mig att för att efter bästa förmåga kämpa för en icke-socialistisk seger i riksdagsvalet till hösten. Samtidigt läste jag oroande rapporter från primärvalen i USA, om att Lyndon Johnson behövde segra så att USA kunde genomgå sin länge behövda omvandling till en svensk välfärdsstat.

Varför? Som jag såg det fanns det inget beundransvärt med ett politiskt system som satte krokben för strävsamma unga män som min far (då 34 på det 35:e), eller något fel på ett system som istället gynnade sådana män. Av tidningsreportagen framgick att de som var för en svensk eller europeisk modell var i majoritet bland både republikanerna och demokraterna; det enda undantaget, förutom rasisten George Wallace, var Arizona-senatorn Barry Goldwater.

Denne svartmålades som "1800-talsman", "en skjutglad cowboy", ett slags doktor Strangelove som skulle utlösa ett tredje världskrig. Men var det inte bra att han var 1800-talsman? Att han hellre var död än röd? Det var ju precis det jag själv var.

I detta känsloläge åkte jag först på sommarlov till Bohuslän, där min framtidsfobi ökade än mer via en artikel i Coronet, en gammal amerikansk tidning jag hittade i garaget till strandvillan vi (trots den ekonomiska krisen) hyrde, som hade en artikel om framtidens människa, som på grund av automatiseringen av samhället skulle sakna armar och ben! Oh, herregud, fanns det ingen ände på eländet!

Jag råkade till och med i häftigt gräl med min far om Goldwater, som jag ju stödde för hans skull. Pappa hade låtit sig luras av tidningar och tv och trodde att Goldwater (som hade en judisk pappa) var en ny Hitler. Tidningarna hade nämligen spritt ut uppgifter om samröre mellan Goldwater och tyska nynazister.

Ja, här kan vi märka ett tydligt självständigt drag hos mig. Fast å andra sidan, den slutsatsen kan förstås förminskas med hänvisning till alla ungdomar som blivit radikala i tonåren. Men låt mig då påpeka att min radikalism var till höger och helt i strid med radikalismen hos andra politiska ungdomar. Radikalism till vänster hos tonåringar, till skillnad från högerradikalism, ansågs naturlig av vuxenvärlden, eftersom man sade "att den som inte är radikal i sin ungdom har inget hjärta, den som inte blir konservativ som vuxen har ingen hjärna". Min högerradikalism var således onaturlig, och den åsikten hos vuxenvärlden bidrog till att öka min utanförskapskänsla.

** Ur pappas cv för 1960-1965:

Startade ett eget företag specialiserat på direktförsäljning till konsumenter inom kyl- och frysbranschen. Verksamheten gick mycket bra. Den finansierade mitt arbete i USA och Sverige. Syftet var att få till stånd en exportaktivet av amerikanska produkter. Samarbete inleddes med Mr Louis S Rothchild, Intermediate Credit Corporation, Washington D.C, ett helägt dotterföretag till Financial General Corporation. FGC bestod av 18 banker och 20 försäkringsbolag som samverkade med den statliga Export-Import Bank. FGC kontrollerades av bankirsläkten Rothchild.

Stockholms Enskilda Bank, företrädd av direktionsmedlemmen Peder Bonde, var min svenska samarbetspartner. Den kompletterande kreditriskförsäkring som krävdes av FGC lyckades jag arrangera genom FörsäkringsAB Fylgia. Bifogade artikel ur Internation Management var min idékälla. Det som skrevs i december 1961 är aktuellt än i dag. Läs den gärna!

Startade samarbete med ett antal amerikanska företag. Gick trögt. Deras hemmamarknad tog merparten av deras säljaktiviteter. Jag la’ ned projektet."

BOHUSSOMMAR

Ada har legat med papiljotter i natt och satt extra rött på kinden.

Hon vart och hämtat sin lilla ljusblåa hatt ur en påse uppå vinden.

Beda har köpt sig en klänning på Grand Bazar, ryggen är nästan bar

prislappen sitter kvar.

Bägge har tisslat tasslat mest hela dan.

Ja vad är det som viskas på stan?

Jo: Engelska flottan har siktats vid Vinga

Oh boy, oh boy, oh boy.

Tusen små sailers som vi ska betvinga

Oh boy, oh boy, oh boy.

Då ska vi fröjdas på Liseberg med Charlie, Bill och Tom.

Dom sätter alltid en särskild färg och språket ja det klarar dom.

Tänk att få segla med engelsk konvoj!

Oh boy, oh boy, oh boy.

"Portugiska flottan har siktats vid Vinga, sardin, sardin, sardin", sjöng min far och jag, när vi bodde i Bohuslän, den magiska sommaren 1964. Vi var sjöfarare, speciellt jag. Och båtbyggare. Eller restauratörer.

Vi hade slipat ned, sandpapprat och fernissat eller oljat in en gedigen bohuseka på ett varv som ägdes av några medelålders bröder vilka byggde lyxyachter i trä, inte i någon attans plast, tror förresten att de hetter Martinsson de här bröderna, och vi hade försett vår båt med en röd aktersnurra av märket Cresent, och sjösatt schabraket och med kartan i telefonkatalogen som sjökort orienterat oss hem till Sundsandvik, mitt emot Orust.

http://www.fantasi-yachts.se/index.php?page=1_0

Ack, sommareftermiddagen, “solen sjunkande som ett skepp” vid horisonten (för att låna Bob Dylans ”The sun sinking like a ship”), kylig luft mellan klipphällarna intill land på grund av eftermiddagsskuggan, osäkerheten om var vi befinner oss, min far, min lillebror och jag - ropen till människor i andra båtar och på kobbar och skär, med frågor om var vi var - det mörka, djupa, varma vattnet runt handen, när jag hängde med armen utanför sidan, pappa i aktern med handen på rodret, Sinbad Sjöfararen. Jag hade till och med införskaffat en skotskrutig vegamössa, för att blidka Neptunus och bli en bra sjöman.

Så kommer vi in i vår fjord, ser Orust och Vindöns badande i kvällssolen och där borta ovanför vattnet i en skogsglänta syns det bruna lilla huset där mamma och Tott väntar.

Vi ankrar en bit utanför stranden och vadar in. I durken låter vi de orangea flytvästarna ligga kvar. Vad hög relingen på den guppande ekan är när man står bredvid den i vattnet!

Det är långgrunt och varmt och stranden privatskyltad och inhägnad samt tillhörande en ganska enkel liten brunbetsad sommarstuga som vi hyrt av en läkare i Uddevalla. Strandavsnittet bevakas av en hund med drag av fotpall i rokoko, med ovanligt väl utvecklad vaktinstinkt och en liberal uppfattning om gränserna för sitt revir.

Hans hobby är att vada i det långgrunda vattnet intill stranden och leta snäckskal, som han med munnen plockar upp, medan vattnet rinner längs käftens sidor, varpå han styr in mot sanden och lägger fynden i en snygg hög. (Ett par somrar senare samlade han barkbitar från sågverket på andra sidan sjön i Bälgviken och la på stranden i en snygg hög.) Pappa filmar med en 8-millimeters-kamera. Eller en Super 8, som det väl också heter.

Det är en ovanligt intelligent hund. Ordförråd på sjuttiofem ord. Min bror och en kamrat har testat om det beror på tonfallet och på skoj ilsket frågat: ”Vill du ha leverpastej, hunddjävul”, och han missar inte ordet "leverpastej", utan viftar med svansknoppen och visar med hela kroppen att han hört just det ordet!

Han är en riktig matfriare. Han ”sjunger" och räknar till tre med tassen mot bordet, om han blivit lovad en Finsk Pinne, hans favoritkaka.

Hans mellanhusse, dvs. jag, ligger på dagarna halvnedsänkt i det långgrunda vattnet under det att en och annan våg sköljer över min mage. Jag håller upp Dagens Nyheter ovanför mig, fast kanterna på sidorna blir ändå våta, och läser girigt om min nye idol, Barry Goldwater, på det republikanska partikonventet på andra sidan Atlanten – ja, längre än så, på andra sidan den amerikanska kontinenten, vid Stilla havets kust, i Cow Palace i San Francisco.

En dag tar jag den gulmålade färjan över till Orust med min cykel, som vi transporterat ned från Örebro.

Cyklar de ringlande, asfalterade vägarna så högt jag kan. Där uppe är det flackt och blåsigt, vinden som en påslagen hårfön, och en massa stora, timrade sommarvillor med terrasser med sjöutsikt, och silvergrå bilar av märket Mercedes och Jaguar på framsidorna.

Det är sent på eftermiddagen, bortåt fyra, halvfem. Folktomt på gräsmattorna framför husen, soldis, bländande. Vid horisonten det öppna havet och i min fantasi inget land mellan Orust och San Francisco.

* * *

En lek jag hade var att ta bohusekan och fara ut och möta lastfartyg och tankfartyg och surfa på vågorna efter dem. Det var inte helt ofarligt, men jag hade flytväst.

När moster Anna och mina kusiner Margret och Torbjörn och Leif och Torbjörns fästmö Boel kom på besök, och även morbror Arvid (som var gift med moster Anna), så tog jag med moster Anna ut i båten. Satte kurs mot färjelägret och kryssade mellan de två färjorna, som gick i skytteltrafik mellan fastlandet och Orust. Moster Anna berättade för några år sedan, över nittio, att hon sällan varit så rädd. Hon kom fortfarande ihåg det.

Jag tog också båten för en picknick till en av de mindre öarna i sundet eller fjorden. Hade med mig Jolos ”Amerikafeber”*, en av mina dåvarande favoritböcker. Lade mig ensam och fikade och läste. En klippavsats nedanför bytte en bikiniflicka i min ålder om utan att dölja sina behag.

Jag sprang på en nakenbadande ”äldre” kvinna (dvs. i yngre medelåldern) på en klippa i slutet av vår strand. Intressant, tyckte jag säkert.

* * *

Jag var religiös. Eller på väg att bli det. Hade läst om mormonkyrkans grundare, Joseph Smith, i ett nummer av mina föräldrars Det Bästa. Berättelsen illustrerades med en färgteckning av en ung, tonårig Joseph Smith på knä mellan höga granstammar i en skog i delstaten New York mellan vilka ett himmelskt ljus lyste. Var det inte då ängeln Moroni uppenbarade sig för honom?

Jag gick promenader i skogen bakom huset. Solvärmda sandstigar och ljung mot mina bara fötter.

Började fundera på om jag inte skulle bygga ett stenkapell i skogen bakom sommarhuset, där jag kunde gå och hålla enskild andakt.

* * *

Borta vid grusvägen fanns ett garage i rött trä. På dess baksida ett litet

fuktigt, kyligt rum. Närmsta vägen dit från huset var en av brännässlor igenvuxen stig, vilket jag stoiskt uthärdade, för jag fick sitta ifred och skriva på min älskade reseskrivmaskin.

Woody Guthrie hade texten “this machine kills facists” på sin gitarr, jag kunde haft “this machine kills communists” på min skrivmaskin.

I rummet fanns gamla tidningshögar bland vilkah jag fann en gammal amerikansk tidskrift från 1948, till formatet påminnande om Det Bästa, och med likartat innehåll. Coronet hette den.

Min framtidsfobi fick genom den ytterligare näring via en artikel om att evolutionen inte upphört, utan att människan skulle fortsätta att förändras. På grund av den tilltagande automationen, så skulle ben och armar tillbakabildas. Kanske först om 50 000 år, men det gjorde mig ändå melankolisk.

* * *

Som vanligt fick vi besök av släkt och vänner. Anders L. var där och vi åkte över med färjan till Orust en tidig regnig morgon i gula regnställ och fiskade torsk från klipporna.

Även mammas syster Anna och våra kusiner Torbjörn (och dennes fästmö Boel), Leif och Margareta dök som sagt upp. Också Annas man, dvs. kusinernas pappa, kallad morbror Arvid. Enligt pappa hade han en spritflaska gömd bakom reservdäcket i bagageluckan.

Det finns säkert diametralt motsatta minnesord om Arvid, men för mig var han en hjärtegod människa. Murare till professionen, skicklig sådan, hade byggt en egen tidstypisk villa i gult tegel i Karlskoga, när nu det kan ha varit, sent 40-tal, eller tidigt 50-tal, och flera år senare, på 60-talet, åkte han fast för rattfylleri efter en taklagsfest.

Kan se honom framför mig: mörk, kort, men bredaxlad, tunnhårig, och jag kan känna hans valkiga, gripklorshänder. Torra, nariga, spruckna.

"Stackars ensamma barn, vad drömde din mamma om?" (Barbro Hörberg)

På en släktfest hemma hos Helga och Sven på Kungsholmstorg plockade han fram sin sprängfulla plånbok och skulle skänka större delar av innehållet till mig och min bror, vilket morbror Sven och min far hade stora svårigheter att avstyra - till min brors och min stora besvikelse.

Min bror och jag kunde ibland härma hans tal om armbrytning som "drängstugesport" och skratta gott. Det var också ett stående inslag på släktträffar med Arvid: armbrytning.

Jag har för mig att han spelade på trav - kanske även ägde en häst. Osäker. Möjligen drygade detta ut hushållskassan.

Han var även jägare, hade gevär och, det minns jag så väl, en metallfärgad, riktig revolver i en låda i sitt skrivbord. Jag satt en gång där och bläddrade i en bok med svartvita foton från koncentrationslägren och vägde den tunga revolvern i handen. Jag var väl ca tolv år vid tillfället.*

Anna, även kallad Moster Kaka, för att Tott inte hade några som helst besvär att få henne att mata honom med finska pinnar, lämnade Arvid på grund av alkoholen och i sorg över detta sköt Arvid sig i själv i gillestugan.

Men åter sommaren 1964. Minnesbild av Anna i en fällstol på altanen. Kanske den hör samman med den gången jag frågade, om hon ville följa med på en båttur.

Vi vadar ut tills vattnet når oss till midjan, häver oss upp i den krängande träfarkosten, tränger på oss flytvästarna, jag drar igång aktersnurran och sen far vi ut på redden, bort mot färjeläget, som fanns innan Tjörnbron byggdes.

* En annan läskig bok som jag brukade titta i var Grimbergs "Svenska folkets underbara öden" från 1913, men jag minns inte vilken släkting som hade den. Det enda jag minns från boken är reproduktionen av det gamla kopparsticket som Gustav Vasa gav order om och föreställer det makabra Stockholms blodbad under den danska ockupationen. Planchen visar avhuggna huvuden i en tunna och stympade kroppar som ligger kringströdda samt människor som hackas ihjäl när de försöker ta sig upp ur vattnet. Det är en mardrömsframkallande bild för ett ungt, lättpåverkat psyke.

* * *

Övriga minnen av den sommaren:

Jag och pappa blev ovänner om Goldwater, och jag sade något som renderade mig en örfil. Nog den enda pappa gett mig. Jo, även en i Rosengårdsstaden, när jag hade haft höger feber och stått på en pall i köket och pissat på golvet, men det kanske bara var feberhallucination.

Jag försökte provköra mammas bil, en röd BMW, på tomten, men den bara tog grodsprång fram innan motorn slocknade.

Pappa blev dålig och en läkare tillkallades. Han gav pappa en lugnande spruta. Förmodligen stress på grund av att Bialittbutikerna höll på att gå i konkurs.

Mamma brukade komma i sin lilla bil till sina pojkar på bröderna Martinssons varv med lunch i en bastkorg. Tott var förstås med på dessa matleveranser.

En dag skulle vi åka hem efter henne i pappas Jaguar. Mamma fick ett litet försprång. Vi var säkra på att snart hinna ifatt henne.

Emellertid såg vi inte till henne, hur mycket pappa än ökade farten. Misstanken uppstod då att hon måste åkt åt fel håll. Så vi vände och ökade farten än mer och snart, så såg vi en liten röd bil på en raksträcka genom en granskog. Snabbt var vi ifatt och körde om och fick mamma att stanna. Hon hade varit på väg mot Norge, något som vi skrattade gott åt i många år efteråt.

*

Några citat ur "Amerikafeber":

Jag greps av den djärva ambitionen

att nå moralisk fulländning. Jag gick in

för att leva utan att vid något till-

fälle begå det ringaste fel.

Benjamin Franklins självbiografi."

Så stod det som vinjett till kapitlet "Vridaltaret".

Hemma i Örebro gjorde jag ett halvhjärtat att gå i Franklins fotspår.

Denne var en autodidakt. En självlärd. Hade sexton syskon och bara två års formell skolgång. Fram till sin död vid 84 års ålder, arbetade han oförtrutet på att förbättra sin fysik, sitt skrivande och sitt uppträdande. (Förutom att han hann med att uppfinna åskledaren, skriva den amerikanska konstitutionen eller självständighetsförklaringen tillsammans med Thomas Jefferson och bo i Paris och England i flera år.)

Därför blev han helnykterist, vegetarian och lärde sig själv att simma från en bok!

För att öva sig att skriva bättre studerade han de böcker som han gillade. Han skrev av essäer av berömda författare och försökte förbättra dem. En annan metod han använde var att skriva ned stycken och meningar i en essä på papperslappar, sedan blanda dessa, och försöka foga ihop dem i rätt ordning.

PBS

"Amerikafeber" uppehåller sig mycket vid amerikansk religiositet, som är det som mest skiljer USA från Europa. Siffror för kyrkobesökare och daglig bön är precis de omvända mellan USA och Europa, upptäckte jag när jag för ett par, tre år sedan läste Samuel Huntingtons "Who are we?".

Just det religiösa draget i amerikansk kultur tilltalade mig. Varför? En mängd orsaker. Mammas surr om att hon ville bo i USA där folk kunde röka och ta sig ett glas och ändå gå i kyrkan på söndagarna. Min egen uppfattning (och pappas) att USA var bättre på alla vis.

Trots de blandade känslor paret Jolo och Margareta Sjögren själva uppvisade inför den amerikanska religiositeten, så bidrog säkerligen deras skildringen av den i "Amerikafeber" till mitt beslut att i december 1964 låta döpa mig i fundamentalistiska Örebromissionen.

Fundamentalister i Södern skildrar de visserligen negativt via en bibeltummande stor, köttig man i blåjeans och cowboystövlar som de som mött på en greyhoundbuss, som försökte pådyvla dem sin tro, emedan en av de största och mest kända representanterna för amerikansk fundamentalism, i alla fall på den tiden, väckelsepredikanten Billy Graham, beskrevs med genomgående vänliga omdömen.

"Billy Graham tar ut en knapp lön, ger bort de gåvor han får i form av flygplan och sportbilar och har konstant trassel med skattemyndigheterna eftersom han spontant, av gott hjärta, skänker bort pengar till behövande ur inkomster sin han borde betalt skatt på."

I förbigående bestås man även med tillbakabklickar på föregångar till Graham, såsom Billy Sunday (kallad "Jumping Jesus" för sin livlighet när han predikade, som stått modell för Sinclair Lewis samhällskritiska roman "Elmer Gantry", filmad med Burt Lancaster i huvudrollen) och Aimée Sample MacPherson i Los Angeles på 20-talet. Man fick även veta att den predikant som omvände Billy Graham genom att "ideligen skrika att han var en syndare", hette Mordicai Ham, och inte var Guds bästa barn utan "en av Bibelbältets och Söderns värsta neger- och judehetsare".

"Jumping Jesus", förresten, frälste, enligt "Amerikafeber", 98 254 själar under sin New York-kampanj 1917. Vilka härliga inre bilder i svart-vitt jag får när jag tänker på det!

Ja, även namnet Billy Graham uppväcker minnen av glansiga svartvita foton från väckelsemöten i häftade, sladdriga uppbyggelseböcker, som viker sig på mitten, när man i håller dem, och med foton på svenska pingstkyrkans grundare Lewi Pethrus, som för övrigt väl även få ses kristdemokraternas pappa.

Djupast intryck gjorde emellertid "Amerikafebers" ord om Texas store son, Sam Houston, framsagda av en Lance som paret Olsson-Sjögren träffar på en krog i San Antonio:

". . . Houston var en stor man. Han söp så han fick knappt vara bland folk, och var stupfull i Washington och hoppade på en senator och klådde upp honom på gatan, och visade sej naken för folk så sedlighetspolisen hade fått rycka ut varannan dag om den hade varit uppfunnen på hans tid, och bara söp och söp och så blev han helnykterist och avlade löftet.

Därför att man slutar supa upphör man inte att vara alkoholist - tyvärr, kan jag meddela. Det har redan slagit sig på en. Men dom kom och skulle få honom som guvernör att förbjuda sprit på söndagarna. Dom visste ju att han inte drack längre. Det var baptister och helnykterister. Men han skrev brev och sa att man inte skall lägga sig i vad folk gör - börjar man med ett förbud, lägger man grunden till nästa."

Houstons nudisttendenser påminde mig om min gamle idol Clay Allison, som också söp hejdlöst och en gång red helt naken upp längs huvudgatan i en liten stad i Texas vilt skjutande, vilket jag läst i julinumret 1959 av Sheriffen. Efteråt gick han runt och bad folk om ursäkt.

Hemkomsten eller en Urscen?

Kvarteret längst ner på Olaigatan kallas Choisie och är Örebros diplomatstad, uttalas Schoasi. Troligen kommer det franskklingande namnet, som betyder - den utvalda - från en av de tidigare ägarna till denna mark. Han skall ha kommit från den svenska kolonien S:t Barthélemy i Karibiska Havet - ön i Västindien som den franska kungen Ludvig XVI sålde till Gustav III.

Tomten på udden ägdes av Carl W. Nordell. Han byggde 1801 den villa som var det ursprungliga Chosie.

På 1920-talet ersattes denna byggnad i ändan av Olaiggatan av det nuvarande lilla privatpalatset i kolonialstil. Av de många vackra byggnaderna i Chosie lägger man också märke till den restaurerade Högströmska gården - träbyggnaden vid ån i hörnet av Olaiggatan och Alnängsgatan.

Vidare ser man från Hamnplan tvärt över ån Magnus Dahlanders radhus i Jugendstil.

Från Örebro kommuns bildarkiv

* * *

Det finns en för mig oförglömlig akvarellmålning från ett omslag till tidningen New Yorker (den tidningen och Reader's Digest hade de bästa illustrationerna plus Saturday Evening Post) för den 12 september 1953, som visar en medelålders, tanig, svärmisk, lite rörande, löjlig ungmö som med hatten på och i bara blusärmarna placerar en snäcka på spiselkransen i sitt sovrum, på vars säng en resväska proppfull med snäckskal ligger med öppet lock emedan man genom ett högt fönster i rummets burspråk mot gatan kan se en kvinna gå förbi på andra sidan med en liten hund i koppel. Miljön påminner om de små tvärgatorna på Upper East Side, dvs. New Yorks Östermalm. Där jag skulle komma att bo i tre dar under min New York-vistelse 1967.

Den illustrationen inkapslar - ologiskt nog, men inte opsykologiskt nog kanske - atmosfären som uppstod vid hemkomsterna till Örebro från västkusten till höstterminens början. Speciellt i den mest minnesvärda hemkomsten, i senare hälften av augusti 1964. Hemkomsten till Örebros Östermalm, kallat ömsom "Guldkusten" (för läget vid Svartån), ömsom "Diplomatstaden" (fast det fanns inte en enda ambassad där), ömsom det franska "Choisie".

(Det sägs att namnet härrör från en närking, som i 1800-talets början bott på den franska ön S:t Barthélemy innan han återvände till hemstaden och där lät bygga ett hus. Ön var svensk egendom åren 1784-1878, innan den återgick i fransk ägo.)

* * *

Det är alltid kväll när vi kommer tillbaka efter sommaren. Gatans lukter känns starka och nya, när jag kliver ur bilen. En blandning av blad- och blomdoft som blir extra tung av fukten från ån intill. Så annorlunda mot den friska saltdoften i början på dagen, när vi stängde strandhuset mitt emot Orust och begav oss iväg.

På avstånd ett dämpat sorl från brummande bilmotorer och svischande bildäck. Himlen kolsvart, kanske några stjärnor. Gatlyktorna är tända. Där ljuset lyser på kastanjeträdens bladverk är det givetvis grönt, men i huvudsak är bladverket dolt av sensommarkvällens svärta. (Det påminner om målningen på framsidan till en LP med Frank Sinatra, “In the wee small hours”, då han har lossat på slipsknuten, håller en cigg i handen och skjutit hatten bakåt nacken och deppar i en gatlyktas sken.)

Ljuset från gatlyktorna speglar sig i min brors sovrumsfönster. I våningen ovanför, där värdfolket bor, lyser det som vanligt. Liksom i olika fönster i husen runtomkring.

Vi hjälps åt att bära in bagage ur bilen, och jag håller i Totts koppel när han strävar mot trottoaren och det rostiga gjutjärnstaketet som omger vårt hus lilla grusplan för att slå en drill.

Vi går in via en öppning i staketet, där tidigare en grind suttit, längs en stenlagd smal gång över en grusplan till den dubbla bruna entrédörren. Pappa öppnar och trycker på den rödlysande strömbrytaren alldeles innanför och som i ett trollslag framträder allt det bekanta (som jag inte ägnat en tanke på två och en halv månad) - halvtrappan i marmor upp till vår dörr, en lukt av damm från mattan.

Spänstigt, som anstår en ung man som skall fylla 35 om ett par månader, tar han sedan i ett par kliv halvtrappan i marmor upp till vår dörr, eller snarare dubbeldörr, som är vitmålad och har ett gyllene mässingshandtag och ett brevinkast i samma material.

Tidningar och post har slutat eftersändas sedan några dagar och har istället tagit vägen genom vårt brevinkast i sådan mängd, att de fastnat mellan den inre och den yttre dörren, varför den inre får reglas upp, varpå all post och alla tidningar väller ut på hallgolvet: Det Bästa, Nerikes Allehanda, Stockholmstidningen och Dagens Nyheter.

Vi förflyttar oss mot lägenhetens inre för att ställa ifrån oss bagaget i olika sovrum. Den generösa takhöjden gör att det uppstår ett eko, när lädersulorna klapprar mot parketten. Bekanta lukter väller emot en, med en styrka som man annars inte känner.

Min rödhåriga, fräkniga lillebror (som skall fylla fjorton den 12 november) går till vänster från hallen genom matsalen och via en liten kort serveringsgång förbi köket till höger och in i sitt rum rakt fram.

Mitt bagage bär jag rakt över matsalen och förbi vardagsrummet, där de ljusa rullgardinerna är neddragna och där sofforna och fåtöljerna är täckta med vita lakan. I en liten triangelformad hall med en chiffonjé går jag vänster, öppnar en vitmålad, hög dörr till mitt rymliga sovrum.

Till höger, direkt när jag kommer in, längs ena kortväggen, finns en serie vitmålade garderobsdörrar vilka jag förskönat med foton på Barry Goldwater från Sven Östes "Skuggor över USA" och på Douglas MacArthur i solglasögon och med majskolvspipa från hans egenhändigt skrivna självbiografin "Reminiscenser" (med sina klassiska ord: Old soldiers never die, they only fade away). Längs långväggen till höger står en skotskrutig trekuddssoffa och ovanför den mot en vägg med ljusa tapeter hänger inramade bruna affischer med svart text, skriven mellan 1860-65, alldeles innan och under det nordamerikanska inbördeskriget - gåvor till mig från pappas odyssé genom Kanada och USA hösten 1961:

”To arms!

To arms!

Your country calls”

”Freemen of Tennessee

The Yankee War is being waged for ”beauty and bounty”. They have driven us from them, and now say OUR TRADE they will and must have.”

”Charleston Mercury

The Union is dissolved.”

Inramat finns även ett brunfärgat A5-ark, sprött, prassligt, skört, väldoftande, en kopia av Abraham Lincolns Gettysburg-tal. Skrivet för hand av presidenten. Studerar hans handstil, lutningen och börjar ta efter hans sätt att dra ett streck genom stapeln på ett litet t istället för att nedifrån följa den upp och sedan ned igen, som vi lärt i skolan.

Vidare en kopia i samma material av efterlysningsaffisch på Lincolns baneman, John Wilkes Booth, och denns medhjälpare.

Affischerna ger rummet en museal 1800-talsatmosfär, som säkert hade en djupgående inverkan på mina politiska åsikter och stöd för USA:s krig i Vietnam.

På en ryamatta på parketten framför soffan står ett lågt, rektangulärt och blytungt marmorbord. Den nougatglassfärgade, med håligheter rikligen försedda marmorskivan vilar på en svart, rektangulärt metallram samt fyra svarta metallben - tidigare har det stått i vårt vardagsrum i Malmö.

Vid ena kortväggen intill fönstret framför vilket mitt skrivbord är placerat, finns en bokhylla med diverse böcker och tidningstravar med antagligen gamla cowboytidningar som Sheriffen, amerikanska veckotidningar som Look, Saturday Evening Post, Life och min favorittidning, amerikanska Mad - och kanske enstaka exemplar av kollegorna Sick och Help.

Ovanför bokhyllan en inramad världskarta med vykort från Toronto, Chicago, New York, Philadelphia, Cedar Rapids, Iowa, Camden, New Jersey.

På andra sidan skrivbordet längs en vinklad kortvägg, finns en grammofon, som mina föräldrar haft förut (samma sak med den i min lillebrors sovrum); en stor, brun träpjäs på fyra små ben och med ett trälock, som man fäller upp för att lägga på en LP eller EP på skivtallriken. Den är placerad mellan min säng och skrivbordet.

Sängen har ett skotskrutigt överkast i ett strävt material, som bidrar till den doftpalett som är speciellt för just mitt rum. Även tyget i gardinerna och hamprepen i mattorna ingår i den, liksom böckerna och kanske även det starkt doftande affischerna, men glaset och ramarna torde isolera lukten numera.

Jag går runt i alla rummen och fylls av återseendets glädje. Allt är bekant, men nytt ändå. TV-rummet med pappas skrivbord vid fönstret mot den lilla trädgård nedanför vilken Svartån flyter förbi. Toaletten i hallen där jag brukar läsa "Lyckan" av Ivar-Lo Johansson eller Bo Widerbergs "Erotikon", böcker som jag diskret lånar ur bokhyllan i vardagsrummet. Tyvärr har de en tendens att bläddra fram vissa vågade sidor själva.

I salongen, som tjänar som pappas arbetsrum och som tv-rum, pryds väggarna av tavlor med rokokomotiv, och engelska jaktmotiv, vilka harmonierar med de gracila, sidenklädda Karl Johan-möbler som antar var ett arvegods från farmor och farfar. I matsalen upptas väggytan av stora, kolossala tavlor med bland annat en kinesisk tuschteckning av en häst och en japansk eller kinesisk målning visande en tebåt ute på en flod.

Alla möbler och sakerna som jag känner så väl. Så besjälade de förefaller. Som i en Disney-film.

De hade varit ensamma i två månader, vilket är åtta veckor, eller 1 440 timmar. Ensamma timmar. Tysta timmar. Enstaka, avlägsna ljud från gatan utanför. En motor som startar, fotsteg, en avlägsen röst. Tiden rör sig långsamt i instängda rum, utan fläktande gardiner, syrefattig luft, golvurets tickande i matsalen, dagar med regn mot rutan.

Och så en kväll bryts stillheten: ljudet av en dörr som öppnas, ljudet av röster, fotsteg! Alla föremål spetsar öronen, stramar upp sig, förväntansfulla, småleende.

Sängen i mitt rum, bordet, soffan, skrivbordet, stolen, gardinerna, mattorna, alla väcks ur sin törnrosasömn. Förväntansfulla hör de mina skor mot parketten utanför.

Efter att ha burit klart, tagit Tott på en promenad, längs gator på vilka träden kastar sina skuggor i gatlyktors sken, packat upp, så vill jag få tillfredsställa en uppdämd längtan efter att få "spela grammofon" (som man sade på den tiden), vilket jag inte fått göra på hela sommaren. Mamma och pappa kopplar av med en drink i vardagsrummet.

Trycker på knappen under den gråa glasdisplayen, som tänds upp med ett gult sken. Ur bokhyllans skivtrave tar jag fram "Autumn in New York", en LP med Mel Tormé, som jag fått i present av mina föräldrar.

Klicket från pickupen, när den höjer sig, suset från den snurrande skivtallriken.

Sammetsrösten på spåret i "Manhattan":

Summer journeys to Niag'ra

and to other places aggra-

vate all our cares.

We'll save our fares!

I've a cozy little flat in

what is known as old Manhattan

we'll settle down

right here in town!

We'll have Manhattan

the Bronx and Staten

Island too.

It's lovely going through

the zoo!

It's very fancy

on old Delancy

street you know.

The subway charms us so

when balmy breezes blow

to and fro.

And tell me what street

compares with Mott Street

in July?

Sweet pushcarts gently gli-ding by.

The great big city's a wonderous toy

just made for a girl and boy.

We'll turn Manhattan into an isle of joy!*

Ord om att stanna i staden under sommaren, något som jag alltid slipper. Ett sommartomt Örebro hade då säkert en atmosfär påminnande om Giorgio de Chiricos

metafysiska tavla "En gatas mysterium och melankoli" från 1914. Fast jag antar att det var annorlunda med en storstad som New York, ständigt full av liv och nöjen, oavsett årstid.

Eller så kanske jag lirade Herbie Mann "Monday at Village Gate" (live-LP), Horace Silvers "Silver's Serenade", kanske Woody Hermans "The Herd Rides Again", eller "One for my baby (and more for the road)" från en dubbel- eller trippel-LP som hette "Another Evening with Fred Astaire":

It's a quarter to three, there's no one in the place

Except you and me

So set 'em up Joe, I got a little story

You oughta know

We're drinking my friend, to the end

Of a brief episode

Make it one for my baby

And one more for the road

I got the routine, so drop another nickel

In the machine

I'm feeling so bad, I wish you'd make the music

Dreamy and sad

Could tell you a lot, but that's not

In a gentleman's code

Make it one for my baby

And one more for the road!

* Som ett led i att försöka återstifta bekantskapen med min barndoms och mina tonårs filmer, böcker och skivor, har jag via nätet bland annat införskaffat Ella Fitzgerald på en dubbel-cd med Rodgers & Hart-låtar. Den innehåller mina Malmö-favoriter, To Keep My Love Alive och Johnny One Note, men även Manhattan, som till min förtjusning ingår i ljudspåret på min box med Mad Men, avsnittet när Pete Campbell tittar ut genom fönstret efter att ha skrivit kontrakt på en ny lägenhet. För mig är 50-talet och tidiga 60-talet inte rock och raggare, och Elvis utan jazz och amerikanska fritidskläder för vuxna, något som amerikanerna varit bäst i världen på, liksom dans och koreografi.

* * *

Vi befinner oss i mitten av augusti 1964. Det är "upprop" i Karolinska skolan (f.d Karolinska läroverket = Hjalmar Bergmans gamla skola!) på Olaigatan om en vecka.

Jag har fyllt femton i Bohuslän, där jag vistats sen före midsommar, och nu skall jag börja åttan. Trots att jag egentligen skulle börja nian, men efter ett ganska stökigt år i sjuan på Olaus Petriskolan i stadens norra del, så beslutades det att jag skulle få gå om. Så nu skall jag ha gå i parallellklass till min bror och ha tyska med honom.

Men som sagt det är först om en vecka som sommarlovet är helt över. Nu gäller att suga ut det allra sista av det. Njuta maximalt. Försöka förlänga dagarna.

Tack och lov går tiden långsammare när man är ung än när man är gammal. Ja, fram tills trettio sniglar den sig. Efter trettio märker man en gradvis acceleration.

Efter fyrtio går det fortare och fortare, efter femtio så är det hej då till gästerna på julafton, man går in i vardagsrummet för att plocka undan, det ringer på dörren igen, och hej igen, det är åter julafton! Men när man är ung. . .

Jag ger mig ut på stan på förmiddagen nästa dag. Pappa har åkt till kontoret på Hertig Karls allé, där jag året innan varit prao. Där jobbar en ung sekreterare med toppig jumper. Och där härskar Tott alias kontorschefen över fikabord, kakburk samt tambur, i vilken ett stadsbud oanmält kommit in och fått sin byxbak sönderriven.

Det är kvavt. Sommarvärmen har kapslats in och dagen är soligt molnfri. Precis som i fallet med lägenheten igår, är staden sig lik, men ändå lite annorlunda. Känslan kan liknas vid den en man erfar när hans hustru gått bakom hans rygg. Som om hon hade bytt kläder i hemlighet till något sexigare, när han for bort, och nu kommer han hem en dag tidigare och överraskar henne i slutfasen av en fest som pågått honom ovetandes. Men nu tar han henne åter i besittning. Som en Odysseus sin Penelope.

Frank Sinatra sjöng att Los Angeles var en kvinna, a lady. Det är så jag känner inför Örebro. Jag älskar henne som en man älskar en kvinna.

Går bort mot min fortfarande sommarstängda skolan. Ser slottet till vänster, och vattenvirvlar vid Strömparterren. Är nu i Centralparken. Möter andra flanörer.

Är nästan framme vid Drottninggatan, går nedför några stentrappor till en grustäckt strand vid Svartån där på några träbänkar människor läser tidningar eller pratar. Någon matar gässen och änderna. Sätter mig på en bänk, leker vuxen man.

Tar en pipa ur kavajfickan och tänder ett gammalt halvrökt stopp. I Bohuslän har ett beslut mognat till stor fasthet: jag skall gå med i högerpartiet och jobba i det kommande riksdagsvalet. (På den härtiden har man demokratisk finess nog att ha skilda valdagar för riksdags- och kommunalval, alltför att inte viktiga kommunala frågor skulle hamna i skymundan för den mer dramatisk rikspolitiken.)

Jag drivs alltså av ett stort patos, när jag efter en stunds piprökning och vila reser mig, går trapporna upp igen mot parken och vidare norrut mot högerpartiets expedition. Jag går förbi Fredsgatan där jag bott tidigare och där vi brukar äta julmiddag hemma hos familjen Linderoth varje år.

Fortsätter bort mot en tobaksaffär adress Storgatan 21, som förestås av en äldre gråhårig kvinna och i vilken jag köper mina amerikanska tidningar: Mad, Help, Sick, Walt Disney's Comics, Look, Saturday Evening Post, Life, Time, Newsweek, mammas American Home och Better Homes & Gardens. Och även diverse svenska serietidningar såsom Kalle Anka, Blondie, svenska Mad, Seriemagasinet, Fantomen, Cowboy, Tomahawk, Serienytt, Lilla Fridolf, med flera.

Ibland köper jag även cigaretter åt mamma. Hon röker märket Pacific. Det gör jag också, när jag inte röker pipa.

Alldeles om tobaksaffärens hörn eller snarare där dess sidofönster börjar, finns en gång mellan husen som leder in på en gård på vars andra sida entrén till en biograf är belägen. Över gården löper ett smalt, avlångt tak under vilket biobesökarna kan gå för att slippa regn och snö.

På själva bion ser jag några år senare "Doktor Zhivago", "Bullit", "Mandomsprovet" och - tårögd - nypremiären på gamla "Borta med vinden". Är en flitig biobesökare. Eftersom jag ser ganska vuxen ut, så går jag på barnförbjudet sen fjorton års ålder. Bland de första barnförbjudna filmerna jag ser är James Bond-filmen "Dr.No", den med Sean Connery och Ursula Andress i bikini hållande en harpun, men det är på en annan biograf, belägen vid Järntorget i samma hus som Nerikes Allehanda.

På söndagarna är jag enda tonåringen bland barnfamiljer på matinéer som visar "Fången på Zenda", med James Mason som skurkaktig, pre-nazistisk tysk officer, vallgravar i technicolor, facklor i fängelsehålor, eller gamla fina Kalle Anka från storhetsperioden i slutet av 30-talet.

Jag tror att dessa gamla Kalle Anka-filmer med sin bild av ett gammalt sekelskifts-USA (Disneyland i Kalifornien är ju den politiskt konservative Walt Disneys hyllning till sin barndoms Amerika i Mellanvästern) bidrar till min speciella, USA-beundrande konservatism.

Ovanpå biografen jag nu är på väg mot har högerpartiet sin expedition, så jag går in i en trapp vid sidan av den stängda biografentrén. När jag kliver in i partilokalerna träffar jag en massa ivrigt sysselsatta vuxna, som bär kartonger och sitter vid bord och stoppar valsedlar i kuvert.

Jag förklarar mitt ärende och får träffa en gymnasist som heter Hans Brevinge. Känner igen honom från Karro. Med tanke på min låga ålder föreslår han att jag skall ansluta mig till Konservativ skolungdom, för vilken han är ordförande i Örebro, i stället för Högerns ungdomsförbund, som är för de lite äldre. Så sker.

De närmaste veckorna är jag alltid på expeditionen, direkt efter skolan till sena kvällen. Slickar kuvert och åker med en 18-årig kille i en VW som har en högtalare på taket ur vilket högerpropagandan trumpetas ut.

Hösten kommer närmare, löven gulnar lite, rönnbären mognar, kastanjerna på min gata likaså, och träden fäller sin pistaschfärgade frukt mot gatan, där den mosas av bildäck till ett för fotgängare och cyklister fläckvist såphalt underlag. Mornarna kan vara krispigt kalla och på valdagen är jag dunderförkyld med ganska hög feber. Men detta avhåller mig inte från att jobba som valsedelsutdelare vid olika vallokaler hela dagen.

Inte heller att optimistisk delta i valvakan i en tom affärslokal med en svartvit tv på en väggen. Ganska säker på seger, för jag har ju slitit som ett djur. Minns en vuxen medelålders man som sa att han trodde det skulle gå dåligt. Han fick rätt.

Dagen efter är jag sängliggande och hemma från skolan.

* * *

I mörkret i sovrummet om kvällarna, när enda ljuset kom från gatlyktorna genom springorna på sidorna av rullgardinen, och en och annan ljusfläck i taket från en bil som vände utanför, så fylldes mitt medvetande av fantasier om att jag var en ledare i det antikommunistiska och antifuturistiska korståget. Jag höll tal inför ett jublande folkhav, ungefär som den dagdrömmande kon i Beppe Wolgers "En kos dagbok", och jag ledde världens alla icke-kommunistiska nationer mot den slutliga segern. Precis som kon sjöng jag även för publiken, Frank Sinatra-sånger, fast kon sjunger mer triviala schlagers.

Därefter drabbades jag av post-coital depression. Fantasierna avstannade, blev tråkiga. Det jordiska paradiset var för svårt att föreställa sig och lika inspirerande som att spela harpa på ett moln i evighet.

En skrämmande insikt smög sig på: utan den ondska som kommunismen företrädde, så skulle livet vara tråkigare; utan ondskan, så skulle Bibeln aldrig skrivits, eller Shakespeares dramer, eller Agatha Christies deckare.

* * *

Jag cyklar ibland till Stora Mellösa, ca tre mil fram och tillbaka. Driftstyrd som en björnhanne som söker en hona (liknelsen inspirerad av en dvd om björnar som jag just hyrt). Orsaken till mitt robotliknande beteende heter Suzanne Holmberg, årsbarn med mig.

En söt tjej med bruna, glada ögon, cendréfärgat hår, liten böjd näsa och ganska lik både Brigitte Bardot som ung och prinsessan Madeleine.

Inte svårt för en femtonårig grabb att bli betuttad i med andra ord. Dessutom är hon trevlig.

Första gången jag ser henne är hon på väg uppför trappan till våningen ovanför oss, barhuvad, pagefrisyr, iklädd en mörkgrå duffel och skotskrutig kjol.

Hennes föräldrar, Ingmar och Mabel, bjuder upp de nya hyresgästerna, dvs mina föräldrar, på drinkar och middag. Och även till huset, den gamla rödmålade grosshandlarvillan med björkar på strandtomten vid Hjälmaren, och brygga med motorbåt. Via en gammal telefonkatalog upptäcker jag emellertid brodern Knut har sommarresidens på Ekudden i Stora Mellösa. Undrar om det är på samma udde där Ingmars och Mabels hus är beläget.

En dimmig kväll tar farbror Ingmar med oss på en tur på Hjälmaren. Han är strax över femtio, vågigt brunt hår, pliriga bruna ögon, mörk skäggstubb, klädd i en beige, ribbstickad cardigan, ganska kort i rocken (c:a 1 och 70) och röker Pacific. Precis som sin fru och min mor.

Jag gillar det stora vardagsrummet, de tennspröjsade fönstren i burspråket och rottingmöblerna. Utomhus i kvällsmörkret luktar det höst. Vi inte är där ofta nog, och när Suzanne är det dras jag som av en magnet mot Stora Mellösa.

Upp på cykeln alltså, en konjaksfärgad DBS, och sen trampa iväg lekande att min cykel är en bil (pinsam bekännelse med tanke på att jag var femton!). Långa raksträckor, uppförsbackar, fält vid sidan och bortom dem Hjälmaren, med sin stilla svarta. . . nej, gröna yta. . . i alla fall på nära håll.

Höstlöv på grusväggar, björkar i hagar, grått, tjockt molntäcke, rökig, kylig luft. Pinsamt att dyka upp så där oanmäld. På vinst och förlust. Ty hur vet jag att de verkligen är där när jag kommer?

En gång när vi alla är där, min bror och mina föräldrar också, går vi ungdomar bort till ett annat hus för att hälsa på en kille som Suzanne och Madeleine känner, men inte jag. Förmodligen en medlem av ortsbefolkningen.

När vi sitter i vardagsrummet och samspråkar, så ser jag en hörapparat. Fast det inser jag inte, eller så låtsas jag inte inse det - hursomhelst, så frågar jag om det är en radioapparat, för den liknar lite smått en som min bror och jag hade när vi var lite mindre; en med en sladd med klämma som man kunde fästa vid ett element och sen lyssna på radio i. Min fråga väcker allmän muntration, för det är nämligen killens pappas hörapparat. Lite lyteskomik alltså.

Detta är mitt signum: jag är rolig. Jag kanske inte är stilig eller duktig i skolan, men jag är småpopulär för jag är rolig. Det börjar redan i sjätte klass. På roliga timmen.

Jag får klä ut mig till Ria Wägner och Stig Hildingsson till kock. Sen lagas mat och mjölet yr framme vid katedern, och klasskamraterna jublar.

Bakgrunden till denna dragshow är ett tv-program. Komikern Gösta Bernhard och den än mer kände komikern Karl Gustav Lindstedt, "gubben i lådan" i det sanslöst populära "Hylands hörna", har framfört en sketch i tv en lördagskväll, en sketch i vilken Gösta Bernhard (med sina utstående ögon och framtänder - han var inte vacker!) föreställer den tidens Tina Nordström, matlagningsvärdinnan Ria Wägner och Karl Gustav Lindstedt en medverkande kock.

På måndagen talar alla på skolgården om hur roligt det varit. Så det är på den vägen det börjar. På något sätt, min karriär som klassens clown.

Ryktet om hur rolig jag varit på Roliga timmen sprider sig, så jag får vara Ria även inför andra klasser. Herregud, vad pinsamt! Fast jag aldrig kunnat säga nej, förstås. Så jag får vara Ria även en gång på skolläger i Kilsbergen. På ett ställe som heter Hästnäs. Där jag även är spöke, när det är mörkt i matsalen och jag kommer in i ett vitt lakan utifrån. Jag ville ju inte, men jag kunde inte säga nej.

Minns den vistelsen som höststämning vid en insjö och i en stor granskog. Och flickor och pojkar i skilda hus. Springande mellan dessa. En vag minnesbild av en tjej i lusekofte som jag var intresserad av.

Och att vi sjöng en lägersång, med lärarna: "Det är nåt visst med Hästnäs, en doft med. . ." Ja, nånting i den, minns inte vad.

Men däremot en ganska rolig händelse, som bör komma med här: att vi spelar fotboll med magistrarna. Bland annat med min klassföreståndare, Ragnar "Lappen" Helin.

Jag är back, eftersom jag är oduglig i alla andra funktioner, och när han kommer mot mig dribblande för fulla muggar, snyggt spel, för övrigt, fast bortkastat på mig, så springer jag helt sonika fram och sparkar honom på smalbenet, varpå han jagar mig med runt planen med nåt vilt i blicken.

Det där var en taktik som jag förfinat sen jag sett en tv-serie om andra världskriget, och fascinerats av de japanska kamikazepiloterna. I mitt fall lekte jag torped och sprang mot de anfallande, och på lämpligt avstånd kastade jag mig omkull och gled mot dem med fötterna före, och kunde på så sätt fälla flera stycken i motståndarlaget åt gången, speciellt om jag kom från sidan och planen var lite lerig.

Detta fann jag själv omåttligt roligt, men ingen annan, för det renderade alltid motståndarlaget straff och i allmänhet mål. Jag blev alltså en sån som ingen ville ha med.

Magister Helin är inte den enda lärare som jagat mig för att slå mig. Det gjorde även en fröken Hildingsson, alias Eiffeltornet, med sina långa armar, så att det viner om öronen. Orsaken är ganska tragisk, egentligen, för i sjuan har inkorpererats i klassen tre dysfunktionella OBS-typer: Kaj, Arne och Ove. Speciellt Kaj och Arne är riktiga svin.

Vår klass förvandlas i ett slag (eller flera) från skolans populäraste till ett slags Djurfarmen där grisarna terroriserar de övriga djuren. Arne som kallas "Lill-Hitler" är störd på riktigt. Drar kniv på fotbollsmatcher och misshandlar killar i parallellklasser, och mig!

Kaj är inte lika galen, men elak. Stor och brådmogen, mörkhårig, brunögd och heter lustigt nog Brun i efternamn. Undrar så här i efterhand om hans etniska påbrå.

Honom sitter jag olyckligtvis bredvid den där dagen då Eiffeltornet jagar mig runt klassrummet med sina nikotinluktande fingrar vinande nära mitt ansikte. Han roar sig med att välta omkull min stol, så att jag ramlar baklänges i golvet, om och om igen.

Eiffeltornet ser inte vad som pågår, utan tror att jag gör det med flit! Till slut, när Kaj åter välter min stol, tappar hon humöret och kom rusande mot mig med ett skrämmande uttryck i ansiktet, varför jag i ren självbevarelsedrift sprang iväg mot klassrummets bakre del, och sen försökte ta mig ur det via ena bortre bänkraden.

Jag vill här inflika att skolagan avskaffats redan 1957, något jag aldrig kom i åtnjutande av. I privatskolan i Malmö var jag ofta tillsagd att stanna kvar, så att rektor Eriksson skulle hinna komma och lugga mig innan jag gick hem. Och nu, 1962, sprang jag för livet för att nå dörren i mitt klassrum och hinna ut ur skolan innan min klassföreståndarinna fick tag i mig.

Vad sa lärare på den tiden till föräldrar när de slagit ihjäl en elev? "Han snubblade lite olyckligt?" Och hur fick man tyst på alla vittnen? Genom att ge dem ledigt resten av dan och läxfrihet? Eller: "Säger ni nått till Mickes föräldrar, så blir det kvarsittning!"

Nu kan man ju tycka att denna terror inte kunde drabbat någon mer välförtjänt, ty jag var inte Guds bästa barn själv. Hur nu det gick till, för jag var ju ganska snäll. Åtminstone mot djur. Allt började så bra, socialisationsprocessen menar jag. Inga större avvikelser i alla fall.

* * *

Hemkommen till Örebro i augusti enrollerade jag mig som valarbetare i högerpartiet, moderaternas dåvarande namn. Jag anade visserligen att partiet inte var lika långt till höger som jag, men min plan var att efter amerikansk förebild genom lojalt valarbete bidra till att personer med mina åsikter kunde ta över partiet inifrån, precis som den yttersta högern i USA tagit över republikanska partiets lokalavdelningar och sen partiorganisationen, vilket möjliggjorde nomineringen av den extreme Barry Goldwater vid partikonventet i San Francisco 1964. (Barrys berömda ord i tacktalet löd: "Extremism till frihetens försvar är ingen synd, moderaten i strävandet efter rättvisa är ingen dygd.")

http://www.livingroomcandidate.org/commercials/1964

-----------------

Min bild av Goldwater blev ganska förvrängd i och med att den huvudsakligen skapades av svenska och utländska kritiker. Varken bibliotek eller bokhandel tillhandahöll böcker som han gett ut i eget namn (spökskrivna?) eller hans mer intellektuella supporters, såsom William F Buckley Jr eller kampanjlitteratur som John Stormers "None dare call it treason".

Jag fick min bild huvudsakligen av svenska skribenter såsom Sven Öste, Ulf Nilson och Björn Kumm, och en utlänning i svensk översättning: Hans Habes "Vad sker efter Kennedy" (originaltitel "Der Tod in Texas"), från 1964.

I den läste jag på sidan 42 följande Goldwaterporträtt som politiskt nyfiken femtonåring:

"I Europa skulle man göra sig en helt annan helt föreställning om den man på vilken de högerradikala kretsarnas - oljemagnaterna i Texas, medlemmarna av John Birch Society, sydstaternas segrationister och fiender till varje fredlig samexistens - hela äregirighet och alla förhoppningar koncentrerar sig. Hos en sådan man skulle man i Europa vänta sig något av Adolf Hitlers småborgerliga brutalitet, Frans-Josef Strauss tjurskalliga demagogi, Francisco Francos högmodiga kyla eller åtminstone Charles de Gaulles missionerande besatthet.

Den man som stod framför mig i Madisons Hotels salong med en whisky sour i handen hade ingen av dessa egenskaper. Hans farfar, Mike Goldwater, var en rysk skräddare av judisk trosbekännelse som hade kommit till Arizona och Kalifornien som en av de första pionjärerna - i Amerika säger man att redan hans farfar var född här. Goldwaters mor stammar också från en pionjärfamilj, kristen och därtill av den 'riktiga' kyrkan, den anglikanska. Han klarade läroverket på litet längre tid än som är obetingat nödvändigt, lade studierna på hyllan redan efter första terminen vid universitetet och har sedan dess utvecklat det lilla varuhuset i Phoenix till en miljonaffär. Han är en gråhårig femtioåring, smärt men med en väl maskerad ansats till embonpoint, snygg och proper, i alla avseenden en man som, om han ville svara på äktenskapsannonser, skulle kunna vinna varje ensam änkas, varje äldre ungmös hjärta. Hans hornbågade glasögon förlänar honom ett visst intellektuellt utseende, inte för mycket men tillräckligt för att hos de halvbildade sätta igång identifikations-processen. Hans klädsel - - - jag måste, om det tillåtes mig, dröja något vid hans klädsel: det är underligt vilka avslöjande slutsatser man ibland kan dra av rent yttre ting.

Goldwaters klädsel denna förmiddag var ovanlig - en noggrannare definition kan jag inte ge, eftersom den inte var ovanligt smaklös eller ovanligt smakfull, bara just ovanlig: mäkta förvånad fastslog jag att senatorn till grå flanellkostymen bar en vit skjorta med smala, glänsande effektränder, en sådan som numera många modemedvetna herrar bär till smoking eller tuxedo som man kallar den i Amerika."

----------------

Goldwaters fräcka klädindividualism får mig att tänka på oljemiljardären och John Birch-finansiären H L Hunt, vars imperium byggt upp på en fond av de oljekällor han en gång vunnit på poker, enligt Björn Kumms "Goldwaters USA", också den från 1964. Only in America. Hur mycket Vilda Västern är inte att skapa sin förmögenhet vid ett pokerbord?

Hunt var en sparsam herre som promenerade till kontoret i Dallas med en påse med smörgåsar, som han själv gjort. Han hade även skrivit en roman om sin idealstat: "Alpaca".

"Haroldson Lafayette Hunt won his fortune in a poker game. He used a $30,000 bet in 1930 -- $284,000 in today's currency -- to seize 5,000 acres of untested oil fields in East Texas. Under those fields, his workers found an ocean of oil.

Five years later, Hunt was worth $100 million, which today is worth roughly $1.2 billion.

Hunt lived in peaceful obscurity until the late 1940s, when Life magazine revealed him to be among the world's richest men. During his remaining years, Hunt alternated between scandalous behavior and political idealism. 'Alpaca' is a product of the latter."

Dallas Business Journal

http://dallas.bizjournals.com/dallas/stories/2000/09/25/editorial3.html

--------------

Det var inget fel på min offervilja. Har det aldrig varit. Redan då framträdde det självuppoffrandet draget i min personlighet. T ex så var jag förkyld och hade feber på själva valdagen, vilket inte hindrade mig från att arbeta som valsedelsutdelare vid olika vallokaler från det de öppnade tills de stängde. Jag var gu' bevars en soldat i västerlandets krig mot kommunismen och en socialistisk framtid! Eller med ultra-konservativa tidskriften National Reviews ord vid starten 1955: "Standing athwart history, yelling stop."

Nu hände det sig att snälle magister Fraenki, medlem i Moralisk Upprustning och Svenska Missionsförbundet, tillika helnykteristisk beundrare av skalden och fylleristen Bellmans visor samt tedrickande anglofil ut i fingerspetsarna, skulle fostra oss i parlamentarisk anda, och arrangerade ett val i klassrummet samt delade å förstone godtyckligt in oss i de fem riksdagspartierna.

Jag, som ungkonservativ, förtörnades av att hamna i ett annat parti än mitt eget. Så kraftfull var uppenbarligen min protest mot detta, att Fraenki genast föll till föga och lät ansluta mig till högerpartiet. Sprudlande av idéer tog jag genast kommandot i min grupp. En idé som jag förverkligade var att uppsöka socialdemokraterna, påstå att jag representerade dem i skolvalet och be om valmaterial. Gärna en stor affisch att hänga över svarta tavlan under min flammande socialdemokratiska appell. Och man lät sig luras. Varför jag tågade iväg med en stor affisch med dåvarande socialdemokratiske statsministern Tage Erlanders fryntliga ansikte.

Med en penna utrustade jag sen honom med ett par djävulshorn och sen, inför hela klassen, när jag skulle hålla valtal för högerpartiet, pekade jag på Erlanders horn och hävdade helt fräckt och lögnaktigt att socialdemokraterna minsann inte brydde sig om handikappade barn. Ty den sortens besinningslöst falska anklagelser, politiska motståndare emellan, förekom i Mark Twains satiriska "En amerikansk valkampanj", en bok som jag fått av min mor och som både hon och jag läste med stor förtjusning.

Twain berättar hur han en gång ställde upp som oberoende kandidat i ett guvernörsval i New York mot demokraterna och republikanerna och genast blev måltavla för en pilsvärm av anklagelser från båda hållen. Han anklagas i tidningar för att stjäla från fattiga änkor, ha utomäktenskapliga barn, ägna sig åt mordbrand i syfte att begå försäkringsbedrägeri och mycket annat. Det som dock slutligen får honom att kasta in handduken är när motståndarna, under ett av hans anföranden, skickar fram en massa barn av alla kulörer som ropar "pappa, pappa".

Tror emellertid inte magister Fraenki, eller den inbjudne representanten för Skolöverstyrelsen, var roade, när jag, efter anförandet, rev ned Erlander-affischen och hoppade på den. Snarare måste deras tro på nyttan med lektioner i demokrati ha vacklat.

Här ett klipp med den allt annat än djävulske utan snarare patriotiske (med i Nato- nätverket "Stay Behind", tror jag) och humoristiske Erlander i "Hylands Hörna":

Trots mina insatser i både skolvalet och det riktiga så förlorade min sida.

Först borgarna, som vanligt, mot sossarna, sen förlorade de konservativa i Storbritannien makten till labour och som grädde på moset min idol Goldwater mot den gräslige Johnson.

Den fria världen var uppenbarligen förlorad. Goldwater hade varit dess sista chans. Nu hade USA beträtt vägen mot europeisk socialdemokrati via Johnsons "Great Society" och världen i övrigt marscherade stadigt vidare mot en global planekonomi.

Bland internationella pressröster om det amerikanska presidentvalet var det bara sydafrikanska tidningar, eller om det var den sydafrikanska regeringen, eller bådadera, som beklagade Goldwaters förlust. Läste också någonstans att Sydafrika beskrev sig som den sista antikommunistiska "bastionen" på den afrikanska kontinenten.

I National Geographic i skolbibliotek, där jag gärna tillbringade rasterna, hade jag förförts av ett bildreportage om Sydafrika. Naturen påminde om den i amerikanska sydvästern. Och även om den ljunghed vid havet där jag solade sommaren 1965 då vi bodde på Bjärehalvön i Glimminge, nära Ramsjöstrand där doktor L. hade sitt sommarviste.

23/3-10 hittar jag vid andra besöket på Kungliga Biblioteket reportaget.

Bild och text amerikanen Rip Ross.

Sid. 642: "Central Plains resemble the Middle West.

Modern Cape Town stilled looked very English to me. Double-deck buses and right-hand-drive cars kept to the left on the streets lined with typical European shops

[ . . .]

The Central plateau made me remember my boyhood in the Middle West. Bronzed farmers welcomed me to Sunday dinner tables heeped with roast lamb, ham, fried chicken, and mashed potatoes.

Their flat lands were green and gold with corn and wheat.

På sid. 652 bilden som påminde om ljungheden i Glimminge: "Daisies paint a desert."

Sid. 653: "South Africans remind me of the people of the American West. They like rugged sports, mountain climbing, automobile racing."

Sid. 676: "Voortreeker Monument at Pretoria commemorates an epic migration."

"Restive under British Rule, Cape Colony Boers treeked to the Transvaal by ox wagon,

fighting tribesmen and standing guard against wild beasts.

Som synes var artikeln full med jämförelser med den amerikanska västern och dess människor.

------------

Jag läste Per Wästbergs mycket negativa resereportage "På Svarta Listan", men även en gammal bok om boerna och deras kultur som jag lånade på det gamla stadsbiblioteket i Örebro(det är ersatt av ett nytt). Där jag spenderade många eftermiddagar efter skolan, istället för böjd över läxböckerna hemma på mitt rum. (Ack, en natt för några år sedan hade jag en så underbar dröm om att jag åter var i det där biblioteket!)

--------------

Jag läste om The Great Trek, boernas exodus från det brittiska "Egypten", dvs. Kapprovinsen till "Kaanans land", dvs Transvaal norröver; om hur zulus likt prärieindianer överfallit boernas täckta vagnar. Såg gamla svart-vita foton på cowboyliknande boers till häst med hattar och gevär, förmodligen tagna under boerkriget runt förra sekelskiftet.

En sak som jag verkligen uppskattade med boerna var att de var kalvinister. Kalvin jämte hans motsats inom katolicismen, Ignatius Loyola, var två av reformationen (och i den sistnämndes fall, motreformationens) mest färgstarka figurer. I alla fall för mig. Antagligen för att de representerade två ytterligheter, medan Luther befann sig nånstans i mitten. Och i Bibeln läste jag: "Du skall antingen var varm eller kall, med du är ljummen, och därför vill jag utspy dig ur min mun."

Speciellt Loyola uppskattade jag: riddaren som sårades och på sitt sjukläger beslutade att bilda en katolsk soldatorder, Jesuiterna.

Jag gillade även predestinationsläran hos Kalvin, att allt var förutbestämt. Vidare hans teokratiska skräckvälde i Genève, och såg det som ett alternativ till demokratin. En annan förebild var Kapten John Birch, som dödats av kommunistisk trupp i Kina 1945. Han hade varit bibeltrogen baptist, som på college anmält en lärare som undervisade om Darwins utvecklingslära. Detta var till höger om Goldwater, där jag också i min politiska svartsyn nu själv hamnat. *(

Kunde man inte, om man ville imitera apartheid i Sverige och USA, kräva av alla medborgare att de skulle vara kristna om de ville bli fullvärdiga medborgare?

Vi hade inga afrikaner eller andra etniska minoriteter annat samer, romer och judar att förtrycka. Och jag ville inte förtrycka någon på etniska grunder utan endast på politiska, vilket jag ansåg innefattade religiös intolerans.

Detta gjorde mig mottaglig för Martin Luthers teologiska antisemitism, som jag läste om i en kulturartikel i liberala Nerikes Allehanda 1965. Luther sa bland annat att om judarna inte ville omvända sig, skulle man konfiskera deras egendom och bränna ned deras synagogor. Jag tyckte väl inte det var riktigt, men när jag framförde mina teokratiska åsikter till liberala ungdomsförbundets ordförande på Karolinska Skolans skolgård, så blev jag så trotsig och uppvarvad av mothugget att jag citerade Luther uppskattande.

Det skulle jag inte gjort. Det tog inte många dagar förrän jag utfrågades av ordförande i Konservativ Skolungdom, Hans B., om denna incident och när jag medgav min försyndelse, så fick jag veta att jag inte längre var önskvärd som medlem i KS. Han berättade även att en av de gamla f.d. läroverksadjunkterna, tillika en högerman rädd om partiets anseende, krävt min uteslutning. Jag skämdes och jag anser naturligtvis att det var ett riktigt beslut av styrelsen i KS att utesluta mig.

Som ett led i min pro-amerikanska anti-kommunism hade jag i december 1964 låtit döpa mig i baptistiska Örebromissionen, en bokstavstrogen och tungomålstalande församling, i vilken min vice-rektor och även ett par grannar, Elof och Vivian Larsson på Alnängsgatan, var medlemmar. Min Luther-inspirerade antisemitism ventilerades även i Örebromissionen och klagomål om det inflöt till pastorerna. Jag blev kallad till pastorsexpeditionen en kväll och där undervisad om Paulus syn på antisemitism. Det var de förtappades uppgift, enligt aposteln, att förfölja judarna.

Jag fick även veta att det var synd att göra värnplikt. Det blev droppen. Jag återvände aldrig till min församling. I stället gick jag med i Karolinska Skolans skytteförening. Ansåg likt alla kristna antikommunister i den amerikanska milisgruppen "The Minutemen", att man måste byta ut valsedlar mot kulor ("exchange ballots for bullits"). Och det var ju ingen tvekan om att kalvinisterna i Sydafrika inte var några pacifister.

Framåt hösten mildrades dock min depression och min extremism genom glädjen över att Rhodesia trotsade världen och förklarade sig självständigt, och över en artikel av Stewart Alsop i Saturday Evening Post, eller Look, om filmskådespelaren Ronald Reagan, som siktade på att bli republikanernas kandidat i kommande års guvernörsval i Kalifornien. Reagans stjärna hade stigit på den politiska himlen efter ett tv-tal han hållt för Goldwater i valkampanjens slutminut. Men generellt var jag pessimist.

På tal om antisemitism, så brukade våra hyresvärdar och vänner i våningen ovanför få besök av en apotekare från Hamburg, en smal, mörkhårig, blek man med mörk skäggbotten, som hade varit officer (kapten tror jag) i SS och, som i samband med ett av mina försök att på knagglig skoltyska förklara mina oro för Sovjet och kommunismen, förvånade mig med att påstå att Wallenbergs och Rockefellers var judar.

Så här 45 år senare misstänker jag att det var en del av en större förklaring om den sovjetiska kommunismens judiska rötter och om hur kapitalister i väst finansierat den kommunistiska revolutionen 1917.

Apotekaren hade en fru som var blond och smal och som hade opererat bort brösten efter att ha fått cancer.

Paret från Hamburg sov nakna, vilket jag som svensk givetvis aldrig gjorde, men tyskar har ju ett speciellt förhållande till nudism, eller hur?

Våra hyresvärdar brukade besöka paret i Hamburg, när de semestrade på Helgoland, en liten ögrupp utanför Tyskland. Minns vagt färgfoton från badstränder där.

De rådde en klart protysk stämning hos vårt värdfolk och alla pratade tyska som infödingar. Till exempel sa man "tschüss" när man vinkade av apotekarparet, vilket b3betyder "hej då".

Farbror Ingmar, min idol, som var född samma år som en annan idol, Barry Goldwater, dvs. 1909, berättade att han företagit affärsresor till Nazityskland på 30-talet. Har för mig att han och hans bror Knut, gift med kvinna på Nerikes Allehanda, i vars stiliga jugendborg de hade en stor lägenhet, jobbade i sin fars företag.

Nå, 1967 så blev jag pro-israelisk under Sexdagarskriget, eftersom Egypten uppfattades som ett ombud för Sovjet. Sedan blev jag filosemtisk under 80-talet. Speciellt efter att ha sett "Spelman på taket" (grät när jag såg den), läste Isaac Singers självbiografiska lilla roman "En dag full av glädje" när jag låg på Nacka efter en blindtarmsoperation våren 1987 och när jag i en dagstidning läste om en pjäs av Elie Wiesel, som handlade om en judisk rättegång mot Gud i Ukraina på 1600-talet, baserad på en verklig händelse i ett koncentrationsläger, vilket tilltalade mig som fritänkare.

På senare år har min besvikelse över judiska organisationers agerande i invandringsfrågan, i fråga om religiös omskärelse samt obedövad slakt fått min tidigare filosemitism att svalna, liksom att Israel spionerar på USA och dessutom även gett en amerikansk medborgare som spionerat för dess räkning ett israeliskt medborgarskap medan han avtjänar ett livstidsstraff.

Märkligt att ingen Israelvän kritiserar detta.

*Lektyr nr 42, 17 oktober 1964. Kopierade sidorna om John Birch på Kungliga Biblioteket och citerar från dem nu: "John Birch föddes i Landour, Indien, den 28 maj 1918. Han var son till ett amerikanskt missionärspar som då John fyllde 2 år återvände hem till staterna. Han uppfostrades i New Jersey och Georgia. 1939 utexaminerades han från det av baptisterna kontrollerade Mercer University i Georgia. Han var bäst i sin klass men så hade han alltid varit en fanatisk plugghäst som slagit i sig alla läxor utantill. 'Han var alltid en arg ung man, säger en av hans klasskamrater. Han var alltid en zelot (blind trosivrare. Jfr Judas 2)'. Han kände sig kallad som Trons försvarare till korsriddare med skarpslipat svärd. Under sitt sista år vid universitet organiserade John Birch ett hemligt brödrasällskap vars mål var att krossa de jämförelsevis milda liberala strömningarna vid universitetet. Han och hans tolv apostlar samlade 'yttranden' av fakultetets lärare. En lärare i biologi hade exempelvis berört Darwins utvecklingslära, den där tråkiga historien om att människan möjligen härstammar från aporna, vilket ju är en styggelse för varje bokstavstroende Bibelläsare. Unge Birch hetsade upp Georgia baptistiska prästerskap till raseri mot de otrogna och lyckades till sist förmå universitetets ledning av rannsaka fem utpekade lärare. Kollegiet visade dock prov på kristen fördragsamhet. De anklagade slapp undan, men den 75-årige dr John D. Freeman, en vida känd baptistpredikant, fick en skarp tillrättavisning därför att han begagnat 'osunda' biologiska läroböcker. Som följd härav lämnade Freeman universitetet. 'som en bruten man' säger en av hans kollegor."

Efter 45 år läser jag åter texten bara för att konstatera att rubriksättarna gett sig själva en poetisk frihet som inte finner något stöd i en texten av en Jan Kuylenstierna. Visserligen associerar denne till Hitlers Tyskland och Horst Wessel, men det är allt i texten som ger rubriksättarna (ofta inte desamma som artikelförfattaren) rätt att skriva om John Birch att han var en "kristen rashatare martyr och Hitler-sympatisör" och om Goldwater att han var en "Ku-Klux-Klan-konservativ presidentkandidat". Inget av detta är sant, men värst av allt: en femtonåring kan, om han beundrar Goldwater, komma att försöka känna sig sympatisk både till Hitler, rashat och Ku Klux Klan, bara för att hans idol påstås stå för det; han beslutar sig då för att ta det onda med det goda, Himmel med Helvete, vårtor och allt.

Hur mycket bidrog inte lögner och överdrifter hos det journalistiska etablissemanget (vilket dock inte Lektyr tillhörde) till en onödig radikalism hos mig? För ett exempel till, se kapitlet Ich Hab Mein Herz In Heidelberg Verloren, hur jag av likartade fördömanden av Goldwater, Reagan, Enoch Powell etc., kommit att betrakta National Demokratische Partei Deutschlands för en allierad.

Avsikten att skrämma förfelade på mig sin verkan.

----------

Det blåste på heden vid havet, solen värmde inte mycket. Från transistorn bredvid filten jag låg på hördes en av den sommarens hits: "Donna, Donna" med den brittiske eller snarare skotske trubaduren Donovan Leitch.

How the winds are laughing,

They laugh with all their might.

Love and laugh the whole day through

And, half the summer’s night

Jag låg på mage och läste som alltid. Kanske Per Wästbergs sydafrikabok "På svarta listan". Nu spelade radion "New World in the morning" med New Christy Minstrels.

Till vänster en gammal bunker ovanför stranden och rakt fram ett par av bygdens döttrar: systrar, mörklockiga, breda, med nakna tunga bröst som de oblygt svängde med, när de bytte ställning. Efter en stund en moped och en förare i blå toppluva och grön parkas, en av bondsönerna, som jag tror kallades "Dudda".

Heden påminde starkt om färgfotot från den "blommande öknen" i Capprovinsen som jag sett i National Geographic.

Senare samma dag.

Det är kväll. Nu är det mulet, men äldre sommargäster i långa badrockar går ändå längs piren i Ramsjöstrand för ett dopp i havet. Barn fiskar ål med kastspö. Jag sitter lite avsides hos doktor L. och läser Kvällsposten, en recension av en - surprise, surprise - negativ biografi om Goldwater-supportern Walt Disney, som dog i slutet av 1966.

Disney var inte den ende serieskapare som stödde samma presidentkandidat som jag hade gjort. Vi hade till exempel även mannen som tecknade Dennis the Menace, Hank Ketcham, som företrädde en Goldwater-organisation bland utlandsamerikaner i Europa.

Det har debatterats mycket under åren om huruvida Disney verkligen bar en Goldwater-knapp när han mottog en utmärkelse av president Johnson i Vita huset mitt under valkampanjen.

Tydligen gjorde han det, men under kavajslaget.

PROFILER I MOD

Men alla influenser hemifrån var inte nattsvart reaktionära.

Den ljusaste influensen var tron på rättssäkerheten. Båda mina föräldrar vurmade för den.

Mammas genom att ofta tala om sin favoritfilm, den klassiska rättegångsfilmen

“12 edsvurna män” och pappa genom sitt fördömande av att den då kände fången och misstänkte kvinnomördaren Olle Möller dömts på indicier.

Vi såg även tillsammans en tv-serie baserad på John F Kennedys (spökskrivna?) bästsäljare, “Studier i Mod” (eng. Profiles in courage).

Mina föräldrar, i synnerhet pappa, delade senator Robert Tafts kritik i ett av avsnitten mot

retroaktiv lagstiftning, vilket denne ansåg att Nürnbergsrättegångarna mot naziledarna efter kriget utgjorde.

Detta kostade Taft nomineringen som republikanernas presidentkandidat 1948. Minns hur Tafts principfasthet och mod att gå emot strömmen gjorde starkt intryck på mig och ofta återkom i mina tankar under resten av min ungdom.

JULKONSPIRATIONEN

Det rådde en febril aktivitet, denna morgon. Speciellt i vårt badrum. Hela familjen, mamma, pappa, jag och broder Thomas, var in och ut, och spegeln var immig efter allt duschande.

Den ende som inte duschade var vår hund, Tott. Men så skulle han vara hemma också, medan vi tvåbenta varelser avtågade runt elva genom stadens gator hem till familjen L. för den årliga jullunchen, då julen dansades in medels långsdans genom familjen L:s serveringsgång, kök, matsal, salong, vardagsrum och hall.

Innan vi gav oss av skulle Tott dock ut på sin morgonpromenad, bort till Stora Holmen, och det var som vanligt jag som följde med. (Varför aldrig Thomas? Eller mamma eller pappa?)

I fönstren på båda sidorna Olaigatan lyste julstjärnor och adventsstakar. Det var en enda stor julkonspiration. Klockan var snart nio, men himlen var snarare som klockan sju. Nattens mörker hade inte helt flytt sin kos.

Vid hörnet Faktorigatan-Olaigatan, som på ena sidan kantades av Tinghuset, vek jag av höger på en liten återvändsgata som slutade vid Svartåns strand och sedan åter höger in bakom Tinghuset, in på en gården bakom det och sedan till vänster och knackade på dörren till en låg, vit flygelbyggnad, där Ture Hedström med fru bodde och för att önska dem God Jul. Ture var aktiv i Högerpartiets (moderaternas) arbetarråd. Jag brukade stanna och prata politik med honom när han räfsade gräsmattorna runt Tinghuset. Vi var alltid eniga.

Skickade därför honom och hans fru julkort och jag vill minnas att de skickade mig ett, trots att vi bodde ett kvarter från varandra.

Efter besöket hos Hedströms gick Tott och jag tillbaka längs Faktorigatan - förbi hyreshuset i vars källare Högern Ungdomsförbund hade lokal från vilka jag avvisades efter svartlistning för antisemitism - tills vi kom till slutet av Fredsgatan, där vi vek höger ned mot den lilla bron som ledde över till Stora Holmen.

Ute på holmen såg jag änder och svanar i Svartåns vatten, och på andra sidan en massa idegranar och ett par äldre damer som rörde sig mellan dem. Villan de bodde i hade stått där sedan 1923, och hade prägel av sydstatspalats, som så många andra lika gamla hus på Olaigatan. Till exempel direktör Lithells, som också var byggt 1923. Det var han som hade korvfabrik i Kumla, och utanför på hans lilla garageuppfart stod en grå Jaguar Mark II, en sådan som kommissarie Morse åker i. En svagare och billigare modell än min fars silverblå Jaguar Mark X.

Hemkommen bytte jag om till kostym och slips och vit skjorta och kammade mig med brylecreme. Sedan på med ytterrock och gubbkeps och en titt mot vardagsrummet, där Tott låg i en soffa. Lägenheten vilade i ett milt ljus från julgranen, under vilken paketen låg utplacerade. Hej, då, Tott, vi kommer snart.

Det töade och vi hade bottiner utanpå fin-skorna och bar på ett par julklappar till värdfolket.

Vi passerade Karolinska Skolan, som var julstängd och bion i Centralpalatset, som också var det. I fönstren på slottet till vänster, på andra sidan ån, lystes fönstren upp av adventsljus.

Vi kom så till vårt gamla hus, Fredsgatan 11. Porten var olåst, som alla portar på den tiden, och vi gick upp en halvtrappa. Till höger fanns entrén till Hotell Storgården, som stod öppen och man skymtade en receptionsdisk; framför oss en hiss, som antagligen var lika gammal som huset, som stått klart 1902.

Den hade spegel och nedfällbart säte, och en grind som man drog för, och sedan skumpade hissen igång. Alla fick inte plats, så jag tog trapporna upp till andra våningen. Jag försökte springa, så att jag skulle hinna upp först, men det gjorde jag inte. De andra hade börjat gå ur hissen och min bror var redan framme vid dörren och ringde på.

Strax öppnades dörren av den över våra huvuden tornande värden, som tittade

ned på oss från ett rödäppelkindat ansikte, och hans lilla blonda fru, som tittade upp på oss, och deras äldste son, Anders, som tittade på oss på vår ögonhöjd, och vi drogs in i hallen och hälsades välkomna med ett mångstämmigt “god jul”.

Inne i hallen är det varmt från stearinljus och människokroppar och förmodligen grytvärmen borta i köket, som dock ligger i andra änden av den 250 kvadratmeter stora lägenheten. Luften blandas av rakvattendoft och parfymdoft.

Senare vid långbordet i matsalen, sitter jag på den vänstran sidan från mitten sett, när man kommer in från vardagsrummet. Bredvid mig Marie Bern. Claes Bern sitter bredvid henne, och Annika Bern på andra sidan, och Dagmar och Ola Bern, och en doktorsfamilj från Stockholm, man, fru och två barn, och Anders, Mats alias Paissi, Johan, Karin, Ia och Hans L. samt deras från Ystad uppresta, långa, 90-åriga farfar. Plus då fyra ståhlbergare. Inalles 11 personer.

Jag minns inte alla maträtter, men jag hade en preferens för revbensspjäll med äppelmos, på den tiden. Sill och Jansson tror jag inte jag tog av.

Under middagens gång sjungs snapsvisor om och om igen, och farfar från Ystad, blir på pickalurven, reser sig med en fiol och spelar en kattstryparmelodi. Det lustiga i detta gnissel och denna dissonans går varken mig, min bror eller barnen Bern förbi, emedan barnen L. helt tycks sakna sinne för det komiska i det hela. En blick från Claes Bern och jag kämpar med fnisset så att jag blir svettig. Förebrående blick från pappa, lägger band på lusten att skratta ljudligt.

Utanför fönstren faller julmörkret snabbt, i vardagsrummet är det charader, imitationer av mig, som imiterar Jörgen Weibull i “Fråga Lund” samt mina lärare på Karro, Ia kommer in i jugoslavisk folkdräkt, som hon fått med från sin tid i Jugoslavien med sina föräldrar, pappan var antingen där som firmarepresentant eller diplomat, minns inte vilket, och hon är grann, blond, utsvängd folkloristisk kjol, knähöga ljusbruna ridstövlar, vid vit blus, och hon far runt, slår sig på benen, kjolen ser ut som en karusell, och därefter, långdans genom våningen.

Klockan tre är det Kalle Anka med Bengt Feldreich. En jultradition som jag följt sedan 1960. Scenen med Lady och Lufsen, på restaurangen, och sedan gatan med tvättlinorna, svanarna i parken, gör mig allt djupt rörd, tårögd, vilket jag döljer med en hand. “Å, denna natt, det är ungdomens natt, som vi kallar Bella Notte.”

HYPOKONDRI OCH OCD

Förutom "En amerikansk valkampanj" roades jag av "Tre män i en båt". Det var egentligen min brors bok, men jag brukade låna den och läsa första kapitlet om hur berättarjaget

råkar läsa en läkarbok och upptäcker att han har alla sjukdomar som finns utom skurknän. Det gav lindring när jag själv ansattes av hypokondri. Jag hade utvecklat denna åkomma efter att farbror Ingmar Holmberg i våningen ovanför, en karismatisk och mycket trevlig man, tillika far till min hemliga kärlek Suzanne, insjuknat i skelettcancer och dött.

Jag hade även drabbats av OCD, tvångssyndrom. En sjukdom som debuterade i december -64, efter att jag låtit döpa mig i Örebromissionen och oroade mig för att inte vara tillräckligt kristen, och att farbror Ingmar, som jag tyckte mycket om, dött.*

1965 var ett anno horribilis. Ett förskräckligt år. Inte ens i bakspegelns normalt sett försonande sken framstår det som särskilt bra. Sommaren tillbringades (som nämnts ovan) i Glimminge, eftersom vi inte hade råd med Båstad. Pappas jagga var såld och ersatt med en begagnad Oldsmobile.

*På gränsen till den ekonomiska deklasseringen, hade jag inte råd med en ny kostym, för att övervara Ingmar H:s begravning i december 1964 utan tvingades bära min på våren inhandlade ljusgrå konfirmationskostym. Stor skam!

---------

"Operator, information, give me Jesus on the line."

Manhattan Transfer

Jag ligger på knä vid min säng. Försänkt i bön. Snart måste jag resa mig och skynda till skolan. Osäker på om att jag fått med allt i bönen, speciellt avslutat den på rätt sätt, blir jag kvar i knäliggande ställning. Slarvade jag? Fick jag med alla i familjen? Glömde jag tänka "i den helige andes namn" på slutet?

Börjar be bönerna igen för säkerhets skull, flera meningar om min bror, hund, far och mor, och säkerligen andra släktingar, men nu med så hög fart, att jag än en gång blir osäker på om jag fått med allt.

Tvungen att lägga på "telefonen" till Jesus. Under stort inre obehag. Måste tvinga mig upp och ut ur rummet, ut i hallen, på med rocken och sedan iväg ut i trappen, ut på gatan, etc. Jag är två personer: en som tänker tvångstankar och en som fungerar skenbarligen normalt. Kanske omgivningen tror att mina återkommande tecken på att inte vara andligt närvarande bara är ett utslag av tankspriddhet.

Allt detta bedjande och upprepande av böner stjäl mycken tid. Liksom att jag är tvungen att skruva på och av vattenkranen i badrummet tre gånger, ibland tre gånger tre gånger tre, och sedan dörrhandtaget, som måste tryckas ned tre gånger tre gånger tre. Etcetera. Allt detta är väldigt hemligt och mig veterligen har jag inte blivit ertappad med mina konstiga ritualer.

Är det på grund av dessa som jag ofta kommer för sent, trots att skolvägen bara är några hundra meter?

Efter att ha plockat till mig min skolportfölj skyndade jag iväg, om jag inte åter drabbades av nya tvångshandlingar. Det var faktiskt synd om mig, men kanske dessa lidanden ändå fyllde någon god funktion i Guds plan.

* * *

Vår lilla gatstump är en del av en lång gata, Alnängsgatan, som sträcker sig från Centralbron till Järnvägsgatan förbi en massa tvärgator och en fotbollsplan, Alnängarna, vars namn är något missvisande, eftersom alla spår av växtlighet begravts under ett lager av jord och grus. Alnängsgatan är på den tiden en genomfartsled för långtradare, så gatan, trottoarerna och husväggarna är neddammade.

Rakt fram, när jag kommit ut på vår lilla återvändsgata, ser jag på andra sidan den stora gatan, den Högströmska Gården från 1840-talet med den Högströmska Poppeln framför, vilken mäter sex meter i omkrets.*

Jag går höger mot korsningen Olaigatan-Alnängsgatan. Snett fram till vänster, Olaigatan 34, en smutsvit tvåfamiljsfastighet från 1850-talet, där våra vänner Ola och Dagmar och deras barn Annika, Marie och Claes bor.

Skolans huvudbyggnad ligger längre bort på Olaigatan 25 och är också från 1850-talet.

Kommer inte ihåg min vanligast väg in i byggnaden. Det fanns två alternativ: antingen via den ståtliga, ljusa huvudentrén eller via en liten avstickare in på en tvärgata, som heter Skolgatan, där förbi cykelparkeringen och sedan vänster in via en mörk bakre port i glas och trä.

Kommer in en tom korridor med fönster mot innergården och kläder på rad längs väggen till höger. Hänger av mig mitt ytterplagg, knackar på dörren till klassrummet, hör ett svagt "kom in" inifrån, öppnar den ena av de två höga, vitmålade dörrarna och möts av ansikten vända mot mig, och jag stannar till och säger sedan "ursäkta jag kommer för sent".

Eller när vi har morgonsamling i den gamla aulan med läktarna, med vitmålade räcken och dito pelare inunder, och salen är full av elever ur olika klasser, både från högstadiet och gymnasiet, och jag letar mig fram till en bänk med en klasskamrat!

Framme på podiet. . . eller estraden kanske är rättare uttryck, står vice-rektorn Per-Erik B. som konsekvent, även i tidningsartiklar, skriver sitt namn med små bokstäver. Alltså pererik b. Han påminner faktiskt om en afrikansk vattenbuffel: satt man med runt ansikte, kal hjässa och enorma utstickande ögonbryn. Det är ofta han som leder samlingarna. Ledsångare och föreläsare.

Han och jag är med i samma religiösa samfund: Örebromissionen. På mötena förekommer tungomålstal, något som jag aldrig lärt mig att behärska.

Jag lät döpa mig i december 1964. Inför vicerektorn och våra grannar, Vivan och Elof Larsson. Fast jag såg inte deras ansikten bland den tusenhövdade publiken. Jag var för självupptagen och för koncentrerad på att stiga ned i det ljumma vattnet i en vit fotsida särk, och där nere mötas av pastor Jönsson, som liknade Ed Harris, och som resolut lade en hand bakom min nacke och med den andra pressade ned mig i vattnet. Blixtsnabb hädisk tanke: tänker om han dränker mig!

Efteråt får jag gå och dra av mig det dygnsura, droppande, åtsmitande tyget (som nu får mig att associera till ett vått vitt lakan), och byta kalsonger till ett par torra, sedan klä på mig vinterkläder (rock förstås och eventuellt en gubbkeps) och sedan knata hem till mina föräldrar, som inte fått veta något i förväg. Nej, förresten, jag hade ingen mössa. Minns att jag var våt i håret och att det var minusgrader och att jag var livrädd för att få hjärnhinneinflammation.

Väl hemkommen undrar mina föräldrar över mitt våta hår och jag tvingas berätta vad jag gjort. De har inte mycket till övers för den sortens religiositet, men försöker vara pedagogiska och psykologiska. Pappa är märkt av sin uppväxt i religiöst hem där jazz var synd och mammas religiösa sympatier ligger åt det katolska hållet. Präster skall kunna röka och ta sig ett glas, och dans och bio skall inte vara synd. Det skall vara som i USA eller som i filmerna om Don Camillo eller i böckerna om Fader Brown.

Deras äldste son däremot börjar upptäcka allt fler syndiga inslag i sin vardagliga tillvaro. Tumregel: allt som jag gillar är synd, allt som är tråkigt (t ex läxläsning) är Gudi behagligt. Följaktligen drabbas jag av dåligt samvete om jag ser tv-program som jag gillar. Till exempel Lucy Show (tycker Mr Mooney är så rolig).

Jag har även konstant dåligt samvete för att jag aldrig läser läxan. Vad Gud måste vara sur på mig! Innan jag blev döpt gjorde jag mig inga skrupler om att låtsas

läsa läxan, medan jag istället läste serietidningar, som jag snabbt gömde under skrivunderlägget om jag hörde mamma närma sig min dörr.

- Är du klar med läxan?

- Ja, kan jag gå ut nu?

- Ja, man var inte ute för sent.

- Det skall jag inte vara.

Nu hade jag Gud hängande över axeln hela tiden. Eller om det var en sån där beskäftig mini-version av en själv med vita vingar som i Pluto och Kalle Anka.

* Text från Örebro Bildarkiv: “Gården uppfördes på 1840-talet och bär sitt namn efter landskamreren J O Högström, som ägde huset under 1860-1870-talen. Huset såldes till Örebro Stad 1964. I hörnet mot Alnängsgatan fanns förr ett mycket högt och gammalt träd som kallades Högströmska Poppeln. Trädet som mätte närmare 6 meter i omkrets fälldes 1969.

STREAM OF CONSCIOUSNESS OCH MORALISK UPPRUSTNING

James Joyce, denne pretentiöse författare, vars berömdhet till stor del vilar på försök att återge hur vårt medvetande jobbar, på engelska sammanfattat i begreppet stream of consciousness. Minns hur vi för anglofile adjunkt Sven Fraenki i Karolinska skolan läste ett utdrag ur Odysseus.

Något om en begravning och en man vars tankar ilar hit och dit, ibland till en vännen som begravs, ibland till en kvinna som han sett och åtrår samt ibland till vad han skall ha till middag. Nedan exempel på hur mina tankar flaxar omkring på samma sätt.

Är ni beredda? Okej, jag börjar:

Alltså, jag lyssnar på en bokkassett. Fredrik Olsson (gift med Siw Malmqvist) läser Eviga Följeslagare av Jolo, i skrivande stund kapitlet om James Finemore Cooper, den store indianboksförfattaren (Den siste mohikanen), men också på sin tid (tidigt 1800-tal) en politiskt kontroversiell figur, som ville begränsa rösträtten till de rika.

Inte heller hans litterära stil undslapp kritik, vilket framgår av en bok av Mark Twain, som jag har, som heter "Brev från Jorden". Gav den i present till min mor en gång, men jag tror inte hon läste den med någon större behållning, fast hon annars älskade “En amerikansk valkampanj“ och “Snälla gossar & stygga gossar“ av samme författare (Twain, alltså).

Men för att hålla mig till ämnet.

Coopers politiska utanförskap gjorde honom till en person som jag kunde identifiera mig med.

* * *

Medan jag lyssnar på kassetten, svävar tankarna iväg och Fredrik Olssons röst tonar bort i fjärran, hör honom visserligen, men inte vad han säger, utan tänker på boken istället, undrar om de har den på mitt kommunbibliotek, och kommer fram till att den i så fall är magasinerad, och för en kort sekund känner jag lukten av gamla magasinerade biblioteksböcker, en doft som säkert många kan relatera till, och börjar tänka på att jag måste nämna hur jag hängde på biblioteken i tonåren. Ja, så mycket att jag för några år sedan, i en dröm om natten, åter befann mig på Örebro stadsbibliotek, där jag brukade läsa i två band med titeln "100 000 främmande ord" (de var ej för hemlån), låna böcker om boerna, plugga alla olika riktningar inom amerikansk frikyrklighet, läsa Atlantic Monthly, låna upp travar med gamla Newsweek och Time från 1962 och -63 ur källaren.

Det gamla fina stadsbiblioteket är nu stängt - precis som det ännu finnare, det slottsliknande, med murgrönsbeklädda i Malmö - det i Örebro låg vid Svartåns strand, intill Wasabron, med Telegrafverket och det allmänna badhuset mitt emot på andra sidan gatan, samtliga i jugendstil. Nedanför S:t Nikolai-kyrkan upp vid Drottninggatan, där vi hade våra skolavslutningar. Nu en inre bild av björklövsruskor och “Den blomstertid nu kommer".

Vanan att låna upp travar med gamla Newsweek och Time från 1962-64 omfattade även besök på andra bibliotek i andra städer, t ex Uddevalla sommaren 1964 och i Eskilstuna under 60-talets senare hälft. Kunde aldrig läsa mig mätt om kongressvalen i 1962 och presidentvalet 1964.

Dessa excentriska läsvanor formade en del av min Weltanschaung, mitt politiska inre rum, stilen på dess - om ni förlåter en ansträngd metafor - möblemang. Såsom när jag läste om William Knowland, senator från Kalifornien, ägare av Oakland Tribune och medlem av The China Lobby, som stödde den på Formosa landsflyktige generalen Chiang Kai Check. Den skapade en stämning av 30-tals- och 40-tals-Amerika, lite I-love-Daddy-Warbucks-plus-Franklin-Roosevelt-är-en-kommunist, det vill säga, en i mitt tycke mycket välsmakande anrättning.

("Americans most commonly associated with the China lobby were the noted publisher Henry R. Luce; Alfred Kohlberg, a retired New York importer; Frederick C. McKee, a wealthy Pittsburgh manufacturer and philanthropist; Republican Representative Walter H. Judd of Minnesota; and the Republican senators William F. Knowland of California and Joseph R. McCarthy of Wisconsin."

http://findarticles.com/p/articles/mi_gx5215/is_2002/ai_n19132369/)

På tal om anrättning: en "aptitretare" som jag ofta läskade mig med var min klippbok med tidningsfoton på Joseph McCarthy (ur Veckojournalen 1954) och Ayn Rand (från en artikel av poeten Göran Printz-Pålsson på DN Kultur någon gång i exilens år, 1965)* och Barry Goldwater samt katoliken William F Buckley Jr. (en kort artikel ur Time Magazines Press Section i vilken Buckley fördömer det andra vatikankonsiliet som ett "venture in triviality").

(Wikipedia: "Andra Vatikankonciliet var ett koncilium i Katolska kyrkan och varade mellan 1962 och 1965. Konciliet sammankallades av påven Johannes XXIII 1959. Konciliet beslutade om bland annat aggiornamento, d.v.s. en viss anpassning till det moderna samhället. Vidare mjukade man upp förhållandet till andra världsreligioner samt påbjöd en översyn av kyrkans liturgi. Konciliet avslutades av Paulus VI.")

Vidare ett urklipp från DN:s ledarsida om kardinal Spellman, som stödde Vietnamkriget, vilket DN svamlade något "å ena och å andra sidan" om. Som vanligt. Förnuftets röst. I alla fall i egna ögon. Och småborgarens, kälkborgarens, som vill ses som intellektuellt överlägsen flåbusen.

* Har försökt läsa Rand, men stupat på nästan första raden. Således läste jag aldrig en rad ur den pocket av "Atlas Shrugged", som ett par judiska killar (den ene hette Harvey, den andres namn är glömt) gav mig som gåva på mitt födelsedagskalas i villan i Rhode-St-Genese den 23 juli 1972.

--------------

När det ryckte i min politiska andaktsnerv, plockade jag fram min klippbok (en sån som Nick Hornby hade om fotbollsspelare när han var tonåring, enligt “Fever Pitch“) och bläddrade i den, och snart, efter att ha betraktat foton på ikonerna Joe McCarthy och Ayn Rand, så mådde jag bra igen.

Hämtade även politisk och andlig näring i skolan, på grund av att jag via min klassföreståndare, adjunkt Sven Fraenki, fick information om en organisation som han och hans fru Rakel (en missionärsdotter som bott i Kina) var med i, som hette MRA, Moral Re-Armament, på svenska Moralisk Upprustning, som stolt citerade varje statsman och diktator som sagt något vänligt om organisationen. Bland dessa återfanns Konrad Adenauer, Västtysklands förste kansler, och Chiang Kai Check.

MRA emanerade ur den amerikanske prästen Frank Buchmans Oxfordrörelse, som kulturradikalerna på DN fördömde bland annat för att Buchman i en stund av temporär blindhet tackat Gud för Hitler. Att DN fördömde eller kritiserade någon gjorde mig alltid benägen att tro, att den kritiserade var en bra människa, att DN bara var småaktig och letade fel för att kunna försvara sin egen dåliga sak. Kanske demoniseringen av Buchman indirekt bidrog till att jag, i ett försök att allmänbilda mig om nazismen, och se om den trots allt innehöll något gott, ströläste i Hermann Rauschings klassiska "Bordssamtal med Hitler" (numera ansedd otillförlitlig, bland annat av den aktade brittiske historikern Ian Kershew).

Läsningen blev emellertid ett slags vaccination mot nazism, mycket på grund av kollektivismen och militarismen i Hitlers världsåskådning. Jag var för mycket individualist och reaktionär eller åtminstone konservativ. Visst gillade jag visserligen militärer, men inte att hela samhället skulle se ut som en militärkasern.

Lite faktakoll om Buchman på internet ger en helt annan bild än den jag fått via DN. Fast den bilden också är splittrad. Som "natt och dag". Å ena sidan en man som var humoristisk (hur många nazister är det?) och levde i fattigdom, och hjälpte folk i nöd - samt ville omvända Hitler.

Å den andra, en man som i Hitler, Franco och Mussolini - precis som Churchill ett långt tag - såg ett bålverk mot den militanta, ateistiska kommunismen, en man som törstade efter en global gudsstat, ty Gud var, enligt honom, "en ständigt sändande radiostation", och om vi bara rattade in den, så skulle vi få en bättre värld.

Ur New York World Telegram 26 augusti 1936:

"'The world needs the dictatorship of the living spirit of God,' he said and smiled, adjusting his rimless glasses and smoothing the graying hair on the back of his head. 'I like to put it this way. God is a perpetual broadcasting station and all you need to do is tune in. What we need is a supernatural network of live wires across the world to every last man, in every last place, in every last situation...

'The world won't listen to God but God has a plan for every person, for every nation. Human ingenuity is not enough. That is why the isms are pitted against each other and blood falls.

"Spain has taught us what godless Communism will bring. Who would have dreamed that nuns would be running naked in the streets? Human problems aren't economic. They're moral and they can't be solved by immoral measures. They could be solved within a God-controlled democracy, or perhaps I should say a theocracy, and they could be solved through a God-controlled Fascist dictatorship."

http://www.orange-papers.org/orange-rroot840.html

Amen, hade jag tänkt om jag hade läst detta på den tiden. För 1965 hade jag fullt ut tagit till mig Robert Welchs ord om att USA inte var en demokrati utan en republik (fast jag var osäker på skillnaden) och hans ord om att "demokrati är ett kriminellt bedrägeri", och ville förvandla Sverige till en teokrati. Åtminstone lekte jag med tanken och testade den på mitt Sverige.

-------------

Tidskriften Fritänkaren ger emellertid en radikalt annan bild av Buchman än den i New York World Telegram:

"Den fenomenala Frank Buchman (1878-1961).

Det är väl inte längre många som ägnar sig åt väckelseverksamhet genom MRA eller 'Moralisk Upprustning' ('Moral Re-Armament'). Ändå förblir denna rörelse av betydande historiskt intresse genom att under 20- och 30-talet och även senare under det kalla kriget utgöra en viktig motvikt och kontrast till de stora auktoritära ideologierna nationalsocialismen och kommunismen.

Även MRA var en entusiasmerande idealism vars ursprung var amerikanen Frank Buchman från Pennsylvania, som utbildade sig till präst och gjorde totalt fiasko som sådan i USA, varför han flyttade över till England. Han hade arbetat med fattiga och utstötta på ett så utmanande självständigt vis att han väckt sina överordnades misshag och aldrig kunde försona sig med dem.

En religiös upplevelse i en fattig kyrka i Keswick, Lake District 1908 blev vändpunkten för honom, han genomgick en total omvändelse och fattade de fyra löftena, som blev grundregeln för hans väckelserörelse: absolut ärlighet, absolut renhet, absolut osjälviskhet och absolut kärlek.

Den kallades Oxfordrörelsen, då det var i Oxford han körde i gång det hela med en entusiasmerande metodik och humor, som faktiskt kunde vinna vem som helst för sin sak: i Sverige var både Bertil Malmberg och Sven Stolpe engagerade.

Mirakelomvändelser kom att höra till vardagen, och de mest hårdnackade ateister, kommunister och anarkister kunde plötsligt bli sin egen motsats och exemplariska kristna genom Oxfordrörelsen.

Frank Buchman var utan tvekan ett geni som kände människan och kunde sätta vem som helst på en konstruktiv kurs som hon icke haft förut. Humor, medmänsklighet och entusiasm var hans främsta verktyg, och han nådde en exempellös framgång som kunde jämföras med både kommunismens, Mussolinis och Hitlers men på ett motsatt plan: Oxfordrörelsen var utpräglat kristen och konstruktiv och ville råda bot på alla diktaturer genom kärlek.

Vad var då den andra sidan av saken? Alla skinande medaljer har ju en frånsida. I sin ensidiga godhet kan Oxfordrörelsen knappast förknippas med någonting ont, men problem förekom. Alla dess medlemmar var inte som Frank Buchman. Inte alla kunde entusiasmera och omvända vem som helst lika lätt, inte alla kunde leka och trolla fram mirakler, och många gick på hårda niter i livet till följd av sina naiva MRAföreställningar.

MRA blev ett tacksamt ämne för allmänt förlöjligande, och tragiska fall förekom, att exempelvis någon MRA-lärjunge i förväntan på typiska Buchman-mirakler och omvändelser kunde predika på sin arbetsplats och då bli totalt missförstådd av klara realister som aldrig hört talas om MRA och ännu mindre förstod dess Buchmanmentalitet, så att den spontana predikanten direkt hamnade på sinnessjukhus.

Därmed kan Frank Buchman beskyllas för en viss ansvarslöshet. Han hade

förmågan att skapa en helt ny mentalitet, som var helt på sin plats i de egna församlingarna, men som vanliga människor inte kunde förstå utan vidare. Ett förälskat par kan förstå sin förälskelse, men ingen annan kan dela den, och de kan inte påtvinga den utomstående. Samma är det med frälsarläror. De egna kan dela frälsningen och dess frukter, men de har ingen rätt att påtvinga sin frälsningslära på andra, som har sina egna livsmönster; och om de försöker måste det bli konflikter.

Frank Buchman levde hela sitt liv utan ägodelar och gav allt för sin församling. Ej alla är funtade för en sådan idealism. "Gå och ge bort allt vad du har och följ mig," sade Jesus till den rike mannen, som vägrade. Jesus krav var orimligt, och mannen hade rätt att vägra."

----------------

Var på ett MRA-möte i Örebro 1965 och samspråkade efteråt med den moderate riksdagsledamoten och godsägaren James Dickson, en mager, äldre man. (Fast på den tiden hette det inte moderat utan högerpartist.)

Wikpedia:

"James Ivan Axel Dickson, född 18 mars 1899 i Göteborg, död 6 mars 1980 i Alingsås, var en svensk agronom och riksdagsman. Han var son till godsägare Axel Edvin Dickson (1850-1927) och Nancy Bratt (1880-1965), och gift 1923 med Vanja Margareta Dickson (1903-2004).

Efter avlagd studentexamen 1917 tog han flygcertifikat samma år, och placerades vid arméflyget 1920. Han tjänstgjorde 1939-1940 som kapten i Finland och var 1940 även frivillig i Norge.

Han var politiskt aktiv först inom landstinget, perioden 1935-1938, och på riksnivå från 1941 då han kom han in i riksdagen för högern. James Dickson inträdde i Götiska Förbundet 1932. Dickson bodde på Vikaryds egendom utanför Alingsås."

Från det amatörhistoriska diskussionsforumet Skalman:

"James Iwan Dickson var godsägare och kapten i reserven. Enligt Tobias Hübinette var han nazist. Det vet jag inte med säkerhet, men han hade uttalade tyska sympatier i vart fall. Sannolikt hade han en tid nazisympatier, men det har jag ännu inte kunnat belägga.

1939 gick han ut som frivillig i Finlands vinterkrig.

Men så kommer det: 1940 gick han ut som frivillig i Norge. Han slogs såsom kapten i norska armén mot tyskarna och är omnämnd i det officiella norska krigshistoriska verket om VK 2.

För Dickson var Skandinaviens frihet viktigare än sympatierna för Tyskland.

Han blev 1941 riksdagsman för högerpartiet (vilket Hübinette förfasar sig över).

Slutsatsen av fallet James Dickson är att människors åsikter och verkliga sympatier inte alltid överensstämmer med vad omgivningen tror dem om."

http://forum.skalman.nu/viewtopic.php?f=6&t=31852&st=0&sk=t&sd=a&start=135

* * *

Med dåligt samvete och osäkerhet på om jag gör mig rolig på andras bekostnad, något som mamma betonade var avskyvärt, vill jag återberätta en fest vi hade hemma hos Sven och Rakel Fraenki. Jag bottenskrapar ju "minnesbankens" konto, så här är några ören till.

Det var ett avsked efter tre läsår på högstadiet, och Sven ville ordna det lite extra trevligt. Det var gröna blad på träden, en ljus, men lätt kylig kväll i slutet av maj 1965, och klassen var samlade i en trea i ett nybyggt hyreshus i rött tegel mellan Hagagatan och Svartån. Kanske på Hagastrandsgatan. (Bodde inte min klasskamrat och framtida dramatikern Irene Hause där? Moderate riksdagskandidaten Stig H. gjorde det i alla fall hösten 1973.) Värdpar var alltså Sven och Rakel, båda lärare, för övrigt, och hon, som jag tidigare nämnt, missionärsdotter, uppvuxen i Kina, som hon och föräldrarnas flydde hals över huvud i samband med de främlingsfientliga pogrom år 1900, som gått till historien som Boxarupproret.

Med från Kina hade man en del prydnadssaker och möbler, som nu var utplacerade hemma hos Sven och Rakel. En del vid den tiden redan antika och nog värdefulla.

Eftersom både Sven och Rakel var aktiva i MRA, så lärde de oss att sjunga en sång som hette Up With People, som även var namnet på en ungdomsorganisation inom rörelsen, som turnerade världen:

It happened just this mornin' while I was walking down the street

A milkman, and a postman, and a policeman I did meet

There in every window, at every single door

Why, I recognized people I'd never noticed before.

Up, up with people! You meet wherever you go!

Up, up with people! They're the best kind of folks we know

If more people were for people

All people everywhere

There'd be a lot less people to worry about

And a lot more people who'd care

Rakel kunde förstås kinesiska och efter en rolig charad, anförd av Sven, med papperscigaretter som rekvisita (Sven älskade charader och vi hade sådana i klassrummet), skulle Rakel sjunga en sång på kinesiska.

Det var ingen fel på framförandet, men orden lät som en katts jamande, vilket i våra sextonåriga slyngel- och backfisch-öron (nationalencyklopedin: backfisch, skämtsamt uttryck för en flicka i de mellersta tonåren, "flicksnärta". Backfisch kommer av det tyska ordet för stekfisk, dvs. småfisk, och används i överförd betydelse om någon som är alltför liten eller omogen) lät fruktansvärt komiskt, varför vi kämpade med att undertrycka vår fnissiga munterhet, med påföljd att Sven blev rasande och skällde ut oss.

Märker att behållningen för min del med återberättandet av detta minne inte är just denna incident utan allt det andra: att vara sexton, att det var en vårkväll i maj, för länge sen, i en småstad lika idyllisk som Hjalmar Bergmans "Wadköping" och Birger Sjöbergs "Lilla Paris".

En sådan där typisk svensk småstad som den norrländske polismannen Gunnar Wiklund sjöng om:

Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad

Två ganska svaga lyktor framför rådhusets fasad

lyser över ströget, där står Kalle och Marie

och blinkar emot Vera på Kellermans konditori

Och grabbarna i gänget står och pratar ner vid Grandom flickor och om handboll och om livet med ibland.

Från hotellet hörs en trio i Tossellis serenad.

Det är kväll i vår lilla stad.



Fast inte riktigt. Örebro var med sina 77 576 invånare 1965 inte en riktig småstad, i alla fall inte med svenska mått mätt. Hur som helst, genial text av Per Martin Hamberg, sann poesi, tycker jag, men samtidigt så melankolisk, att jag som tonåring värjde mig mot den, för den bild som texten målade upp var av en stad och en värld som jag inte ville vara en del av. Jag ville vara en del av den värld som amerikansk jazz och brittisk pop målade upp.

Nu som sextioårig nostalgiker kan jag dock bejaka den känsliga texten och fundera på de där svenska småstadskillarna och småstadstjejerna som den handlar om, och alla de andra killar och tjejer som dem, och känna stor ömhet.

* * *

Avrundning om Frank Buchman:

han framträder som ännu en i raden av stora religiösa personligheter i USA:s historia: Joseph Smith, Mormonkyrkans grundare, Charles Russell som grundade Jehovas Vittnen, Norman Vincent Peale, storsäljare på 50-talet av böcker om positivt tänkande, Kellog som förutom att ge namn åt en frukostflinga även var besatt av att bekämpa onani.

Vilka personligheter fanns det inte förr i USA: Henry Ford, William Randolph Hearst, överste McCormick (isolationistisk ägare av Chicago Tribune), Charles Lindbergh, Hollywoods filmmoguler, Walt Disney, Thomas Edison, etcetera!

Hur kunde den gamla världen undgå att häpna och beundra dessa kraftkarlar?

Ej en del mindre kraftfulla, men lika fullt förkroppsligande ett bättre och mer oskuldsfullt USA än det vi nu känner. Jag tänker på James Stewart, James Thurber och Mark Twain. Dessa småstadsamerikaner, söner av Mellanvästern.

---------------

Man talar om en fot i varje läger, men jag är så mångfasetterad att jag har en tå i fler än så.

Sålunda finns det atmosfärer och miljöer som i små doser väcker min sympati, men som när man skrapar på ytan upptäcker inte är ens tekopp.

Frikyrkan och MRA till exempel. Visst är det mysigt med frikyrkor ibland, den här Hemmets Veckotidningsatmosfären, en fläkt av en svunnen tid, med tickande golvur och gökur och tysta kök där folk kontemplativt tittar ut på en skog.

Därför identifierar jag mig genast med George Jones när han sjunger sin “Cup of loneliness”, då Don Draper går ut i havet i Kalifornien i serien Mad Men:

I see Christian pilgrims so redeemd from sin

Called out of darkness a new life to begin

Were you ever in the valley when the way is dark and dim

Did you ever drink the cup of loneliness with Him

Liksom till referenserna till det kristna livet i sångerna i “O Brothers where art Thou”.

Men under ytan sjuder fanatismen. En klaustrofobisk synvinkel. Och förtal och insinuationer och dolkar i ryggen, mot alla som ställer sig en aning vid sidan av den. Men det är inget synd om någon, för de är alla likadana. Och de har mer gemensamt än sånt som skiljer dem åt: sexualfientligheten, synen på alkohol, etc.

MRA:s ideal var skilda sovrum för äkta makar, eftersom de inte borde ha sex annat än i barnalstrande syfte. På den punkten förenas de med katolska kyrkan och pingstkyrkan. Fast den senare eller den senare närstående, de evangeliska kristna, insinuerar att både katoliker och MRA står under Djävulens inflytande.

Det råder ett religiöst inbördeskrig. De religiösa bekrigar varandra, förtalar varandra, insinuerar att alla som inte delar deras speciella teologiska synvinkel går Satans ärenden.

Vilken normal människa orkar leva så? Det är som att binda ris åt egen rygg.

Men som sagt i små doser, även om det gör mig till en "ljummen kristen", en upprorisk, som går sin egen väg.

För mitt inre uppenbarar sig Jarl Kulle som Don Juan (eller om det var Casanova),

desavouerande både Gud och Djävulen i en - vad annars? - gammal Ingmar Bergman-film.

Skall man behöva gå så långt, när man likt Linné i skapelsen vill se, Guds hand?

* * *

Andra krigiska liknelser: belägringstillstånd.

Det mest vältaliga uttrycket för min belägringsmentalitet är, att jag gick med i Karros skytteförening. Vi sköt bara med luftgevär i en källarlokal på skolan. Jag visade dock en häpnadsväckande träffsäkerhet, när jag fick kapsyler i andra änden av rummet att lyfta.*

(Samma träffsäkerhet som när jag sköt en aborre med pil och båge intill stranden i Bälgviken, och min talang för att få bull's eye i dart och strike i bowling.)

Jag hade läst en artikel i DN efter Goldwaters valnederlag i november 1964, i vilken man nämnde The Minutemen, en högermilis som jag redan var bekant med via Björn Kumms "Goldwaters USA".

Organisationen talade om att byta ut valsedlar mot kulor, "ballots for bullets".

I Vi skrev man om hur yttersta högern i USA, de mest fanatiska Goldwater-supportrarna, i valet såg ett förebud om Harmageddon. Förlorade Goldwater, så skulle Harmageddon, slutstriden mellan ont och gott, stå för dörren och då gällde det att vara beväpnad för att kunna slåss mot de gudlösa kommunisterna.

Goldwater hade förlorat, den fria världens mäktigaste nation hade anträtt vägen till slaveri under kommunismen, så nu rustade jag mig för slutstriden.

Som femton-, sextonåring, när andra ungdomars hjärtan blöder för de koloniala folken och de vill - för att anspela på Tommy Körbergs Jaques Brel-visa - "hänga upp

bourgeoisien i deras kukar", befinner jag mig på insidan av en vagnborg på prärien, bildligt talat alltså, medan indianerna rider runt, runt i ring och skjuter sina pilar; omväxlande med att jag identifierar mig med den ryska aristokratin i Dr Zhivago, varvid Örebro om vintern förvandlas till St Petersburg; och med sydstats-

aristokraterna i Borta med vinden, då på något mystiskt sätt Atlanta 1864 framträder ur husen och de skuggiga alléerna i Örebro 1964.

Således, när vi på engelskalektionerna eller på musiklektionerna för Klang-Johan, sjunger "My Old Kentucky Home", går indianpilarna djupt in:

"Well, the sun shines bright on our Old Kentucky Home, this summer the darkies are gay." (Gay skall inte i det här texten ges den betydelse ordet i dag har fått.)

"Weep no more my ladies, weep no more today, for we'll sing one song for our Old Kentucky Home, for our Old Kentucky Home, far away".

Far away! Hur nära är inte det uttrycket till "look away, look away", som i sydstaternas nationalsång, "Dixie"?

Ack, vackra förlorare! För äran, inte segern, för äran!

-------

På tal om "gay", så lärde vi oss även att sjunga för Fraenki tror jag, den gamla krigsvisan från 1800-talet:

"When the Johnnies come marching home again, hurrah, hurrah,

we give 'em hearty welcome then, hurrah, hurrah,

the men will cheer, the boys will shout, the ladies,

yes, they will all turn out,

and we all feel gay when the Johnnies come marching home."

Förutom då "Turkey in the straw" och "Camptown ladies".

Ja, han var verkligen Mr Chips i James "Shangri-La" Hiltons filmatiserade roman.

*

Minns nu med viss förfäran att jag lekte med tanken på att skjuta min pastor, som försökt övertala mig att vägra värnplikt.

Det vill säga, göra en Oswald, skjuta från ett fönster på andra sidan järnvägsspåren, där det fanns gamla rivningsfastigheter. Men med vad? Luftgevär?

Jag hävdar att en dylik fantasi, som alltså icke övergår i handling/planering, inte är något tecken på psykopati.

Stöder mig på självhjälsboken "Pinnochioeffekten" som jag läste på stranden

i Turkiet förra sommaren, där det stod att "ett fantasimord per dag håller psykiatern borta".

Vidare på vad Fredrik Lindström skrev på kultursidan i Aftonbladet den 9/5-10:

"Även vuxna måste få tänka sjuka tankar" (nu var ju jag bara sexton!)

“En människa är mentalt frisk om hon tänker att jag ska döda den jäveln när hon blir arg, men aldrig skulle utföra en sådan handling.”

Så min Oswald-fantasi var inget tecken på psykopati. Tvärtom. På psykisk hälsa.

Ecce Homo!

Eller poeten Gunnar Ekelöfs klassiska "grunden i mig är grunden i dig".

Värre är minnet av ett hatbrott som jag begick i samma veva (vintern 1965) med ett finger som skrev “nigger” i smutsen på Emile Fords turnébil, som stod parkerad utanför den församling jag precis brutit med.

Försöker minnas någon konkret orsak, men kommer inte på något. Var det något som stått i Nerikes Allehanda? Minns jag rätt, när jag tror mig minnas att nämnde afro-amerikanske artist gick mot hotellet som tillhörde Filadelfia, i sällskap med två vita tjejer?

Jag vill erinra om att jag lyssnade mycket på skivor med svarta artister, jazzartister, vilket inte Ford. Han var smörsångare.

Jag tvekar inför att medge detta, men åter "vårtor och allt", även när det

ger en mer osympatisk bild än den jag vill förmedla av mig själv. Jag är bara glad för att jag inte växte upp i Mississippi eller Sydafrika.

Fast jag tycker inte mitt hatbrott är värre än det Gore Vidal tillskrivit William F Buckley Jr (se kapitlet "Hösten 1969"!).

Eller värre än Norman Mailers mordförsök på en av sina fruar. Men vad hjälper det!

Jag tror världen har olika måttstockar för achievers och non-achievers. Man är beredd att uppskatta de osympatiska dragen hos en achiever, eftersom de gör denne mer jämlik med majoriteten non-achievers.

En non-achiever däremot får räkna med att väcka fruktan och ångest med sina osympatiska drag.

KARRO, MITT KÄRA ALMA MATER

Dörren har stått öppen och eleverna har hängt av sig och satt sig vid sina respektive bänkar. Var är Fraenki?

Helt plötsligt:

"Good morning, everyone"

I en mörkbrun dubbelknäppt kostym (han alternerar mellan den och en mörkblå - skräddarsydda i England?) skrider han kutryggig och med lätt böjda ben, små steg, ned mittenraden mot katedern, i ett moln av rakvatten.

Han ser medveten ut om sin elegans. Ett belåtet leende krusar läpparna i det avlånga ansiktet, det mörka håret försöker täcka en flint glänsande av pomada, en skugga

av kraftig skäggväxt från den runda långa hakan och upp längs sidorna på de insjunkna kinderna.

Han bestiger det låga podiet, vänder sig mot klassen, ler soligt.

Vi har engelska på schemat. Följaktligen "pas un mot en Suedois".

Men först morgongympa.

- Everybody rise.

Snärtigt, snabbt levererat, inte som av en svensk nobelpristagare utan mer likt Noel Coward som sjöbefäl "I havet blev vårt öde" (svart-vit film från 1942, som jag har på dvd).

- We will do some excersises. Are you ready?

Hans armar far upp som när Richard Nixon gjorde segertecken med båda händer och leendet är lika blygt och bedårande. Ja, jag vet, Nixon var en skurk, enligt den konventionella visdomen (som jag bryr mig så himla mycket om!), så det måste vara ironiskt menat, tänker ni kanske, men det är det inte. Nixons osäkra leende var faktiskt ett av hans mer vinnande drag. Han ler alltså som Nixon, Fraenki (alias Noel Coward), eller som en glad häst (det avlånga ansiktet påminner lite om den franske skådespelaren Fernandels).

Vi står i gångarna vid våra bänkar och semaforerar med armarna och böjer på benen som balettdansöser. När vi verkar uppvärmda, så får vi sätta oss.

- England expects every man to his duty.

Åter är det Noel Coward som smattrar fram en engelsk fras.

Han ser ut över klassen.

- Who said that?

- Michael?

- Lord Nelson at Trafalger.

- Quite right, Michael, very good.

Jag har just sett filmen "Lady Hamilton" med gorgeous Vivien Leigh (Scarlett O'Hara i Borta med vinden) som ladyn och med hennes lagvigde i verkliga livet, IRL, Laurence Olivier som Nelson på tv. Uppenbarligen har ingen av mina klasskamrater det eller så brast de i uppmärksamhet.

Min bror hävdar att jag var extremt lillgammal (i så hög grad att han skämdes för mig) och överintelligent, så det kan ju också vara förklaringen. När andra kom i jeans och islandströjor, kom jag i kostym med slips, har han berättat för min dotter.

---------------

En till konstant: jag har alltid jobbat bäst under press.

Som skolelev i tonåren väntade jag alltid till sista kvällen innan jag gjorde en långläxa. Det var därför jag lade begreppet "prokrastinering" på minnet när jag stötte på det i Det Bästa. "Är du en prokrastinerare?"

(Förresten, vilken fin tidning Det Bästa var på 60-talet. Oförglömliga och väldigt konstnärliga illustrationer, stående inslag som "I Vår Herres Hage" och "Utöka ditt ordförråd".)

En "prokrastinerare" är en person som skjuter upp allt till morgondagen som man kan göra idag, med andra ord en ganska stressad människa. En sådan som jag, en tankspridd nagelbitare.

Minns hur jag gick mot Karolinska Skolan (kallades det inte fortfarande "Karolinska läroverket" trots skolreformen?) med mamma vid min sida längs Olaigatan. I mina händer höll jag en läxbok. Det var åhörardag och mamma skulle vara med och bad antagligen en tyst bön om att få slippa skämmas för mycket.

Hon fann således antagligen en viss tröst i att jag under vår korta promenad hann memorera läsläxan (eller om jag börjat läsandet under frukosten, antagligen Corn Flakes med mjölk och äppelmos). Av magister Fraenki fick hon höra, berättade hon, efter åhörardagen, att han i mig såg en "ny Strindberg". (Kanske han var ironisk?)

Måste i så fall berott på mina insatser som uppsatskrivare, vilket ofta fick till följd att jag fick läsa upp mina alster högt inför klassen. Emellertid minns jag bara en, men just den desto tydligare.

Förmodligen slog dess lätt religiösa tema an en sträng i Fraenkis bröst, eftersom han var aktiv missionsförbundare. Föga anade han den tacksamhetsskuld jag stod i till Mark Twains "En yankee vid kung Arthurs hov", som denne emellertid bara läst som tecknad serie i Illustrerade Klassiker, men även till ett annat nummer av nämnda tidskrift, som skildrat riddarna kring Runda Bordet och sökandet efter den Heliga Graal.

Den gick ungefär så här:

"En dröm.

Jag drömde att jag var en riddare vid Kung Arthurs hov, som sökte efter den Heliga Graal.

Jag red många mil, från land till land, tills en natt i en dröm en ängel uppenbarade sig. Ängeln sade: Bege dig till ett kloster här intill. Där skall du finna det du söker.

Nästa morgon satte jag mig på min häst, ett sto, som hette Malou, och red i den riktning jag kände på mig att klostret skulle finnas. När jag kom fram hade blivit kväll igen. Klostret verkade övergivet. Mörkret lägrade sig över den dystra byggnaden med sina gapande hål till fönster. Jag klev av hästen och gick in genom en öppning i en mur. Inne på en täckt gång invid husväggen som löpte längs klostrets trädgård, ett slags loftgång, fast på marken, blev jag varse ett fladdrande ljus. Jag gick mot detsamma, och till vänster, inne i ett stort rum syntes ett altare, och på detta såg jag en gyllene skål.

Det måste vara Graal! Jag gick in i rummet, fram mot altaret. Väl framme vid det föll jag på knä, stödde mig på mitt riddarsvärd. Sedan reste jag mig och gick mot Graal för att fatta det med utsträckta armar, då jag hörde steg bakom mig.

Snurrade runt och såg två munkar, som störtade mot mig med dragna knivar. Jag drog blixtsnabbt fram min automatpistol och mejade ner dem.

När krutröken skingrats låg munkarna döda på golvet.

Därefter vaknade jag och insåg att det bara varit en dröm att jag hade ännu en skoldag framför mig. "

APERITIFDAGS

När jag är ledig dricker jag före middagen ca 3-4 cl. single malt och på det ett par glas rödvin (15-20 cl) och en folköl. När jag jobbar dricker jag aldrig en droppe, inte ens folköl, och känner heller inget sug.

Men varför dricker jag, om än måttligt, varje ledig kväll?

Till stor del är det en vana och en attityd som grundlades i mitt föräldrahem. Före middagen, när pappa kommit hem från kontoret, satt mamma och pappa alltid i vardagsrummet och pratade samt lyssnade på musik till varsitt glas alkohol. (Så var det i Örebro på 60-talet och framåt, men inte, vad jag minns, i Malmö eller Eskilstuna på 50-talet.)

Mamma satt i en soffa och pappa på andra sidan bordet i den andra soffan, hon i en tvådelad tweeddräkt och han i vit skjorta och slips. Mellan lång- och pekfinger på vänster hand höll hon en tänd cigarett av märket Pacific, med höger hand förde hon emellanåt ett glas sherry eller port till munnen. Hennes märke på 60-talet var Nutty Solera och på 70-talet Harvey’s Bristol Cream och Sandemans. Då hade hon även börjat dricka Irish Coffee med whiskyn Tullamore Dew som bas. På den tiden såldes den i ett vackert lerkrus.

Pappa smuttade på ett litet glas whisky av märket Doctor‘s Special eller Ballentine. Han hade slutat röka 1960, men drömde mardrömmar om att han börjat igen. Under en bilfärd en kväll 1963 mellan Linköping och Örebro, råkade han berätta om hur han i min ålder (fjorton) smygrökt farfars cigarrer och bränt hål i fickan, när han skulle gömma en för farmor. Det var en av dessa anekdoter som jag ständigt undfägnades med. Mamma hade då inskjutit, att om jag ville röka, så var det bättre att jag gjorde det hemma än utomhus. Det tog jag fasta på.

Dagen därpå köpte jag mitt första paket cigaretter. En liten ask Pacific. Rökte i mitt rum och sedan inväntade jag spänt mammas reaktion när hon kom in i rummet. Påminde henne om vad hon sagt i bilen kvällen innan.

Nå. Det ansågs också bättre att jag drack hemma i kontrollerade former än i smyg med andra tonåringar. Man skulle läras att umgås kultiverat med spriten.

Som tonåring fick jag således smaka ett glas sherry, när mamma och pappa intog sina aperitifer. Det var inget rödvin till maten. Pappa drack folköl eller lättöl och jag och mamma mjölk.

På landet var det alltid skönt att sätta sig framför brasan efter en dag ute i friska luften och, när jag blev lite äldre, ca 18, dricka ett glas whisky eller två med pappa. Kanske blev det någon drink efter middagen också. Minns att jag var lite smålummig när jag gick kvällspromenad med pappa och Tott.

Med landet, dvs. Villa Björknäs i Bälgviken, även av mig döpt till Shangri-La, är även minnet av en mörk augustikväll, när man whiskyvarm och euforisk med uppkavlade byxor vadar omkring det ljumma vattnet och vittjar kräftburar förknippad. Liksom kvällspromenader med Lisa och Sara (lakelandterrier resp. cairnterrier) och pappa längs Fyrstien i Gilleleje. Hav, dimma, mistlur, fyren alldeles intill. Fast då var det oftast lördag, pappa hade varit i Stockholm under veckan, jag hade åkt ned med Granadan (automatlåda 3 liters)till Kastrup och skjutsat hem honom, vi hade tillsammans med mamma sett på Dave Allen Show och på Hec Ramsey, en vänsterserie. Det var som i “Whisky galore”, en liten ö i den kalla norra Atlanten. Eller som i “Local Hero”. Ja, mer som det senare: fiskebåtar och vita hus. Och en fyr, som i ett avsnitt av “Kommissarie Dagleish”.

* * *

I Danmark hade mitt alkoholintag kraftigt eskalerat. Jag var följaktligen ganska beskänkt under dessa danska kvällspromenader, behagligt så.

Hade bott i Bryssel i nästan tre år och lagt mig till med belgiska alkoholvanor. I min relativa sysslolöshet i Danmark, så drack jag som tröst från lunch till sena kvällen och blev själv allvarligt oroad. Jag kunde sitta på eftermiddagen på Fiskekroen nere i samhället och dricka tequila (salta på handens ovansida och slicka) och läsa kvällstidning samt spela på jukeboxen innan jag promenerade hem i vårkvällens duggregn.

Men redan 1972, mitt tjugotredje levnadsår, så hade en belgisk läkare sagt åt mig att sluta. Jag hade sökt för utslag på sidan av tungan och han, doktor Francois med praktik i Rhode St Genese flamländska del, hade tagit emot i mörkblå kostym, vit skjorta, klämt på min lever med ringprydda fingrar och en tänd cigarett dinglande från munnen.

- Er lever är svullen, monsieur. Votre fois est gonflé, monsieur.

Chockad hade jag löst ut de mediciner han ordinerat och skaffat en träningsoverall och börjat springa på kvällarna. Jag avhöll mig ståndaktigt från allt i alkoholväg, tills anspänningen efter knappt en månad blev så stor, att jag kastade mig ut i nöjeslivet igen och drack mer än någonsin.

Detta hade förstås sina pluspoänger också och genererade många glada minnen, men det är inte dessa minnen som jag associerar med nuvarande alkoholnyttjande utan den trevliga samvaron med mamma och pappa samt Tott, som alltid satt med och tiggde till sig hundgodis av märket "Pris".

Det var lite skolbänk över de där stunderna. Undervisning i släktens historia. Många anekdoter om farfar och farmor och morfar och mormor, och djuren i mammas barndomshem, och även om min bror och mig som små. På så sätt skapades sammanhang i de fragment av olika händelser som man mindes. Mycket av det som jag vet om mig själv, men som jag inte har något personligt minne av, har jag fått veta när det var aperitifdags i mina tonår.

Mamma berättade om sin barndoms hundar, katter och en papegoja.

Den senare hette Jocke och en gång bjöd mamma honom på en fingerborg konjak. Han började då halta, som om han ville göra sig lustig.

Hm. Sen så var det om en perserkatt, som hon älskat, men inte fått behålla när de flyttade. Mormor och morfar hade sagt att hundar älskar sina ägare mer än sin boplats, men för katter var det tvärtom.

Hm igen. Påminner om när våra undulater på Björngatan i Jönköping, när vi bodde där, vilket vi gjorde tills jag var fem, Putt och Lotta "rymde" genom ett köksfönster medan vi var borta.

Kanske de bara blivit bortskänkta? Fast, nej, så skulle de aldrig ljugit, mamma och pappa. Nej, de rymde säkert, och jag tyckte mig se dem flyga i solskenet över hustaken ovanför Klostergatan en bit bort.

Nå, mamma berättade även om två katter i sitt barndomshem, bondkatter, som halvsovande brukade hålla mormor sällskap i köket, när hon lagade mat och som, när hon vände ryggen till, blixtsnabbt försökte roffa åt sig en rå köttbulle.

Men mest handlade hennes barndomsberättelser om hundarna.

Dels den stackars spetsen, som varit inackorderad hos morfar, och som till slut blev familjemedlem, dels deras gigantiska Newfoundland, Björn.

Mamma berättade också om en tjejkompis som hon och hennes väninna (tittar i mammas gamla fotoalbum. Namn? ) hade roligt åt för att hon sade, när hon inte var klar, att hon var "ofärdig", vilket ju betyder handikappad.

Pappa i sin tur berättade om hur han i kyrkbänken om söndagarna fantiserade om att han körde buss mellan Huskvarna och Jönköping samt använde en rockknapp som ratt.

Och lärarna på Läroverket, bland annat en som kallades Slusken på grund av brister i klädsel eller hygien eller bådadera. Denne brukade han en luddig sockerbit kavajfickan som belöning åt den elev som utmärkt sig.

Enligt pappas egna skildring skulle man lätt tro att han aldrig blev bjuden på den där sockerbiten. Han och två andra killar var skolans sämsta, enligt pappa, och kallades sarkastiskt av lärarna för De tre vise männen.

Det märkliga är att pappas betyg, och jag har åtskilliga i min ägo, tvärtom visar på flit och studiebegåvning. Måste uttrycket ha härrört från en period som inte finns dokumenterad i betygsavskrifter?

Mamma och hennes farföräldrar, och detta är egentligen ganska tragiskt, kom inte alls överens. Jag blev som åsnan mellan hötapparna, vem skulle jag älska? Klart jag älskade mamma mest, och min indignation kände inga gränser när hon berättade om vilkas nesor farmor och farfar utsatt henne för.

Till exempel så skulle farmor ha velat tvinga henne att skura golv på sin bröllopsdag. Farfar skulle vid ett annat tillfälle ha skrivit till morfar och beklagat mammas röda nagellack och kallat det "giftrött".

Den enda snälla, enligt mamma, var moster Gertrud, pappas ena barnlösa moster.

Den andra var Sigrid, som var något av kosmopoliten eller globetrottern i syskonskaran, som vågat sig ända till Italien och därstädes smakat vin. Vi bör ha kanske inflika att Jönköping var svenska fromhetens huvudstad som i folkmun benämndes Lilla Jerusalem alternativt Smålands Jerusalem.

Om farmor och hennes systrar berättade mamma och pappa även att farfar ibland beklagat sig i följande ordalag: jag gifte mig med en men fick två på köpet.

Farfar kunde vara lite syrlig. Han skrev insändare i vilka riksbankschefen Åsbrink kallades Åsnebrink. Enligt en annan anekdot i finsofforna i Örebro på 60-talet, så

hade farfar skällt ut ett par poliser. "Längd har ni, bröstvidd har ni, men något folkvett har ni inte."

I ytterligare en konfrontation med polismakten, hade farfar ovetandes försökt muta länsman, efter att han en dag ute på vischan sammanstött med densamma och, tror jag, tvingat dennes fordon i diket. "Kan vi inte göra upp det här i godo utan att blanda in polisen?". Svar: "Det är jag som är polisen", sade den i civila kläder maskerade länsmannen.

Enligt pappa var farfar en skräck bakom ratten. Som en fransman föredrog han att

köra i mitten av vägen och väja vid möte. Han hade emellertid en hel del friska förslag om hur biltrafiken skulle regleras. Ett av dem gick ut på att tilldela bilisterna kördag utifrån första siffran i deras registreringsnummer.

Jag var ganska rädd för den håriga näve han brukade hytta åt långtradare vi körde om. Han var ganska kort (påstod att han krympt med åldern), så från förarhytter på långtradare såg man antagligen bara en arm med knuten näve när vi "axade" förbi. Min oro gällde vad som skulle hända om vi fick motorstopp längre fram.

Farfar var förutom helnykterist och antinikotinist också rojalist. Allt tal om att kungen kunde ta sig ett glas var i hans öron förtal. När jag i min blinda Amerikabeundran ville ha en svensk president istället för kung, klagade han till pappa att "Micke är socialist".

När farfar, "Krack-Krack" som jag döpt honom till efter det smackande läte som

ackompanjerade hans tal (beroende på löständer), besökte oss i Bälgviken, gjorde sig mamma, pappa och jag oss alltid ärenden till bastun nere vid sjön vid aperitifdags, lämnandes farfar med en Agatha Christie-deckare upp i huset. På skoj lurade vi honom en gång honom att dricka mellanöl i tro att det var lättöl. Han berömde ölet och skulle efter maten hålla tal till värdinnan.*

Nej, det var bara moster Gertrud som mamma gillade och ansåg "vara en sann kristen"

Lustigt nog ansåg hon att farbror K-G, som avskydde min far, som ringde runt till banker och förtalade honom, uttryckt önskan om att ta hand om Thomas och mig om mor och far dog(han och hans fru var förvisso våra gudföräldrar), var schyst mot henne.

Och det var han säkert - för han var alltid galant mot damer. I så hög grad att hans bröllop nästan hade inställts (han var förlovad även med en annan kvinna) och att hans äktenskap en gång nästan spruckit (då han åter förlovat sig).

Jag minns hur jag som tonåring var fysiskt rädd för K-G. Han verkade inte klok och han verkade hata pappa, som i sin tur vid åtminstone ett tillfälle varit ganska uppskakad.

Kanske inte utan skäl. När de blivit vänner på gamla dar, pappa och K-G, så besökte pappa honom på en herrgård utanför Växsjö där han hyrt en flygel.

När pappa undrade över alla jack i bokhyllorna, förklarade K-G det med att det var efter den sabel han brukade använda för att avreagera sig på sin hyresvärd. Jaha du.

Enligt en annan berättelse gick han beväpnad (han var gammal militärläkare) när han uträttade bankärenden och vid ett tillfälle hade han lagt pistolen på disken framför en kassör och skrämt livet ut denne.

Stilenligt var han med i föreningen för den kungliga beridna högvaktens bevarande och Motormännens helnykterhetsförbund.

Släkten är värst.

Hur som haver, mammas släktingar var idel "mental hälsa". Som folk är mest. Tyvärr verkar jag och min bror fått mer av pappas släkts nerver än mammas. Eller kanske inte tyvärr. I alla fall inte i mitt fall. Kanske jag är dum nu, men jag hade inte velat ha det annorlunda.

Till aperitiferna undervisades jag per anekdot även om mammas släkt. Morfar hade gett mig min första cykel när jag fyllde två. Mormor hette Lucia och hade rötter i Dalarna. Morfar och mormor hade druckit punch på Berns i Stockholm när de träffades.

* Jönköpings-Posten den 1 augusti 1974.

På första sidan stor bild på farfar och hans tre år äldre storebror David.

David vilar båda händer mot tangeterna på ett piano, en bekant kroppställning med tanke på att han är kantor. Farfar vilar ena handen mot en promenadkäpp.

Rubrik: "David, 93, minns med lillebror, 90"

Ur texten:

- Sätt dej du David som är gammal, erbjöd Karl som bor på Rosengården i Jönköping när vi från tidningen varit med bil i Bankeryd och hämtat 93-åringen.

Men han hade så gärna åkt buss, för det gör han ju varje vecka. Han spelar piano två timmar om dagen och går långa promenader.

Många roliga minnen har bröderna: om stiliga lärarinnor, om när de sjöng en psalmvers extra för en krona, om när Karl 'pratade skit' på yrkets vägnar - hur han var fastighetsdirektör, vars nuvarande namn på stadsdelar gällde gårdar

[. . . ]

Bröderna Ståhlberg är uppvuxna på Östra Storgatan 29 i Jönköping. Fadern August var snickare, bildhuggare för möbler. I småskola gick de vid Kanalgatan.

- Vi hade en väldigt bra lärarinna, säger David. Hon var stilig - lång och ståtlig!

Karls första lärarinna då?

- Kanske inte fullt så stilig, tror han. Men vi gillade henne i alla fall.

SPEKTAKEL

Vad gjorde ett par småknattar för så länge sen när de inte gick i skolan?

- Berätta dina spektakel om när du sprang på isstyckena i Vättern, uppmanar David.

Karl minns. Det var spännande att springa på isstyckena vid Vätterstraden [!]

Nåja, upptåget ska inte rekommenderas till sentida efterföljd. Men vattnet på det stället mycket grunt, så livsfarligt var det hela inte.

SNURREN

Flera barndomsminnen rusar förbi: grabbarna sprang kapp med segelbåtar vid Vätterstranden, de hoppade bock och gick på styltor. Och de kommer ihåg 'Snurren' -

den beryktade Snurrarebacken, där folk kunde vara lite oregerliga ibland. Så kom polisens fyllekärra, dragen av hästar och dörrar därbak, där de överförfriskade stuvades in.

Huset där de bodde hade om inte uppbygglig så dock spännande utsikt mot gamla rådhuset. På dess nedre botten släpades fylleristerna in

KLÄMTNING

För eld och brand bevarade inte alltid milde Herre Gud. Då och då kom röde hanen loss. För pojkarna var det faktiskt ett äventyr. Kyrkklockorna klämtade - ett visst antal gånger beroende på i vilket kvarter det brann! Antalet tut i polislurar skulle vara detsamma. så kom den hästanspända brandvagnen farande med hisklig fart. Smågrabbar och annat som liv och nyfiken anda hade klistrat sig mot husväggarna för att undgå framfarten. [Det står faktiskt så!]

KLOCKARPOJKAR

Åren gick. David och Karl blev sk klockarpojkar (fast inte samtidigt) - David längst för han skulle bli kantor, Karl mera tvehågset.

De var passopp åt musikdirektör Heintze i Kristina och skulle ha musikutbildning för det. Klockarpojkens uppgift var växlande - från att sätta upp psalmnummer i kyrkan till att sjunga i gravkapellet vid begravningar. Varken orgel eller musikdirektör fanns med, så klockarpojken fick sjunga själv - merendels ensam.

En av de vanligaste psalmerna var 'Jag går mot döden var jag går'. En vaktmästare vid hovrätten brukade vara med och sköta en del sysslor. Före sången var det sed att han gav klockarpojken ett kuvert med en slant i. Verkade den vara stor - en krona -

då sjöng klockarpojken en vers till på psalmen. Den var mera hoppfull än den första och började 'Jag går mot himlen var jag går'.

BONDELÄRA

Sen delades Karls och Davids vägar. David blev kantor och skollärare m m (men det är en historia vi berättat förut, så av utrymmesskäl måste vi hoppa över den). Karl som snart skall fylla 90 hade håg för lantbruket. Han gick i lära på Bårarps by, på lantmannaskolan i Nässjö - och kom 1915 till Alnarps lantbruksinstitut och blev två år senare agronom.

Under studietiden hörde man sig för från ett företag i Hälsingborg som tillverkade konstgödsel och frågade om någon ville bli deras man och på tjänstens vägnar 'prata skit'. Parentetiskt sagt - herrarna Ståhlberg är mycket vårdade i sitt tal, men så här kallades det ju, och då så.

Karl försågs med en tjänste-Ford som skumpade på riktigt duktigt och i vida kretsar spred han superfosfat, kväve och konstgödsel.

ANNAT

Efter att ha bl a ha [!] varit arrendator i Värmland, kom Karl till Jönköping igen. Året var 1924.

Karl Ståhlberg blev fastighetsdirektör. Först hette det stadsinspektör, men tjänsten hade han till gagnet och fick den till namnet också så småningom. 1949 gick han i pension.

Ståhlberg hade överinseendet av 50-tal gårdar och stadsfastigheter som Jönköping ägde. Hur Jönköping var då, vet nu bara få annat än teoretiskt. Då fanns t ex

Rosenlunds stora herrgård med kanske 50-tal[e]t kor, förmodligen handmjölkade. Här var Ekhagens gård, Sanna, Kettilstorp etc - då stora lantbruk, områden som nu är stadsdelar.

Där fanns förstås även stadsfastigheter i Jönköpings ägo, ur brandsynpunkt riskabla, med kakelungnar som det sprakade i om vinterkvällarna. Att hålla fastigheter beboeliga, låta reparera, på säkerheten - en fastighetsdirektör hade många uppgifter.

I NUET

Bröderna Ståhlberg minns glatt och lite nostalgiskt. Men de lever i nuet också. 90-årige Karl sitter fortfarande gärna med en bok. David, 93 snart, vill hålla kantorsfingrarna i trim. Ett par timmar om dagen spelar han på pianot vid Ekåsen - Mozart mest. Vid många av andaktsstunderna på hemmet är han organist. Han hänger med i dagens debattämnen, även de komplicerade. Och varje dag vill han ta två promenader - på tre kvart eller så varje gång. Det finns ju så trevliga gångstråk i Bankeryd, se!"

RESA MED TIDSMASKIN

Att försöka skriva en självbiografi är som att sätta sig i en tidsmaskin och fara bakåt i tiden, ju längre bak, desto otydligare sikt genom farkostens fönster.

Således har jag tvingats, pretentiöst uttryckt, forska eller, kanske mindre pretentiöst uttryckt, efterforska detaljer med bäring på min barndom och ungdom. Bedriva rena detektivarbetet.

Internet har varit ovärderligt förstås, men jag står även i tacksamhetsskuld till Stockholms stadsbibliotek och i synnerhet till Kungliga Biblioteket.

Häromdagen klottrade jag därstädes följande i min svarta anteckningsbok:

"Vid pass 13.30 sjönk temperaturen två grader. Fåglar i stadsparken chockskadades. En del kröp ned i stuprör.

Vitklöver i södersluttningar intog sovställning och ormar blev stela som pinnar.

På gårdar i stadens utkant paralyserades hönsen."

Domedagen? Nej, bara solförmörkelsen den 30 juni 1954, såsom den rapporterades i Jönköpingposten den 1 juli.

Inte underligt att jag associerar till Bergmans “Sjunde inseglet”, som ju börjar på liknande sätt, fast med citat ur Uppenbarelseboken: ". . . och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himlen en tystnad som varade i pass en halv timme."

Det finns i min föreställningsvärld något bibliskt över hela Jönköpingstrakten, när man kommer farande norrifrån längs östra stranden, och får syn på staden och på andra sidan vattnet en hög ås, och molnen råkar spricka upp och solen titta fram.

Det är oerhört vackert - lika vackert som Sinarpsdalen utanför Båstad sett från Hallandsåsen, med Laholmsbukten till höger, som jag spontant associerar till Getsemane Örtagård.

Så passande att min farfar, Jönköpingspojke, var kyrkvärd och kyrkopolitiker. Och god vän med den prost som döpte mig, som brukade spela fia med knuff och dricka Pommac hemma hos mina farföräldrar på Kyrkogatan 22.

Mamma ogillade honom. Hon tyckte hans “kära lilla Astrid” lät falskt. (Mamma hade ett anti-klerikalt komplex, som underligt nog gjorde henne sympatisk till katolska kyrkan, som hon bara drabbats av via G. K. Chestertons deckare om Fader Brown och på film via Fernandels porträtt av Don Camillo. En av henne ofta anförd kritik mot lutheranismen var syndabekännelsens ord "jag fattig syndig människa".)

Pappas uppväxt skilde sig åtskilligt från min mors. Inte minst i religiöst avseende.

Medan mamma fick sitta hem i villan i Karlskoga och “spisa” jazz, så fick pappa smyga iväg till sitt jazzband under falska, religiösa förespeglingar. Inte på grund av överdrivna farhågor, ty Domen skulle bli förskräcklig, när han jazznoter uppdagades, skulle det visa sig.

Hans fader dundrande om “hottentottmusik” och hans moder anordnade en autodafé i övernitisk omtanke om sin sons odödliga själ.

Han har berättat hur han under högmässotid om söndagarna, när de var på landet i Furusjö, fick hålla sig i stillhet, och om man råkade vara i staden, hur han tvingades med i kyrkan. Han och farmor och storebror K-G (i Jönköpingsdelen 1956 titulerad "medicine licentiat") satt längst fram i en bänk avsedd för honoratiores.

Där vandrade pappas tankar ofta ut på den breda vägen. Närmare bestämt landsvägen mot Huskvarna, på vilken han med hjälp av en rockknapp som ratt framförde en linjebuss.

Under studietiden på Påhlmans i Stockholm, mötte han mamma, och jag blev till.

Gissningsvis ett exempel på oplanerat föräldraskap. Bara en sådan sak, när man skall presentera sin fästmö, med målade läppar och naglar och cigaretter, för sina strängt lutheranska föräldrar.

Med dagens terminologi skulle man säkerligen tala om en "kulturkrock". Enligt mammas utsagor - som vore de tagna ur sagan om Askungen - bar det sig inte bättre än att farmor försökt få henne att skura golv på hennes bröllopsdag. Det var något som hon ofta återkom till - möjligen för att jag drog upp det om och om igen.

Hur skall ett barn och barnbarn ställa sig till sådana påståenden? Tala om inre konflikt! I alla fall nu när jag är vuxen. Som tonåring fick den detaljen om bröllopsdagen mig att hata farmor, något som jag nu minns med dåligt samvete.

Jag har konstigt nog ganska angenäma minnen av vistelserna hemma hos farmor och farfar i deras villa på Kortobovägen. Även av en viss bitterljuv melankoli, som jag förknippar med att stå i backen ovanför deras hus med en obebyggd tomt till höger, en av humlor surrande och rosor doftande trädgårdshäck till vänster, medan en stor del av synfältet utgörs av ett solglittrande, stort, skrämmande djupt vatten mellan deras hus och Huskvarna på andra sidan.

Är denna bild med dess tillhörande melankoli en återspegling av konflikten mellan mamma och mina farföräldrar?

Farmor tyckte mamma var för sträng, har hon berättat. Liksom att jag var bortskämd, trött och “fullkomligt omöjlig” när jag kom hem efter en dag på Kortobovägen.

Där hade jag behandlats som en prins. Fått röra mig fritt på tomten, sett farfar klippa gräsmattan, plockat hallon och bigarråer, lekt i garaget i farfars bil, pratat med farmor som låg i sovrummet på en massa utvikta dagstidningar, själv sovit middag i arbetsrummet med dess svartvita foto på Kerstin, adoptivdottern som dött i scharlakansfeber tio år gammal.

Märkligt hur jag för mitt inre i detalj kan återskapa villan på Kortobovägen, med tanke på att vi flyttade när jag var fem till Eskilstuna.

GEFUNDENESS FRESSEN

Den bitterljuva melankolin som jag känt vid rosenbuskarna ovanför farmor och farfars villa, hemsökte mig om natten, hemma på Björngatan, i familjens gemensamma sovrum.

I en mardröm satt jag i min favoritfåtölj med min lillebror. Utanför var det ljus gryning, mamma sov ensam bakom en stängd sovrumsdörr. Över balkongräcket såg vi två flintskalliga fakirer endast iförda höftskynken klättra. Deras hakor var långa och tandade som sågar, de kom in via balkongdörren och gick förbi oss mot mammas sovrum och jag greps av skräck för att de skulle såga i min mamma.

För en freudianskt orienterad individ (och vi är alla freudianer nu!) bjuder drömtolkningen inte på några större svårigheter.

Jag sublimerade via drömmen mitt dåliga samvete, som antagligen byggde på en förbjuden önskan att skada min mor, som kanske uppkommit i samband med en konflikt vi haft tidigare på dagen.

Hon kanske hade behandlat mig orättvist ur min synvinkel, kanske rentav gett mig “smisk i stjärten”.

I en annan dröm, som bjuder större tolkningssvårigheter, är jag och moster Sigrid (pappas ena moster) och pappa ute och går på vattnet i slussen mellan Munksjön och Vättern.

Kan jag ha åhört en predikan om att Jesus gick på vattnet?

Att jag varit i kyrkan vet jag via pappas uppgift, att när en gammal dam kommit struttande uppför gången, så hade jag rest mig, pekat och skrattande utropat “titta där kommer farmor Anka”!

Vidare har mamma berättat, att jag brukade leka präst, stående på en stol och i en badrock

samt predika för moster Sigrid.

Men varifrån kom obehaget och ångesten som jag fick vid anblicken av huvudlösa skyltdockor i affärernas fönster?

Varifrån kom associationen till avhuggna huvuden vid lukten av det vita pappersklistret som hade namnet “Björnklister”?

Obehaget inför slottsruinen Brahehus som jag såg från baksätet i pappas bil när vi for genom Gränna?

Från olycksplatsen i närheten en ljus sommarkväll, som vi kom till och stannade vid, och jag såg en man i vit skjorta ragla omkring bredvid ett bilvrak i en fruktodling nedanför vägen?

Barndomen är inte bara det förlorade Eden, ett Arkadien. Det är också en massa tablåer av oroande saker.

Tvestjärtar, blodförgiftning, köra omkull med cykeln, skrapa knäna, fyllgubbar, blottare,

rektorer, dåliga betyg, brännmaneter, åskan, blixten, bruna bönor som ser ut som bajs och smakar därefter, elaka pojkar på ens skolväg, farliga hundar, simhallar med läskigt djupt vatten, som man tvingas vistas i.

Kan sådant förklara nagelbitningen, sängvätandet och insomningstabletterna? Rädsla för allt skolan tvingande en till?

HUSESYN PÅ KORTOBOVÄGEN

När jag 1999 fyllde femtio, fick jag i present - förutom en videokamera - en nostalgitripp per husbil med familj samt hund. Avsikten var att besöka en rad orter där jag bott på som barn och tonåring, bland annat Eskilstuna, Örebro, Båstad, Malmö och Jönköping. Eventuellt också fara över till Gilleje i Danmark via Öresundsbron, vilket inte blev av, eftersom vi (på grund av vad jag läst om invandringens förvandling av Malmö) vände vid Båstad och for upp till Jönköping där vi övernattade på Rosenlunds extremt vackert belägna campingplats vars västra gräns är ett brant stup som slutar i Vätterns böljor. Minns den varma kvällen och den röda solnedgången i väster.

På den västra stranden låg och ligger min farmors och farfars gamla villa, som farfar lät bygga och som stod inflyttningsklar 1952, adress Kortobovägen 43. Jag, min dotter och min blivande svärson begav oss dit för att se om huset stod kvar. Det gjorde det och såg precis ut som när jag sett det sist, cirka 1961.

2009 var jag tillbaka igen, men nu inte IRL eller AFK (Away From Keyboard) utan virtuellt via en internettjänst som heter www.hitta.se/gatubild. Med musens hjälp kan jag vrida bilden 180 grader och zooma in och ut i den.

Här följer en beskrivning av vad jag ser.

Fasaden är klädd i gult tegel (dvs. i originalskick), taket täckt med röda tegelpannor. Från ena långväggen mot själva landsvägen ett snedställt burspråk i brunt trä. I det stod jag som liten och spejade mot Huskvarnas röda hustak på andra sidan vattnet. Alldeles nedanför tomten, och landsvägen, svischade tågsätena förbi på Södra Stambanan; fort, fort, ned mot Jönköping! Bara vagnarnas rödbruna tak och halva översida syntes. På lokets taket fanns en strömavtagare, som löpte längs elledningarna.

Låt oss nu gå “husesyn” i farmor och farfars villa! Vardagsrummet är L-format, möblemanget borta vid altandörren mot trädgården i Carl Johan-stil, golvet delvis täckt av orientaliska mattor; mot en innervägg nära Carl Johan-gruppen står ett svart piano med notställ på vilket jag minns en med siluetteckningar illustrerad julsång.

“Nu står jul vid snöig port klappar på och myser. Kära barn släpp in mig fort här står jag och fryser. Se min korg är full och tung båd´ åt gammal och åt ung har jag gåvor rara, får jag hos dig vara? Ja kom kära jul kära jul.”

En siluetteckning av en tomte som kör en öppen gammaldags bil på en kullerstensgata.

Antagligen är det samma piano som farmor trakterar på ett mycket gammalt foto från gissningsvis 20-talet.

Antar att även min far spelade på det när det stod i hans barndomshem på Kyrkogatan 22. Pappa spelade nämligen redan som trettonåring i ett jazzband som hette “Exactly Swingers”, som uppträde i folkparker.

Om farfar kunde spela vet jag inte, däremot att hans favoritpianist var polacken Paderewski.

Alldeles intill fönstret i burspråket står ett par fåtöljer och en soffa i ett vinrött, knottrigt tyg. I fåtöljen närmast fönstret brukar jag sitta med farfar, som alltid är klädd i vit skjorta med löstagbar krage, mörkgrå väst till matchande kostymbyxor. Han doftar rakvatten. Hans läppar är torra, spruckna och då och då kommer över dem orden "min käre pojk". Eller om det är farmor som har torra läppar. . . jo, det har hon. På minnets filmduk framträder hon nu gråhårig, lite rundlagd, i en mörkblå städrock i siden.

Från vardagsrummet leder en dörr ut i hallen och till höger om den leder en annan in i en liten matsal. Går man genom den till vänster och sen åter vänster genom hallen, så kommer man till ytterdörren, och alldeles innan dess, till vänster, finns ett arbetsrum med bokhylla, chiffonjé och på den ett sorgset fotografi från tidigt 30-tal med en liten flicka, Kerstin, som de adopterat och som dött blott tio år gammal i scharlakansfeber och en soffa, på vilken jag ibland sover middag.

Om man istället för att gå till vänster ut i hallen, går rakt fram från vardagsrummet, kommer man in i en kort serveringsgång med tre linneskåp till höger. På den översta hyllan i det första, när man kommer från hallen, har farmor en massa mörkbruna små flaskor innehållande mediciner samt påsar med hallonbåtar och geléhallon samt blandgodis av märket Twist, vilket får pappa att oroa sig för att jag och min bror skall tro att även medicinburkarna innehåller godis.

I slutet av serveringsgången finns en dörr in till ett litet badrum, där jag av misstag trycker fram farfars rakkräm på en tandborste i tro att det är tandkräm i tuben. Jag spottar och spottar och alla skrattar.

Utanför badrummet, nu till höger, fast till vänster om man kommer i serveringsgången, finns farmors och farfars sovrum med fönster mot husets baksida. För det fönstret är den svarta rullgardinen ofta neddragen mitt på dagen, och farmor ligger på sin sida av en dubbelsäng på en massa utvikta dagstidningar (inkontinens?). Nedanför på golvet ibland en potta med mörkgult urin. På farfars sida ett nattduksbord med ett vattenglas med löständer i.

Går jag sedan åter ut i serveringsgången, förbi badrummet, kommer jag in i köket som har en speciell doft. Korkmatta? Linoleummatta? Kakburk? Kaffelukt? Var det en mer doftfylld värld på 50-talet eller är det bara mitt luktsinne som försämrats?

I kylskåpet finns öppnade konservburkar med begärliga persikor, päron och ananasskivor. Pappa oroar sig för att jag och min bror skall bli bleckförgiftade av att burkarna stått öppna för länge.

Vänder jag och går rakt fram bort från kylskåpet, så går jag förbi öppningen mot serveringsgången och kommer in i matsalen, där vi brukar äta middag; ibland köttbullar, som mamma hävdar farmor sockrat på.

Utanför huset finns en trädgård med bigarråträd och hallonbuskar, och ovanför en

obebyggd tomt med högt, gult gräs i en lång sluttning.

Ibland hjälper jag farfar att skjuta gräsklipparen, en sådan där gammaldags handjagare. Han har då samma klädsel som i fåtöljen, lågskor, kostymbyxor, kraglös vit skjorta och väst.

I sluttningen i vars nedre del farfars och farmors hus ligger, löper en asfalterad gångstig upp till villorna i Bymarken. Om jag går uppför densamma, så har jag till höger en rosenhäck som ger ifrån sig en ljuvlig blomdoft och ett sövande surrande från humlor och bin.

Går jag tillbaka in i huset, genom hallen och åter in i serveringsgången har jag en dörr till vänster, bakom vilken finns en trappa ned till källaren, i vilken det finns ett förråd där farmor förvarar vinteräpplen (röda, syrliga) och hemmagjord lingonsylt i ofärgade glasburkar med orangea gummikragar mellan lock och burk.

I ett litet rum bredvid förrådet står en oljepanna vars - enligt mina kriterier - goda lukt väller emot en redan i trappen och till höger om den, ett garage för farfars svarta, blänkande engelska Wolseley, modell 6/80. (Wolseley lade ned tillverkningen 1975.) Lukten av oljepanna byts nu mot en än starkare av bildäck.

Ofta öppnar jag dörren på förarsidan och häver mig upp på förarsätet, som är klätt i äkta, rödfärgat läder och försöker vrida på en svart ratt i bakelit (samma material som telefoner på den tiden var gjorda i). Bakom den en instrumentbräda i valnöt med en massa mätare med svart bakgrund. Stopp. Hade inte en vit bakgrund och röda siffror?

Det är ljust i garaget på grund av de vattrade glasfönstren i ytterdörrarna och på grund av ett källarfönster, så det är bara på kvällen som man behöver bara trycka på strömbrytaren till takbelysningen.

Bakom farfars bil finns en skrubb. Om man öppnar dörren till den slår en stark lukt från en trädgårdsslang i gummi emot en. Jag trivs väldigt bra där nere - liksom uppe på vinden, med dess doft av trä från takbjälkarna. Även där slipper jag tända belysningen på grund av ett takfönster, när jag leker med en stor modelladugård, som farfar gjorde till farbror K-G när denne var barn.

Farfar är agronom och har tillbringat många år på bondgårdar, innan han blev Jönköpings fastighetsdirektör, en tjänst han innehade tills året jag föddes, då han gick i pension. Så han vet alla vanligt förekommande detaljer i en ladugård.

-----------------------------------

Annat intresseväckande ur Jönköpings-Posten för 1954: den 14 juli rapporteras i samma tidning om 49 plusgrader i USA, i bebodda trakter, såvitt jag minns i stater som West Virginia och där omkring.

--------

Den 23 juli 1954 läste pappa en annons i Dagens Nyheter med följande lydelse:

"IBM

söker en FÖRSÄLJARE

Helst skall Ni ha bevisat att Ni kan sälja ---- att Ni stoppar i blåsväder ----

men är Ni bara rätt typ av karl behöver Ni inte nödvändigtvis ha arbetat som försäljare förut, för Ni skall få den gedigna specialutbildning Ni behöver av oss.

Vi erbjuda:

Eskilstunadistriktet för försäljning av IBM ELSKRIVMASKINER, och det betyder stora inkomster för rätt man.

Vi fodra:

God kommersiell eller teknisk utbildning, en god portion sunt förnuft, energi och framför allt vilja. Lämplig ålder 24-30 år.

Skriftliga ansökningar insändes till

IBM SVENSKA AKTIEBOLAG Avd. ET

Gävlegatan 20 - Stockholm Va

Den 25 inflöt följande brev på adress ovan författat av min då ej ännu 25 år fyllda fader.

"I Er annons i Dagens Nyheter söker Ni en manm som verkligen kan sälja.

De fordringar Ni ställer på Er nye medhjälpare vågar jag anse mig uppfylla och skall jag här ge Er en bild av mina kvalifikationer.

Min utbildning grundar sig på en sjuårig verksamhet vid företag med såväl inhemsk som internationellt betonad försäljning. Som framgår av bifogat betyg, har jag betyg

arbetat vid Munksjö Bolag. Resterande sex vid exportavdelningen för vårt lands största koncern, Svenska Tändsticks Aktiebolaget här i staden, till vilket företag jag fortfarande är ansluten. Under min tid vid Tändsticksbolaget har jag förvärvat mycket ingående kännedom i modern kontorsorganisation. Arbetsuppgifterna har varit varierande. I huvudsak export- och bankaffärer, kalkylering, korrespondens samt uppläggning av statistiska kontrollsystem för tillverkning och försäljningsutredningar.

På grund av att jag är speciellt inriktad på försäljningsfrågor, har jag dessutom under mera än fyra års tid företagit ett flertal mycket ingående marknadsundersökningar rörande avsättningsmöjligheterna i U.S.A. och Canada för svenska konsumtionsvaror. Härigenom har jag arbetat mycket med organiserandet av effektiv försäljning samt även blivit väl insatt i moderna reklam- och sakels promotionmetoder.

En fortsatt tjänstgöring vid Tändsticksbolaget ger mig ej den tillfredsställelse jag önskar känna inför mitt arbete. Min strävan och önskan är att ha ett arbete där min energi, säljarförmåga och vilja att verkligen göra en insats kan få fritt svängrum.

Genom min koncentration på engelsktalande länder behärskar jag detta språk så gott som perfekt i både tal och skrift. I tyska och franska har jag normalkompetens

[tvivelaktigt. Se kapitlet ICH HAB MEIN HERTZ IN HEIDELBERG VERLOREN!]

Beträffande bil äger jag en mycket representativ sådan av märket Chrysler New Yorker.

För erhållande av upplysningar beträffande min person ber jag får hänvisa till

Disponent Malte Hendelberg Kronkamrer Swen Nilsson

Tel. Jönköping 64500 Tel. Jönköping (Rådhuset)

19200

Direktör Carl Norman

Tel. Jönköping 11691

Slutligen, för effektiv kundbearbetning fordras en förmåga att skapa personliga kontakter: låt mig visa denna vid ett personligt sammanträffande mer Er.

Högaktningsfullt

Bertil S.

--------

Till detta kan man bara tilägga ett djupt beklagande över den dekadens vårt skrivna språk genomgått sedan detta brevs tillkomst.

Ett resultat av det attentat socialdemokratiska nivellister utsatt det för. (Se Göran Häggs "Välfärdsåren"!)

Den 16 augusti 1954 meddelades per brev från E. Jergner på IBM att pappa erhållit anställning.

Tillträde den 15 september 1954. "Under utbildningstiden, som vi beräkna till cirka 1 månad, eftersom Ni under den tiden t.o.m. anställningens tillträdande åtagit Eder att studera det utbildningsmaterial, som vi ställa till Ert förfogande, erhåller Ni en lön av kronor 900:- per månad, varefter Ni får ditstrikt [sic] med för försäljarna gällande villkor, d.v.s. fast lön och provision.

Avsikten är, att Ni skall bosätta Eder i Eskilstuna, med denna stad som hemort."

-----

I mitt inre fotoalbum daterat 1954 finns en otydlig bild från baksätet på pappas Chrysler New Yorker eller om han hade bytt till en Cadillac.

Pappa kör och mamma sitter bredvid, min bror och jag är placerade i det spatiösa baksätet och emellan oss finns en indier, som heter Singh.

Han är chokladbrun och jag retar honom, men han bara skrattar.

Utanför till vänster går solen sakteliga ned över ett slättlandskap.

Vi är på väg mot vårt nya hem i Eskilstuna. Pappa har fått jobb som representant för IBM och nu avslutat sin anställning på Tändsticksbolaget.

På grund av sin sidoverksamhet som exportör av svenska artiklar (bland annat änglaspel) och en omfattande korrespondens (är i besittning av densamma vilken upptar så många pärmar att jag inte har någon klar uppfattning om deras antal) med amerikanska varuhus, så har han erbjudits jobb i Houston, Texas.

Men tackat nej.

Tänk om vi hade flyttat till Texas istället för Eskilstuna, hur annorlunda hade inte våra liv blivit!

Min bror och jag hade blivit tuggummituggande, snaggade amerikanska tonåringar, ja, texasbor, som JR och Bobby Ewing.

Och kanske hamnat i Vietnam. I alla fall jag med mina dåliga betyg.

Och kanske jag hade återkommit som invalid eller stupad.

Lika bra att pappa tackade nej.

På de följande sidorna kan ni ta del av allt det andra som jag också hade gått miste om, och ni kommer säkert att inse, att det hade varit synd.

Jag fick ju ändå besöka USA som turist när jag var arton.

Universum är en matematisk process som hela tiden adderar och subtraherar, och spottar ut ständigt nya tal; vi är således Ödets biljardbollar.

Det var Ödet eller Den matematiska processen som skapade resten av mitt liv och det innan.

Mänskliga möten är charader, som vi är satta att tolka, bearbeta och lära av.

Rädd för att detta låter som en nedvärdering av alla de relationer, speciellt då till barn och barnbarn, som jag så älskar och finner vara livets mening. Avsikten är naturligtvis inte den, utan "food for thought".

EN KRITISK REFLEKTION

Blir man ärligare med åren? Mer ifrågasättande?

Frågorna föranledda av att jag undrar om vissa saker verkligen hände som jag berättat dem i alla år.

Särskilt gäller detta så kallade goda historier. Såsom när Tott högg efter mamma.Vilket blev droppen för henne.

Tott befann sig i puberteten och hade bibringats en bristfällig uppfostran.

Allt oftare visade han tendenser att tro sig vara flockledare. Han morrade

åt familjemedlemmar och en dag när han var ca ett år, gick mamma för nära hans fåtölj och Tott högg därför efter henne.

Mamma tog då honom i nackskinnet och skickade iväg honom som ett curlingklot så att han slog i väggen.

Efter den gången slutade han morra och hugga efter mamma.

Så har jag i alla fall berättat i många år om Totts slyngelålder.

Men påminner inte det lite väl mycket om följande ur "Thurbers Karneval"?

"Egentligen var han inte min hund: jag kom hem från semestern en sommar och upptäckte att min bror Roy hade köpt honom medan jag var borta. Muggs var en stor, lurvig, kolerisk hund som alltid bar sig åt som om jag inte tillhörde familjen.



Det var nämligen en viss fördel med att tillhöra familjen, för han bet inte familjemedlemmar full så ofta som främlingar. Men under de år vi hade honom bet han oss allihop utom mamma, fast han försökte en gång men missade."

Samtidigt - nej, det där med att Tott högg efter mamma, när hon gick för nära "hans" fåtölj, har hon berättat och jag har, vid närmare eftertanke, ingen anledning att betvivla det.

Fast jag uppenbarligen ändå vanemässigt ställer mig tvivlande till väldigt mycket. Ofta helt i onödan. Men det är väl bra att man är kritisk och ifrågasättande?

Muggs i Thurbers berättelse uppvisar faktiskt stora likheter med Tott, fast Tott var något snällare. Vilket inte hindrar att han bet mig valborgsmässoaftonen 1965, när jag skulle klappa honom, när han låg i pappas knä. Min hand kom ovan- och bakifrån så jag fick skylla mig själv.

Efteråt satt jag i väntrummet på länslasarettet och mitt emot mig en medelålders man med en bar överkropp, som en katt använt som klösbräda.

Hunden till höger ritad av James Thurber

* * *

Tott hade en besvärlig pubertet.

Förmodligen förvärrades den av den misstänksamhet mot analkande händer, som han utvecklade efter att en springpojke tvingat sig till honom av mig och min lillebror, och sedan placerat honom på flaket på en trehjulig budcykel.

Han cyklade iväg, vinglade avsiktligt, så att Tott gled fram och tillbaka på flaket, medan min bror och jag sprang efter, vädjande till honom att stanna och ge oss tillbaka vår hund.

När han till slut stannade, så vred han om nosen på Tott, innan han gav tillbaks honom.

Tott tjöt och jag sprang upp till mamma, som ilade iväg med Tott till veterinär Bönfors, som hade mottagning i källaren i ett grannhus (åtta våningar i rött tegel, där för övrigt min farbror K-G, som var läkare på Lunds lasarett bodde med faster Ulla på nedre plan).

Hos veterinären konstaterades det att Tott hade blödande sår i nosgångarna, så det var en grov misshandel.

Detta trauma satte antagligen djupa spår i mig, men än djupare i Tott.

Det hände bevisligen sommaren 1958, när vi var nyinflyttade på Nicoloviusgatan 8 i Ribergsborg i Malmö, på gången framför huset, nedanför lekplatsen mellan det och ett likadant hus (åtta våningar i gult tegel) med entréer mot Sergels Väg. På lekplatsen fanns antagligen en gunga och definitivt - det minns jag tydligt - en karusell med träbänkar.

En populär lek var att springa vid sidan av karusellen och pressa upp den i hög fart och sedan försöka hoppa upp på trägolvet mellan bänkarna. Runt om fanns planteringar med rosenbuskar, som gav luften ett väldoftande inslag. Ja, så idyllisk var antagligen miljön där springpojken misshandlade vår hundvalp.

Men det var inte bara händer som Tott började reagera negativt på.

Några dagar efter misshandeln, så gick vi förbi Solidars snabbköp på Sergels väg, utanför vilket en svart pudel stod bunden. Jag lät Tott hälsa. Pudeln högg genast Tott över hans onda nos.

Efter det blev Tott rasande varje gång han såg en svart pudel.

Fast han bet aldrig någon annan hund, vad jag minns. Däremot i "misshugg" en massa människor, vilket hade varit förfärligt om han varit en schäfer. Men nu var det mest genant.

Visserligen fick en del offer uppsöka läkare för stelkrampsspruta, men det handlade bara om blessyrer på händerna.

Ett tag förde vi ett slags statistik över antalet offer, men någon gång efter det tjugonde tappade vi räkningen.

* * *

Mamma hade ett sentimentalt förhållande till hundar som hon överförde på mig: dels via berättelser om sin barndoms hundar, dels via en berättelse i Det Bästa som hon läste högt, vars titel jag aldrig glömt, "En lång dag för William"; dels via sin beundran för Maria Stuart, som enligt mamma följdes till schavotten av sin trogna lilla King Charles Spaniel, en ras som enligt mamma Cromwell ville utrota och som man därför gömde exemplar av på katolska herrgårdar runt om i England.

I en "Lång dag för William" är det en gammal hunds sista dag i livet och han tar farväl av alla familjemedlemmarna. Naturligtvis uppslitande, framkallar tårar i ögonvrån.

* * *

Mamma älskade, som sagt, att berätta om sin barndoms hundar. Den ena var en spets, som jag ej kommer ihåg namnet på. Det var väldigt sorgligt alltihop - hur hunden kom till dem.

En bekant till morfar i en annan stad (detta utspelar sig förresten i Värmland) hade inackorderat sin hund hos morfar och mormor under en tid - kanske för att hans hustru blivit sjuk.

Hunden hade blivit fäst vid morfar, som liksom jag var en skogsmänniska. Morfar vandrade hellre i skogarna om söndagarna än satt på en hård kyrkbänk. Han ansåg skogen vara Guds sanna hemvist. Och det stämmer ju.

Hunden var med på dessa promenader och fick dela matsäck med morfar.

Ömsesidigt tycke uppstod. Men så kom den dag hunden skulle återbördas till sitt riktiga hem.

Lite senare den dagen eller dagen därpå ringer det på telefonen hemma hos morfar och mormor. Det är hundens ägare som meddelar att hunden rymt och att han befarar att den är på väg mot Karlskoga, där morfar och mormor har en villa som de delar med sina sex barn!

Morfar packar en ryggsäck med mackor och termos och ger sig ut i skogen och går i riktning mot hundens stad. Sedan sitter han på en bergsknalle. Inunder honom breder skog och fält ut sig. Efter ett tag ser han en liten prick röra sig över ett fält och närma sig allt snabbare.

Det är hunden. Den är utsvulten och får en macka av morfar, som när han kommer hem

ringer hundens ägare och säger sig vilja köpa hunden. Osäker på hur hela historien gick, men tror ägaren först vägrar och att morfar då tar till ett hot.

Något om att polisanmäla för vanvård. . . kanske. Minns inte.

En annan hund det var synd om till en början var Björn, en newfoundland. Han kom som valp med tåg till Karlskoga. Eländig, hungrig, törstig. Morfar ringde SJ och klagade.

Hur som helst, Björn växte till sig och blev otroligt stark.

Mamma orkade aldrig hålla honom om de mötte andra hanhundar.

Han sov helst utomhus. Även på vintern. För han hade så tjock päls. Morfar brukade hugga upp vakar i isen där Björn kunde hoppa i och bada.

Mamma hade också en katt som hon älskade, tills de flyttade och hon upptäckte att katten inte ville flytta med.

Hundar älskar människor, sa mamma, men katter bara sitt hem.

Det fanns emellertid två sluga bondkatter också i mina morföräldrars hushåll - påminnande om de där elaka siameserna i "Lady och Lufsen".

När mormor gjorde mat, så satt de på köksbänken och låtsades att de sov, men så fort mormor vände ryggen till försökte de sno en köttbulle eller vad hon nu lagade.

Sedan hade de en papegoja som hette Jocke. En gång bjöd mamma honom på en fingerborg konjak, så att han blev full och började halta.

Obs. Texten nu editerad/uppdaterad flera ggr.

SHANGRI-LA

1966 började dock livet ljusna en aning. Pappas ekonomiska skuta kom åter på rätt köl och hans köpte en sprillans Ford Fairlane, beige, tvådörrars med automatlåda.

Årets stora händelse var emellertid införskaffandet av Bälgviken. Mitt livs Shangri-La. Införskaffande är dock fel ord. Vi blev hyresgäster och det hela möjliggjordes av att vi var så trevliga och förtroendeingivande plus att mammas och pappas barn inte var små plus att hyran var löjliga 3000 kr per år. Mest en symbolisk summa.

Visa större karta

Ägaren till paradiset, bergsingenjör Alan Schollin-Borg från Katrineholm, ville ha hyresgäster som genom att bo i kåken skötte den och höll sjötomten intakt tills hans barn skaffat familj.

Kåken ifråga påminde vid första anblick om en kinesisk paviljong - passande nog gul till färgen. Vi kom emot den längs en snöig skogsstig vid vars vitmålad trägrind vi parkerat pappas Ford Fairlane. Det var jag, mor och far samt Tott. Det var i mars tror jag. Vårljus, takdropp och opålitliga isar.

Det var dessutom kärlek vid första ögonkastet. Inte för att jag är speciellt förtjust i det kinesiska, men tänk er ett stort villakomplex i flera delar, med lågt, brutet tak, i avsatser à la terrasser, och vit snö och granskog runtom, en gräsmatta med björkar, ett tvåbilsgarage på andra sidan en stor grusplan, en terrass vid sjön med järnstaket, vid sidan av den en trappa ned till en brygga med hopptorn och under terrassen en bastu. Och längre bort vid skogsstigen på vilken vi kommit ett rödmålat båthus med trädgrenar ovanför taket.

Insidan av kåken var inte sämre, men den fick inte vi inte beskåda den dagen. Okulärbesiktningen av utsidan avbröts snabbt när Tott gick ned sig på isen utanför bryggan och måste fiskas upp ur sörjan av mig samt snabbt transporteras till en varm bil.

Vid andra besöket träffade vi bergsingenjören, som var lång, äldre än mina föräldrar, iklädd en grön lodenrock och matchande hatt, bolmande på en pipa från vilken glöden om och om igen hamnade på hans kläder och föranledde släckning med händerna.

Insidan bestod av ett kök med fönster mot husets skogssida. I golvet under en trasmatta fanns en lucka ned i en trång källare med oljevärmepanna. I halltaket en lucka upp till en låg vind. Från hallen kom man även in i ett litet sovrum med fönster mot skogen. Vidare till en gång till vänster kantad av fem rum.

Och ett vardagsrum med ett stort piano, matplats, bjälkar i taket och spröjsade fönster mot gräsmattan och sjön och öppen spis omgiven av bokhyllor med inbundna romaner av Evelyn Waugh och Graham Greene samt gamla nummer av Veckojournalen och National Geographic från 1954.3000 kr som årshyra var som hittat även för 41 år sen.

JAWOHL, JAWOHL, ICH LIEBE ALKOHOL

Damernas Värld 7 december 1966 om att ta studenten vid Karolinska Skolan i Örebro:

“De egendomligaste ceremonier kringgärdade länge studentexamen (snart salig i åminnelse) vid den skolan. Jag menar inte bara att före studentskrivningarna få en lyckospark och offra en kopparslant med det egna födelseåret i sparbössan på gamla arbets- och fattighusets gavel vid ån alldeles i närheten. Nej, jag syftar också på den haltande gåsmarschen, med ena foten i rännstenen, ut till Stora holmen, där en gammal, ihålig ek bepinkades av de blivande abiturienterna. Frän medeltida djäknehumor skymtar genom dessa riter.”

-----------

Tidigare i maj samma år. Man tog studenten igen.

En folksamling utanför Karolinska skolans entré. Doktor R:s son, aktiv i skolans skytteförening och studentikos spexförfattare (jag hade medverkat i en version av ”Sköna Helena”, sjungande ”Jag älskar Bacchus, Bacchus älskar mig”), visar sig på den lilla utskjutande balkongen utanför rektor Bergströms expedition, leende och viftande med handen. Alla hade klarat sig. Jubel. Applåder.

Ut ur portarna välde smärtsamt vackra unga kvinnor i vita klänningar och solbrända nakna armar och de svarta skärmarna på de vita studentmössorna käckt neddragna till ögonbrynen. Jämna vita tandrader. (Minnet baserat på färgfoton från studentkullen tre år senare, då min bror tog studenten, men de var säkert lika vackra tre år innan.)

Folksamlingen skingrades och följde hästdragna vagnar och lastbilar vilka mycket långsamt rullade iväg i olika väderstreck.

Jag var inbjuden till det gamla Tingshuset, häradshövdingens residens, några hundra meter bort, och gick i sällskap med de andra inbjudna. Stämde in i Suzannes sång: ”Jawohl, jawohl, Ich liebe alkohol, jawohl jawohl, jawohl, jawohl, ich liebe alkohol.”

Hon skulle ta studenten om två år, liksom jag, om jag inte hade gått om sjuan.

Fredriks studentfest hölls ovanför tingsalen, där man till vardags höll rättegångar, vid vilka Fredriks pappa presiderade som domare.

Nu låg emellertid tingssalen liksom omgivande rum på nedre plan i mörker; bara den stora entrén med de höga ljusbruna portarna i trä var upplyst och övervåningen. Längs stentrappan upp från trottoaren brann marschaller.

Jag var klädd i klubblazer och grå flanellbyxor. På fötterna ett par loafers av märke Dexter. Allt inhandlat på herrekiperingsaffären Pegers på Drottninggatan. Där min bror, min far och jag var kända och uppskattade kunder.

Hemma hos den unge studenten rörde jag mig under höga tak mellan rummen, vilka badade i ljusen från takkronor. Jag höll en cigarett av märket Pacific i ena handen och ett glas skumpa i den andra. ”Detta skall hädanefter bliva min musik”, kunde jag ha tänkt, om jag kunnat se in i framtiden.

På tal om musik dansade vi till ”I saw her standing there” med Beatles: ”Well, she was just seventeen, if you know what I mean, and they way she looked was way beyond compare.”

Suzanne hade precis fyllt sjutton, jag skulle fylla det senare på sommaren i Bälgviken alias villa Björknäs alias Shangri-La, innan vi for på bilsemester i Tyskland och Österrike i augusti, och det var förstås om henne som jag tyckte att Beatles sjöng. Fast det kunde jag ju inte säga.

Hon var där med sin ett år äldre pojkvän, som såg ut som Jean Paul Belmondo eller Paul Jones i Manfred Mann eller en ung Richard Crenna eller kanske som Ewan McGregor. Med ett ord: han var snygg. Jag däremot var en icke-erotisk zon för Suzanne, trots att vi till och med legat tillsammans under hennes täcke, när hon varit sjuk och förkyld och hemma från skolan. Dock med händerna på detsamma, förstås.

Jag utgick från att ingen kunde gissa sig till min hemlighet: att jag var upp över öronen betuttad i den där brunögda, cendréfärgade, skrattande, prinsessan Madeleine-liknande varelsen, Suzanne.

Jag minns inte vilken tid jag gick hem från festen, bara i vilket tillstånd. Det var ingen lång väg att gå. Bara ett par hundra meter till Alnängsgatan, sedan vänster tjugo meter, sedan vänster igen in på vår lilla återvändsgata. In genom en rostig järngrind, hålla sig på stenplattor mellan gårdsgruset fram till en dubbeldörr i ljustbrunt trä, ljusgröna putsade väggar, in i trappen, trycka röd lysknapp, uppför en halvtrappa till vår vitmålade dubbeldörr med brevinkast med gyllene mässingslucka.

Ringa på. Mamma i fotsid morgonrock. ”Du är ju full. Vad är det för en idiot som bjudit dig på sprit?” ”Häradshövdingen, hick”.

Brev från farfar till pappa

Jkpg d. 9/6 66

Käre Bertil!

Sällan tittar jag i Almanackan, men ibland! I dag upptäckte jag att du har din namnsdag på lördag.

Då inga statliga verk under dessa socialistiska dekadanstider är att lita på, sänder jag dig mina hjärtliga gratulationer, kanske en dag för tidigt. Därjämte en mager liten tia, som representant för min hopkrympta skattkammare. Den är emellertid åtföljd av så varma faderliga välsignelser, vilka inga inflationer kan förminska, att du kan anse den i ditt goda hjärtelag, som en förmögenhet.

Varmaste hälsningar till er alla!

Din tillgivne pappa!

Raderna vittnar om en viss humor och framför allt ler jag åt "dessa socialistiska dekadanstider". Minner mig om hur konservativ min farfar var!

Och ett gemensamt drag med mig hade han: han skrev insändare, och om jag blandar ihop en händelse med en annan, så refuserade Svenska Dagbladet en av farfars insändare med motiveringen att man inte kunde kalla riksbankschefen Åsbrink för "Åsnebrink" (eventuellt minns jag fel, och det var i stället i ett personligt adresserat brev som han kallade riksbankschefen "Åsnebrink").

Mig började han se med på med alltmer misstänksamma ögon. Jag var egentligen till höger om farfar, men mer i amerikansk än i svensk tappning, och som "amerikanist" så ville jag avskaffa det för farfar sakrosanta kungahuset och ersätta det med en president som i USA.

Detta avslöjade jag när han besökte oss i Bälgviken och snabbt som attan sprang han till pappa och skvallrade och sade att "Micke är socialischt". Han sluddrade på samma sätt som Sean Connery, men i farfars fall tror jag det mer berodde på läständer än något annat.

ICH HAB MEIN HERTZ IN HEIDELBERG VERLOREN

Trots det nya sommar- och weekend-stället for vi i augusti på utlandssemester till Tyskland och Österrike. Det var min första utlandsresa - om man bortser från några veckor på Jylland sommaren 1958 och de årliga Köpenhamns- och Hälsingörsbesöken på min födelsedag när vi bodde i Malmö eller på Bjärehalvön om somrarna.

Som politiskt nyväckt ungreaktionär noterade jag här och var längs Autobahn i Der Bundesrepublik skyltar med budskapet "Deutschland dreigeteilt? Niemals!", sponsrade

av National Demochratische Partei Deutchlands, förkortat NPD.

DN som svartmålade Goldwater och Reagan, och Enoch Powell i England, och OAS-advokaten och presidentkandidaten Jean-Louis Tixier Vigancour, hade inga vänliga ord om Adolf von Thadden heller, ledaren för NPD.

Som uttryck för sympati med vad jag trodde var en tysk Goldwater, köpte jag NPD:s dagstidning National-Zeitung och lade den demonstrativt synligt i bilens bakfönster.

Pappa hade bytt sin Ford Fairlaine mot en vit Ford Mustang, som var betydligt trängre inuti.

Jag var sjutton och min bror skulle fylla sexton på hösten; han fyller på samma dag som min far. Min far fick honom alltså som tjugoettårspresent 1950.

Det var varmt och svettigt i bilen och obekvämt. Men resan ändå trevlig och fylld med små episoder som vi skrattande återberättade flera år efteråt.Vi kom åkande på Autobahn. Solen sken och det var dallrande hett.

Klockan var vid pass 19.00, så vi kände för middag och att slippa ut ur den trånga bilen, där vi satt hopkurade med svettiga handflator och fuktiga byxbakar som klibbade fast i de röda lädersätena. Vi kom, efter att ha åkt av motorvägen, in i en liten stad som heter Melsungen, en liten idyll som skonats från allierade bomber.

Här en bild från hemsidan bycycle germany:

Idel korsvirkeshus, trånga gator som nu låg i skugga i solnedgången, ett kullerstenstorg över vilket en äldre man i vegamössa promenerade med en foxterrier efter sig och där man kunde se en skylt med texten "Rathauskeller". I denna rådhuskällare fanns en restaurang där vi åt en middag ca klockan 20.00 (enligt vad pappa skrivit på baksidan av ett gammalt vykort).

Anblicken av den vackra foxterriern hade fått oss att tänka på familjeklenoden, som vistades på Silvergruvans hundpensionat i Dalarna. Tänk om något hänt honom! Vi ringde förstås och fick som vanligt beskedet att allt var perfekt. Vid något tillfälle hade vi skapat förvirring när vi ringt till ett hundpensionat. Vi hade lämnat Tott i dess omvårdnad med noggranna instruktioner om att han inte fick hälsa på andra hanhundar och att man skulle akta sina händer. När vi ringde fick vi veta att Tott flyttat in från hundstallarna till köket där han lekte snällt med barn och valpar.

Efter måltiden var det fortfarande dagsljus och vi kom överens om att fortsätta en bit till på motorvägen för att komma fram snabbare till Heidelberg nästföljande dag. Eller så började vi leta efter härbärge redan då, men inte i den lilla staden av någon anledning utan någonstans i dess närhet. Minns förstås inte snart 41 år senare.Minns dock att vi lite senare samma dag befann oss ute på rena vischan och att det höll på att bli nedmörkt. Tror till och med att var dimma. Minns även en allé på en kulle och en vägskylt med ordet "Kuranstalt". Och att inte så mycket senare, på grund av den tilltagande skymningen, vi stannade framför ett värdshus som låg till vänster om vägen, på andra sidan fanns en gigantisk lada.

Av någon anledning fungerade jag under denna resa som spejare. Jag skickades in för att kolla läget. Kanske inte fråga om lediga rum, direkt utan bara kolla att det inte var ett rövarnäste. Det var det ju inte, så jag kom tillbaka och svor en ed på att det var helt okej där inne.

Detta besked fick alla att kliva ur och ur trunken medbringa diverse bagage till värdshusets reception. Och vidare upp till de två rum vi skulle inkvarteras i.

Pappa har alltid varit kinkig när det gällt hur han ligger. Madrassens och kuddens stoppning är jätteviktiga saker för honom. Det skall vara precis lagom. Omedelbart klagade han på den befintliga kudden i sin säng, som antagligen var för mjuk, och ville ha ett par kuddar till. Men hur skulle man få det på knagglig tyska?

Han gjorde så gott han kunde och sa till hotelljungfrun: "Zwei kyssen ohne dich". Hon såg bestört ut: "Två kyssar utan dig." Vad menade den galne turisten?

Han hade alldeles innan frågat sina söner vad kuddar hette på tyska, och vi hade sagt "kissen", vilket är helt korrekt, men det hade han glömt när han själv skulle tala tyska med hotelljungfrun. Tillägget "ohne dich" var naturligtvis en virrig översättning från engelska av "only for this room"!

Som väl var befann sig Thomas och jag i samma rum och kunde förklara vad vår far egentligen önskade.

När hotelljungfrun gått för att hämta extrakuddarna berättade vi för pappa vad han sagt och alla fann det omåttlig lustigt.

Nästa episod utspelades sig strax efter den nyss redovisade. Jag skickades ner i matsalen för att dels ta reda på om man fortfarande serverade mat, dels om man kunde äta den där och inte på rummet. Strax återvände jag till övervåningen med det glada beskedet att man serverade fortfarande och att lokalen var jättetrevlig.

Så med nytt hopp i blicken begav sig mina föräldrar och min bror och jag ned dit för att avnjuta den trevliga miljön.

Det tyckte inte mamma att den var. Vid ett bord satt tre storvuxna bönder i overaller och gummistövlar och spelade en högljudd poker. Nånstans hördes även mullret från en bowlingbana. Mamma var nu så frustrerad att hon grät. Ja, kvinnor är känsliga varelser.

Emellertid, även detta skrattade vi åt senare som ett exempel på min bristfälliga sofistikering eller sociala kompetens eller omdöme eller alltihop. Fast man även kan se det som brist på snobbism och en positiv grundsyn.

Nästa soliga eftermiddag rullade vi in i Heidelberg. En gammal universitetsstad som även den sparades under kriget på grund av att en del amerikanska piloter studerat där och hade sentimentala band till staden.

Vårt hotell låg vid floden Neckau. På omgivande kullar, som fortfarande var solbelysta, odlades vindruvor. Vi tog våra rum i besittning, duschade och bytte om till middagen. Jag hade på mig en ljusbrun linnekavaj som jag ärvt av min far, som köpt den 1959 och som hade en etikett i fodret på vilken det stod "Kalifornien" eller "California". Naturligtvis hade jag även slips.

Min bror däremot hade antagligen bara en uppknäppt skjorta eller tröja.På andra sidan den stora matsalen med perspektivfönster mot floden stod en flygel vid vilken en smal, medelåldersman i glasögon satt och klinkade fram "Strangers in the Night". Till maten fick jag vin.

Jag var då, som nu, lättpåverkad och det räckte med ett eller två glas, för att jag skulle brista i koordination och slinta med kniven i såsen, när jag skulle skära i köttet, så att en del sås hamnade på min kavaj. Min far, som är mycket stolt över sin mest lysande akademiska prestation, nämligen det bordsskick som han fick beröm för på Påhlmans Handelsinstitutet 1948, såg rött. Min såsbefläckade kavaj såg han som en styggelse, liksom mitt tankspridda bordsskick i övrigt, och en sån där eldslåga som brukar komma ur Dennis pappas mun, kom även ur min fars. Ihop med en verbal tillrättavisning som hördes i matsalens alla hörn. Pianisten hajade till och kom över till vårt bord leende. Han förklarade på danska att han hörde att vi (eller åtminstone min far) talade svenska, och frågade om han fick bli vår ciceron om vi ville göra "Heidelberg by night".*

Offerten föregicks antagligen av ett litet trevlig chit-chat om ditt och datt. Bland annat fick vi veta att han var tysk, men hade bott i Danmark.

Vi gick mot centrum och slank ner i en bierstube där det pågick en kabaré. Inte ett ord förstod vi. Pianisten sa att den var på berlinermål, som var svårt även för en tysk att förstå.

Jag drack öl, inga stora mängder, men det lilla jag drack var tillräckligt. När vi kom upp på gatan, vinglade jag till. Mina föräldrar sa att de skämdes när pianisten kommenterat det hela lite sarkastiskt. Men, herregud, jag var bara sjutton! Stor sak!

Jag hade förresten kommit hem berusad från en studentfest på Olaigatan den våren. Mamma hade mött mig i hallen och frågat vad det för "idiot" som bjudit mig sprit? "Häradshövdingen", blev svaret. Det fick tyst på henne. Efteråt berättade hon det som en anekdot.

Hur som helst, dagen därpå for vi vidare till Salzburg där vi övernattade. Sen bar det av mot Zell am See där vi bodde i lyxhotell alldeles vid strandpromenaden.

Några ord om detta med bordsskick i mitt föräldrahem. Pappa var definitivt mest fanatisk. Tabu var att stödja sig på matbordet med en armbåge eller enbart äta med gaffel. För att inte tala om sörpla och smacka, något jag själv finner avskyvärt och helt oacceptabelt.

Att det fanns människor som kunde slicka av kniven, om det fastnat sås på densamma, som man gjorde bland bönder, var lika ofattbart som skandalöst som. . . tja, fylleri på offentlig plats. Jag kanske åt snyggare än många andra, men inför min fars argusögon höll jag inte måttet. För några år sedan läste jag ett brev till mamma från Amerika 1961 i vilket pappa skriver att han sett en amerikan med ett sämre bordsskick än mitt. Jag blev lite stött över hur de kunde skämta så där om mig bakom min rygg!

* * *

Hemma i Sverige tar inte solen i mitten av augusti, men i Zell am See gjorde den det.

Jag låg på magen och läste amerikanska veckotidningen LIFE. Minns att den innehöll ett upprörande reportage om en ung, vit, snaggad kille som skjutit sin mor och sin fru och sen förskansat sig i ett torn från vilket han skjutit oskyldiga människor nedanför. Jag hade ingen skyddskräm och blev ganska bränd. Det gjorde ont på ryggen när jag skulle sätta på mig en vit skjorta till middagen och mamma smorde in mig med en svalkande salva. Jag tror vi bodde på Grand Hotel, som jag sett på bild på Internet. Ägaren var en äldre man som gick omkring i matsalen och nickade till gästerna. Vi serverades av en ung trevlig indier, som jobbade som servitör som ett led i sin utbildning inför att ta över sin fars hotell hemma i Indien.

Han tog med min bror och mig ut på byn för att presenteras oss för sina bekanta. De var dock några år äldre än mig och min bror, så vi hade inget utbyte av det. Däremot fick jag ett minne för livet av att se en dubbad amerikansk film på bio: "Cincinnati Kid" med Steve McQueen, Karl Malden, Ann-Margret och Edward G Robinson.

Retar mig på att ett kulturfolk som det tyska, liksom det franska, italienska och spanska anser sig behöva få sina filmer dubbade. Det finns ju text, men, å andra sidan, de finns även

analfabetism. Kan det vara förklaringen?

Dagen vi skulle resa hem via Tyskland, drog ett kraftigt åsk- och regnväder fram över alptopparna, och den närmsta vägen till Salzburg stängdes, så vi fick ta en omväg. Eventuellt över Innsbruck.

I Tyskland stannade vi till vid det fängelse där Göring och andra anklagade i Nürnbergrättegången suttit, och mamma gick av för att fotografera, men blev ivägkörd av en amerikansk militärpolis. Vi stannade även till i Hamburg för ett besök på Hagenbecks berömda zoo. En ensam leopard vankade av och an i en trång bur i sensommarhettan, och vi blev samtliga illa berörda.

Jag har sen barnsben varit vad man kallar varm djurvän. Förmodligen ett medfött anlag som vattnats och närts av mammas berättelser om hundarna, katterna och fåglarna i hennes barndom samt pappas sagoläsande om Pelle Svanslös, Bambi och Varghunden Wolf, en saga som fick min bror och mig att gråta så hjärtskärande att pappa undrade om han skulle sluta läsa, och till svar fick nej, nej, fortsätt!

När vi skaffade egen hund i Malmö vintern 1958, så visste vår kärlek till den inga gränser. Trots att den utvecklades till en ganska ouppfostrad och bitsk sådan. Ganska lik hunden "Muggs" i James Thurbers barndomsberättelse "Hunden som bet folk".

När vi flyttat till Örebro prenumererade vi på Hundjournalen och i den skrev man om det skånska bandhundseländet. Jag fick som elva-, tolvåring stark lust att genast bege mig till Skåne, befria hundarna och mörda deras ägare.

I Bälgviken 1966 hittade jag en gammal LIFE från 50-talet, som visade glada lantbor i amerikanska Mellanvästern som hade som årlig tradition att tillsammans med sina barn slå ihjäl en räv. Min upprördhet blev stark, som hos vilken annan normal människa som helst. Ja, man skulle visa respekt för allt levande - djur som människor.

Det inpräntades av mamma och pappa via hänvisningar till rättegångsfilmen "Tolv edsvurna män", som var en av mammas favoritfilmer, och hennes lyriska beundran för "Dödssynden", sydstatsromanen om rasism, som var en av hennes favoritböcker. Pappa i sin tur ondgjorde sig över att Olle Möller dömts på indicier, och TV visade "Studier i mod", om amerikaner som vågat gå emot den allmänna opinionen för att hävda någon princip.

Speciellt starkt intryck gjorde avsnittet om Mr Republican, Ohio-senatorn Robert Taft, som riskerade sitt partis presidentkandidatur 1948 genom att kritisera Nürnbergrättegången för att vara i strid med förbudet mot retroaktiv lagstiftning.

Mamma sa att det värsta hon visste var orättvisa och pappa sa att föräldrarna är till för barnen och inte tvärtom.

Allt detta formade förstås ens uppfattning om rätt och fel. Och påverkade för all framtid ensbeteende och ställningstaganden i etiska frågor.

Sålunda har jag varit betalande medlem i både Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök och Jatillivet.

UTFRYST

Vi kom hem till Örebro runt den 20:e augusti, tror jag. Har för mig att vi missade uppropet i skolan eller rentav första skoldagen.

Min bror började första ring på Karolinska skolan (där även Hjalmar Bergman var elev fast långt tidigare förstås), liksom hans vänner. Jag fick inte flytta upp i det treåriga gymnasiet på grund av för låga betyg. Hade visserligen femma i engelska och historia och musik och fyra i teckning, men ettor eller tvåor i matte, gymnastik, kemi, fysik, tyska, biologi.

Konsekvensen blev att jag hänvisades till det tvååriga gymnasiet på Risbergska Skolan. En kännbar statussänkning. Det hette förresten inte tvåårigt gymnasium på den tiden utan Fackskola.

Om något blev ett slags bekräftelse på att jag var född förlorare i skola och yrkesliv, så var det nog den händelsen. Det började bli ett bekant mönster över det hela. Jag var inte som andra. Jag klarade inte det andra klarade: varken i gymnastiken eller i skolan. Eller i kärlekslivet.

Till skillnad från min lillebror hade jag ingen flickvän. Min bror kilade stadigt med en mörkögd skönhet med spansk påbrå, tror jag, Elisabeth W., som bodde i det solit borgerliga, för att inte säga lätt överklassiga, Centralpalatset. Ett slags motsvarighet till Dakota-byggnaden i New York City (där John Lennon bodde).

Hon och han och Björn S (miljardär numera), Claes B (professor på Handelshögskolan nuförtiden), Henrik J (tyvärr omkommen), Göran L (Trademark när jag träffade honom på Strandvägen 1985, numera chef för Stadium), var bjudna på smokingmiddagar på herrgårdar, men aldrig jag.

Jag var inte på deras våglängd. Kunde inte föra mig i finare sammanhang. Blev för full på ingenting. Snackade bara politik.

Inte underligt kanske att min bror skämdes lite och inte skickade inbjudan till öppnandet av hans och kamraternas diskotek, "Different Styles". Jag blev dock ledsen för detta. Vilket fick mina föräldrar att ringa min bror från Bälgviken och skälla ut honom.

Så jag fick en inbjudan, liksom mina föräldrar. Det kändes som en upprättelse. Jag var en av de utvalda, i den mest hippa delen av den övre medelklassen i dåtidens Örebro.

Hur hippa var vi? Tja, innan eller efter invigningen hade Damernas Värld ett reportage med färgfoton om "Different Styles". Det var hösten 1966. På en bild satt mitt bror på en tunna med ena benet över det andra, och en aukustisk gitarr i famnen, som han tittade ned på med den röda luggen i pannan. Det sågs ut som han var en spansk flamencogitarrist. Bilden ljög dock.*

Min bror inte kunde spela ett enda instrument.

Rektor B (Claes pappa) invigningstalade och sen dansade ung som gammal till Beach Boys "Then I kissed her". (Jäkligt bra låt tycker jag fortfarande.)

Klubben bjöd även på lajv-framträdanden med Göran Fristorp och en kille och en tjej. Killen blev sen med i "Country Roads".

* Hej igen S,

Jag skrev att jag skulle besöka Kungliga Biblioteket och försöka finna den artikel i Damernas Värld i vilken min bror och hans medgymnasister på Karro omnämns som diskotekägare.

Det lyckades mig alldeles förträffligt. Så här står det under en bild från lokalen:

“Örebro nyaste klubb ligger i en källare, är helt privat och har startats av sex gymnasister. Inredningen är hopplockad från vindar, man dansar till grammofon och läskar sig i baren med mellanöl och Coca-Cola. De sex som startade klubben är Anders L. [läkare], shakar här med Ami I., Clas B. [professor på Handelshögskolan], som samspråkar med Elisabeth W. vid bordet, Thomas S. vid gitarren [han kunde inte slå ett ackord!] och tre som inte finns med på bilden: Göran L. [Stadiums VD], Björn S. [miljardär och omslagspojke på Veckans affärer etc] och Mikael W.”

Citatet är ur DV 7 dec 1966. Jag lät kopiera två ex. av artikeln, som handlar om Örebro (i nästa nummer handlade det om Malmö) och översänder det ena exet till er under denna vecka.. Artikeln är författad av Nils-Petter Eckerbom, författare till boken “Roman om en stad” från 1964.

Ni kan betrakta försändelsen som ett uttryck för min uppskattning av ert gedigna arbete för hembygdshistoriens bevarande (lite brådstörtat formulerat).

Med vänliga hälsningar

Michael S

- - -

FINHETSMINISTERN

Julen 1966 fick jag en bok av morbror Sven, som jag uppskattade väldigt mycket - alltså boken, men naturligtvis även morbror Sven, ej blodsanförvant utan gift med mammas ena storasyster Helga; ja, morbror Sven var nog min brors och min favoritonkel, för han var så rolig och såg ut som den välgödda katten Trisse i Pelle Svanslös.

Vi jämförde honom nog även med den omfångsrike Alfred Hitchcock, som var på tv i ett halvtimmesprogram som hette "Hitchcock presents".

Han, dvs. Sven, och min bror och jag hade en egen hemlig klubb, som hette Finhetsklubben. Varför? Jo, för att där lärde vi oss vad Sven kallade finheter, dvs. svordomar. Mötena avhölls - detta kan låta suspekt i dagens samhällsklimat, men var helt oskyldigt - företrädesvis på toaletter, antingen hos Sven eller hos oss.

Sven titulerades Finhetsminister. Förlåt utvikningen, men åter till julklappsboken. Den hette "Det stolta tornet" och var författad av amerikanskan Barbara Tuchman, och handlade om den viktorianska tidsåldern.

Den inledande delen uppehöll sig vid Storbritanniens sista aristokratiska regering, som tillträde under ledning av Lord Salisbury 1895.

Denne var en ypperligt intelligent man, som dock emellanåt hemsöktes av vad som hans omgivning benämnde "nervstormar".

Han var onkel till den filosofiske och charmerande Arthur Balfour, som även han blev premiärminister. Om Balfours filosofiska sinnelag återger Tuchman en anekdot, enligt vilken Balfour en gång ertappades stående nedanför en trappa, som delade sig åt två håll, oförmögen, som han förklarade, att finna ett godtagbart filosofiskt skäl till varför han skulle välja den ena sidan framför den andra.

Om ni frågar mig skulle jag uttrycka misstanken, att Balfour led av ett tvångssyndrom, något som jag som 17-åring, var plågsamt bekant med.

Både Salisbury och Balfour förkroppsligar den excentriske engelske adelsmannen, precis lika mycket som ädlingarna i Johan Hakelius "Döda vita män".

Minns att morbror Sven uppskattade boken ("Det stolta tornet") och nämnde med en nostalgisk ton, att man på drottning Victorias tid kunde resa jorden runt utan pass.

Sven var jur kand bördig från Skåne, närmare bestämt Malmö, och - vilket redan antytts inledningsvis medels min liknelse med katten Trisse - lika matglad som Edvard Persson, gift med mammas storasyster Helga, samt bror till Eddie, professor vid Chalmers.

Dessutom frimurare, men knappast av någon högre rang, medlem i Bifrostorden, något som renderade honom diverse gliringar från frugan om hemliga möten och löjliga tecken med händerna, när han mötte en ordensbroder. Inför Helgas gliringar myste han bara och log, så jag tror inte att ordensmedlemskapet steg honom åt huvudet, utan snarare var det barnet i honom som på så sätt fick sitt utlopp.

De flesta frimurare är säkert patriotiska och goda människor, som enligt konspirationsteoretiker genom sin hygglighet tjänar som fasad för mer sinistra aktiviteter.

Det stod en air av Frankrike och Maigret över paret Schjånberg. Hittade nyligen ett vykort de skickat från La France hösten 1963, i vilket de beklagar att de stod i begrepp att återvända till Sverige:

Paris Avenue des Champs-Elysées L'Arc de Triomphe

23.8. -63

Sänder hälsningar från det underbara Frankrike. Vi har haft sol och härliga bad i Medelhavet + god mat och dryck m.m. Men nu har vi vänt nosen hemåt och hamnat i Paris några dagar vilket inte är så tokigt heller. Synd bara att dagarna går så fort.

På måndag åker vi vidare till Bryssel-Lybeck-Malmö och så är man hemma i gamla Sverige igen. Tyvärr.

Hälsningar Helga och Sven.

Dessutom hade Sven under större delen av min barndom och mina tonår alltid en Citroën. Först en Citroën Traction Avant, modellen mellan 1934 och 1957, även kallad "gangstercittran", och därefter hade han en annan klassiker, Citroën DS. Den vars motorhuv påminner om ett hajhuvud.

Skojfrisk som han var skulle han alltid demonstrera hur han kunde höja och sänka bilen.

Ett annat utslag av hans godmodiga skämtlynne var att dra in min bror och mig i ett avsides rum, och uttala en nyuppfunnen svordom. Han hade nämligen utsätt sig till "finhetsminister" i vår tremannaklubb, som hette "Finhetsklubben".

Då och då om somrarna dök han och Helga upp och hälsade på i det hus vi för tillfället hyrde, eller på vårt weekendställe utanför Eskilstuna, Villa Björknäs i Bälgviken, alias Shangri-la.

Hemma i deras spatiösa trea på Kungsholmstorg, så brukade Sven och morbror Ture sitta med varsitt glas whisky, som de blandade med sodavatten ur en sifon. Det luktade ganska gott, minns jag.

Pappa drack antagligen sin whisky ren eller med is. Helga och mamma samt moster Elin (gift med Ture) förmodligen likör.

Runt diskhon i köket fanns en marmorskiva. Och i vardagsrummet ett frostat eller flerfärgat fönster, som i en kyrka, som satt i en dörr som ledde ut till en liten balkong mot bakgården.

Minns en kväll när jag var mycket liten och sov med min bror i Helgas och Svens dubbelsäng. Vaknade och gick ut till de vuxna som dansade till Edvard Perssons "Skåne är ett härligt, härligt land, i Skåne finns det folk som kan, tjofadderullan lej."

Sven hade en "stenkakeväxlare" (som en cd-växlare), dvs. man lade flera "stenkakor"

(78-varvskivor) på varandra, och när en var klar, lyftes skivarmen med skivnålen upp och åt sidan, nästa skiva trillade ned ovanpå den som spelats och skivarmen for åter ut och sänktes ned på den nya, ospelade skivan.

Minns att pappa dansade med moster Helga och att jag trängde mig emellan och knuffade dem åt sidan. Det var säkert inte på grund av något opassande utan bara ett barns känsla för att pappa skall endast dansa med mamma och vice-versa. Jag skulle uppskatta min ålder till cirka fyra eller fem.

* * *

Den här underbara fina människan Tobias Hübinette, som arbetat på antirasistiska Expo, och dömts för kvinnomisshandel och mordbrand, gav för några år sedan ut en lista över alla svenskar som i sin ungdom var medlemmar i Sveriges Nationalsocialistiska Parti.

Morbror Sven var det 1931, och står med jur stud i Malmö. Men vilka svenskar som är med i Stasi-arkiv över agenter (ca 900), det får vi inte veta.

WESTWARD HO!

Jag minns inte hur det kom på tapeten: att jag skulle få åka till USA. Jag hade ju inte utmärkt mig akademiskt, så det kan inte ha varit en belöning. Antagligen var det bara ren föräldrakärlek. Ett slags uppmuntran. Om Micke får åka, kanske han mognar, får perspektiv, eller nåt. Jag vet inte.

Hade det inte varit för min fars företagsamhet och arbetsamhet samt dess pekuniära belöningar, så hade jag aldrig satt min fot på helig amerikansk jord.

Pappa tog kontakt med amerikanska ambassaden, och US Trade Center (demonstrationsmål för de föraktliga kommunisterna), och de i sin tur skickade prospekt från Experiment in International Living, som är en del av UNESCO.

Organisationen ville genom ett system av värdfamiljer ge unga människor från världens alla hörn en trygg hamn under en utlandsvistelse i främmande kultur, och på så sätt bidra till ökad internationell förståelse och fred.

Man fick komma och bo hos en eller två familjer under en månad. Det enda man behövde betala var en avgift plus resan. Kost och logi stod värdfamiljen för.

Inför godkännandet som lämplig experimenterare i internationellt levene, och ambassadör för Sverige, intervjuades jag av en pensionerad rektor eller adjunkt.

Han bodde i ett av de gamla hyreshusen runt Oskarsparken i Örebro.

Jag var som ett förhandsinspelat meddelande.

"Älskar USA", "amerikansk historia", "antikommunist", "stöder USA i Vietnam", bla bla bla.

På något sätt kom vi in på - helt i onödan, har jag en känsla av - relationer till färgade och jag sade att jag inte skulle dejta en färgad tjej, om det togs illa upp av omgivningen - ungefär som jag stod i begrepp att besöka dåtidens Sydafrika.

Tonen i samtalet förändrades abrupt. En märkbar kyla blev förnimbar i rummet.

Rektorn eller adjunkten avstyrkte min ansökan.

Pappa intervenerade och fixade så att jag ändå fick åka. Hur gjorde han?

Vände han på argumentet att jag var för fördomsfull och anförde att jag borde få åka bara för att jag skulle bli mindre fördomsfull?

Nota bene, pappa är en mycket kraftfull personlighet och var en framgångsrik affärsman - i kraft av sin snällhet och vinnande personlighet - lägg till det vältalighet och humor, en sällsynt arbetskapacitet och perfektionism.

Ur en egenhändigt författad, fullständig redogörelse för sina aktiviteter mellan 1951-2003, så skriver pappa om denna aktuella tiden (1966-1968):

"Började 1966 specialstudera alla lagar och tillämpningsföreskrifter som var hänförbara till den statliga bostadsfinansieringen. I en ledare i Svenska Dagbladet den 27 maj 1942 kan läsas 'när riksdagen går att bevilja anslagen till bostadssubventioner, är det angeläget att det sker i klart medvetande om att det system, som nu har rekommenderats som en nödfallsutväg under en kristid, icke får bli bestående för framtiden'. SYSTEMET BLEV BESTÅENDE FRAM TILL 1992. JAG HAR 1942- ÅRS REGERING ATT TACKA FÖR MYCKET SOM DEN 27 MAJ 1942 ANTOG OVANNÄMNDA FÖRORDNING. Under 25 år kom den att utgöra basen för min verksamhet.

Jag hade upptäckt att banker, bolåneinstitut, kommuner, länsbostadsnämnder, byggentreprenörer, husfabrikanter var synnerligen okunniga om hur denna juridik skulle korrekt tillämpas, speciellt ur kommersiell synpunkt. Ofta förekommande förändringar i kombination med svårtydda språkliga formuleringar öppnade intressanta infallsvinklar. Blev specialist på statliga paritetslån. Starade Hem- & Villaekonomi AB i samarbete med Husqvarna Vapenfabrik och Kundkredit, ett företag inom Handelsbanken. Verksamheten bestod i att bevilja villabyggare s k utrustningslån. Lånen var knutna till köp av Husqvarnaprodukter utan rabatter. Förutsättningen för denna extra finansieringshjälp var att villan utfördes med statliga lån. Och det gjorde praktiskt taget alla villor. Verksamheten var mycket lönande. Men förenad med ett ständigt resande. Varje kontrakt krävde personligt sammanträffande med villabyggaren. Blev 'tjatigt' i längden."

* * *

Den 30 juni 1967 började solig och när han följde hunden ut på gräsmattan kände han morgondaggen mot de nakna fötterna. Hans blick svepte hastigt över sjön nedanför och han konstaterade att den var tom på allt synligt liv. Från sågverket hördes ljud som bekräftade att dagens arbete var igång. Hunden lyfte ett bakben mot en björkstam och vankade sedan nedför slänten till stranden. Han följde efter den. Gick på stenplattorna ut på bryggan, som var ooljad och sprucken på sina ställen. Träet var redan lite solvarmt och han genomfors av ett melankoliskt stygn.

I morgon skulle han vara hos min värdfamilj i Lincoln i Massachusetts. Sedan skulle han inte vara tillbaka på en månad.

Han fick redan hemlängtan, men samtidigt lockade äventyret. Han skulle inte fira sin artonårsdag här utan där i Amerika. Klart de skulle fira den en gång till när han kom hem, men det skulle inte bli samma sak. Fast å andra sidan den förlusten var han mer än villig att ta. Nu skulle han till sitt heliga land.

Klockan 13.00 satt han på Flight 921 mot New York.

Biljettpris 3 000 svenska kronor = 579 dollar och tio cent.

* * *

Han slussades via luften på 10 000 meters höjd till mitt heliga land, till mitt Jerusalem, han såg sig som en sentida motsvarighet till en kristen pilgrim, på väg till kapitalismens Heliga land.

Nedanför honom Grönlands solbelysta, vita vidder och han samspråkade med en lång, vithårig, smal äldre gentleman som återvände till South Carolina från en Europatur med sin hustru.

- Jag känner till Strom Thurmond, sade den ännu sjuttonårige svensken. Han är en bra man. Stödde Barry Goldwater.

- I know senator Thurmond, sade the Southern Gentleman.

- Verkligen?

- Ja, vi är goda vänner. Han är en bra man.

- Jag beundrar honom och alla konservativa amerikanska antikommunister, genmälde den unge svensken. Vi har för mycket socialism i Sverige. Och jag är verkligen rädd för närheten till Sovjet. Vi behöver USA för att skydda oss.

- Jag har hört talas om att ni är socialister, sade mannen från Södern. Och att många av er begår självmord. Terrible, terrible. Det är en följd av socialismen.

När planet landade, tog högtalarna in dixielandmusik. Det var sent på eftermiddagen.

Han läste åter sin pappas instruktioner:

This paper is going to: Dan-Michael XXXXXXXX

Alnangsgatan 2 c

Örebro - Sweden

Telephone: 13 21 08

Anmärkningar: Telefonnummer inom parentes betyder at det är riktnummer

_________

The Experiment in International Living

33 Garden Street

Cambridge, Massachusetts

Telephone: (617) 876-2232

Huvudkontor_

The Experiment in International Living

Putney, Vermont

Secretary: Mr Spaulding

Telephone: (802) 387-5544

The International Student Service

291 Broadway, New York

Telephone: (212) 10017

Din värdfamilj heter: (Host xxxxxxx family)

Doctor and Mrs P C d'Autremont

Lincoln Center, Massachusetts

Telephone: (617) 259-8406

Vid din ankomst till John F Kennedy Airport skall enligt planerna en medlem av Experimentet hjälpa dig tillrätta.

Personen ifråga har blå/vit armbindel på vilken står 'Foreign Student Adviser'. Efter det att Du gått igenom tullen och sammanträffat. Efter det att Du gått igenom tullen och sammanträffat med den eventuelle mötande experimenteraren skall Du vid informationen fråga hur du tar dig till NATIONAL AIRLINES TERMINAL.

Inom flygplatsområdet är det lokal busstrafik (bussar är vita och guldfärgade samt märkta "Airline Connection Bus". Avgiften för bussturen från International Arrival Building (den del av flygplatsen du först kommer till) till National Airlines Terminal är 25 cent. Har du svårigheter att hitta så ber Du en markvärdinna hjälpa dig.

Vid ankomsten till NATIONAL AIRLINES TERMINAL går Du fram till biljettavdelningen, säger Ditt namn samt att en biljett har reserverats för Din räkning med flight nr 98 till Boston departing time 20.50. Avgiften för denna biljett är $ 16 :-.

Eventuellt kan det tillkomma passageraravgift på någon eller ett par dollar.

Din stora resväska polletteras, den lilla har Du med Dig i karbinen. Kom ihåg att vänta på resväskan när du kommer fram till Boston Airport. Någon förtullning sker inte där, eftersom Du då har rest med inrikes flyg. Förmodligen blir ditt namn uppropat i högtalaren eftersom din värdfamilj inte känner igen dig.

På lördagen eller måndagen bör Du kontakta SAS i New York (telefonnummer har du biljettfodralet) samt kontrollera att Din återresa är bokad i enlighet med vad som står på biljetten (flight nr SK 922 departing time from New York 18.30 amerikansk tid).

I händelse av att Din flygbiljett skulle förkomma så skulle Du omedelbart SAS i New York. Ditt biljettnummer är

1172/6417765

Biljetten spärras då så att ingen obehörig kan använda den och Du erhåller i [sic] ny biljett för Din hemfärd.

Du har en reseförsäkring tecknad i

Trygg/Fylgia med nr. 599366

Försäkringen omfattar resgods upp till ett värde av Kr 5.000:-, skadeståndsskyldighet

upp till Kr 650 000 samt läke- och resekostnader vid olycksfall eller sjukdom. Läkekostnader vid olycksfall betalas dessa för en tidsperiod upp till 3 år, vid akut sjukdom under högst 60 dagar samt de merkostnader som kan uppstå på grund av olycksfall eller akut sjukdom. Merkostnaderna avser kost och logi och bestrides för en tidsperiod av 60 dagar.

Skulle det hända Dig något så måste Du omgående meddela oss detta genom telefon eller genom telegram.

BETRÄFFANDE UTGIFTER

--------------------

För flygturen till Boston från New York har Du att erlägga $16:-. Du kanske vill köpa någon förfriskning i avvaktan på att planet går. Du anländer till New York tidtabellen kl 17.45 amerikansk tid. Ditt plan kl 20.50, alltså 3 timmar senare, men får Du räkna med att införtullning och förflyttning inom flygplatsen tar ca tre kvart. Kvar har Du alltså ungefär två timmar. Räkna med att totalt med buss och biljett går det åt ca $20:-.

För Din återresa går det åt samma belopp under förutsättning att Du flyger. Du kan också välja buss och är kostnaden då från Boston till Boston $8:-. Men därtill kommer sedan transportkostnaden för bussterminalen ut till Kennedy Airport. Du kan ta bussen från Boston som går kl 10.30 (restid 4,5 tim)

och är då i New York kl 15.00.

Kl xxxx 18.30 går planet till Sverige och måste Du vara på flygplatsen ca 1 tim innan planet går. Alltså senast kl. 17.30. Väljer Du att åka buss så tänk på att det är klokast att omedelbart åka direkt ut till flygplatsen för det kan bli trafikstockningar som gör att resan kan ta längre tid än Du räknar med. På flygplatsen kan Du alltid fördriva tiden med att läsa.

Du har totalt med Dig $230 :- varav i kontanter $50:- i olika valörer.

I resecheckar har Du $180:-

$30 är Din egna pengar som Du får köpa vad Du vill för. Kvar har Du alltså ett belopp $200:-

Från detta belopp går resekostnader med $50

Återstår $150:-

Du kommer att vara 28 dagar i U S A och har Du då alltså ca $5:- per dag. Detta är givetvis ett för stort belopp att använda som fickpengar. Tänk på att Du måste betala tvätten och eventuell pressning och lagning av kläderna. Kom ihåg att $5 inte är detsamma som Kr 25:-. Det motsvarar ett köpvärde av K15:-, men det är i alla fall för mycket att spendera per dag. Spar då hellre pengarna och köp Dig böcker eller något annat i stället för att slänga bort dem på meningslösa ting.

* * *

Detta är ett exempel på vilken sorts uppväxt jag hade.

Vilka förhoppningar om min framtid och mitt yrkesval inspirerade de handlingar om vilka detta dokument vittnar? Hur har jag levt upp till dem? Vad kan jag göra för att leva upp till dem?

* * *

Från NY till Sthlm flight 922 July 29 18.30

Från JFK med National Airlines flight 98 till Boston 20.50

Klockan 20.50 satt jag på flight 98 på en Boeing tillhörande National Airlines destination Logan Airport Boston.

Där möttes en representant för Experiment in International Living. Hon var iförd en ljus trenchcoat, hade askblont hår, ålder ca fyrtio. Sur uppsyn. Inte vidare språksam.

Tyst färd i en ny, svart herrgårdsvagn som var ostädad inuti (till skillnad hans fars välstädade bilar). Utanför bilen fanns Amerika. Smala, asfalterade vägar med gula ränder i mitten. Landskapet dolt av ett kompakt mörker. Inte som i Sverige strax efter midsommar.

Vi for av Beaver Pond Road i Lincoln, en liten stad tre mil väster om Boston, och längs med en lång uppfart som böjde av åt vänster. Bilen stannade framför en stor vit villafasad.

Ytterbelysningen var på. Och ljus från hallen strömmade ut via den öppna entrédörren där hans värdfolk stod: doctor och mrs d'Autremont, hugenottättlingar, och deras två söner, katt och en gammal golden retriever.

Doktorn var av medellängd, hade kortklippt mörkt hår, glasögon, shorts, pikétröja och rökte pipa. Tobaken var av märket Amphora, påminde i lukt och konsistens om McBarens, det märke som jag rökte hemma i Sverige.

Mrs. d'Autremont, Ruth, påminde om en av damerna i tv-serien Pantertanter, dvs. lång, gråhårig, strax över fyrtio. Hennes man, Chester, var född 1920 i Duluth, Minnesota.

Jag råkade säga "Mr d'Autremont". Tillrättavisades. "You must say doctor d'Autremont". Jaha.

Det fanns en dotter också, men hon var i New York City, bodde där, tjugoett år. Äldste sonen var arton och hette Chester Jr. Den yngre hette eventuellt Mark.

Sovrummen låg på övervåningen. Jag fick ett med fönster mot framsidan. Man bad mig låta dörren stå på glänt för kattens skull. Den var van att sova i min säng, och förväntades vilja göra det även nu. Mycket riktigt.

När jag släckt gled dörren upp lite och katten kom ljudlöst trippande och hoppade upp på mitt täcke. Där började den klösa tyget, vilket skrämde mig. Var den arg? Tänkte den snart även klösa mig? Koncentrerade mig och fällde sedan upp båda benen samtidigt så att katten for iväg ut på golvet. Vräkte mig därefter mig lampsladden vid nattduksbordet och tände.

Såg hur katten gick mot dörren, med hög svansföring, kastande en arg blick bakåt mot mig och slog med svansen.

När jag vaknade på tidiga förmiddagen var det alldeles tyst i huset. Familjen hade farit iväg i olika ärenden.

AMERIKA DOFTAR ANNORLUNDA

Efter morgontoalett (dusch, rakning, tandborstning) gick jag ned i köket, vid spisen stod en frodig negress. En riktig Jemima-typ. Det bär mig emot att nämna det, men den behagliga bonvaxs- eller textildoften i huset i övrigt förbyttes i köket till sin motsats. Skam sägandes, men man kan inte hindra vad man tänker och i en självbiografi gäller som bekant "vårtor och allt" (man skall inte försköna sig själv).

Således genomkorsades medvetandet av den högt outtalade frågan om den mindre behagliga lukten emanerade från hembiträdet, vagt erinrande mig något om att afrikaner luktar annorlunda än vita. När jag serverades den varma brödet på en tallrik, förstod jag dock hur bisarr min misstanke varit. Den främmande lukten kom från brödet, som inte luktade som när mamma stekte bröd med skinka och ost, så kallade “parisare”, hemma i Sverige. Amerika luktade verkligen annorlunda: husen, maten, tidningarna, pengarna.

Den amerikanska dollarsedeln var lätt flottig och hade en kryddig doft från det linne (25 procent) och den bomull (75 procent) som den var gjord av.

Åt min första amerikanska frukost på en täckt veranda bredvid köket framför en färg-tv som visade en krigsfilm i färg med John Wayne. Efteråt tog jag en ensam promenad nedför den långa, vindlande uppfarten som löpte längs en lång gräsbevuxen sluttning. Solskenet brände och jag var tacksam för den lilla svalka som skuggan under träden längs Beaver Pond skänkte.

Gick först åt det ena hållet, sedan åt det andra, så att jag gick förbi uppfarten nedför vilken jag kommit och fortsatte bort mot ett litet torg med en del butiker i ett tvåvåningshus intill ett järnvägsspår. Köpte piptobak av märket Amphora, Boston Herald och konservative David Lawrence U.S. News & World Report samt en anti-kommunistisk pocketbok av FBI-chefen J. Edgar Hoover, “Masters of Deceit”.

Därefter gick jag tillbaka till huset och väntade.

Jag togs med på diverse utflykter. En kväll med Chester, som hade körkort, och egen bil. Vi började kvällen hos de vuxna barnen till ett rikt judiskt par. De bodde i en stor röd tegelvilla med hiss på insidan. Dottern var fotomodell och ville ta mig med på sightseeing i huset.

Jag, Chester och sonen for sedan iväg ensamma längs motorvägen till Boston, där vi skulle gå på bio. Bilradion spelade Stevie Wonders "I was made to love her".

I Boston såg vi "El Dorado" med John Wayne och Robert Mitchum. "Speak for your own self, sheriff", sade John Wayne till den i filmen nedsupne orakade Robert Mitchum.

Efter bion hamnade vi i en bilkö som tvingade in oss i negergettot Roxbury, där det varit kravaller tidigare den sommaren.

Minns hur rädd jag var. Framför oss i en cabriolet sade tre afro-amerikaner. Han i baksätet hade vit t-shirt och stråhatt och armarna utbredda.

En annan dag for vi ned till Cape Cod och övernattade i en stor strandvilla som ägdes av en italiensk byggmästare, vars barn Chester kände. Vi satt i gillestugan och sjöng till Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band. En av killarna i gänget sade att jag sjöng bra och lät som John Lennon.

Jag for också ned till Cape Cod med Mrs d'Autremont en regnig dag. Bilradion spelade klassisk musik, vi åt på fiskrestaurang och invid färjelägret i Hyannis Port pratade vi med en blond man i kakishorts och hatt och Kennedy-utseende - lik skådespelaren Bruce Dern utseendemässigt, fast snyggare.

På en varm solig nationaldag den fjärde juli besåg jag en parad längs Beaver Pond Road. Kortege med skönhetsmiss och representanter för veteranorganisationen American Legion. Jag viftade med en av de fyra amerikanska flaggor jag hade köpt i en souvernirbutik i Concord dagen innan. Jämte en trekantig svart sjuttonhundratalshatt, av det slag som de amerikanska revolutionärerna hade haft.

Vid lunchtid satt jag på gräsmattan framför en stor, historisk kolonialvilla och pratade politik med delstaten Massachusetts f.d. guvernör, demokraten George Peabody, som förlorat mot en republikansk utmanare året innan.

Jag berättade om min beundran för den nye republikanske guvernören i Kalifornien, Ronald Reagan, som vunnit över Peabodys partibroder Pat Brown året innan.

Jag dolde inte mina konservativa, republikanska sympatier ett dugg, men trots det var den f.d. demokratiske guvernören idel solsken. Antagligen förundrades han över att en ung man från ett socialistiskt land som Sverige kunde vara så reaktionär.

Fast egentligen var det inte konstigare än att flyktingar från de kommunistiska Warzawa-länder var rabiata anti-kommunister.

* * *

Vykort från USA med tecknad motiv med foton i mitten på tema Cape Cod:

Juli 1967

Hej Mamma & Pappa & Tott & Thomas.

D'Autremonts är den mest underbara familj jag någonsin träffat. Ingenting är för mycket för dom och vi kommer alltid överens. Jag spenderar enbart $ 50 i veckan, vilket lämnar kvar $ 30 till hemresan.

Jag har varit i Concord, sett hela Boston på en sagolik sightseeing tour, Cape Cod (som ni vet), varit inbjuden på olika parties (barbecauses [sic]) dagarna i enda [sic].

Lincoln center är ett par mil väster om Boston, och är ett ytterst exklusivt villaområde. Nästan vart enda hus i grevskapet är stora underbara colonialvillor med swimming-poolar på varenda tomt, underbar country-club, & by-kyrka.

Jag har tagit massor av bilder, några från the 4 July-paraden, och ni skulle sätt fyr-verkerien på 4 Juli-kvällen, de lyste upp hela himmelen.

Jag har så många underbara upplevelser att berätta om, så jag blir tvungen att skaffa en dagbok för att kunna komma ihåg allt.

Love Michael

(Städer understrukna på kortet: Duxbury, Kingston, Plymouth, Sagamore, Sandwich och Woodshole.)

* * *

Jag hade en ledstjärna för mitt liv när jag var tonåring. Den kan sammanfattas i frågan: "Vad skulle John Wayne ha gjort?"

Jag gick med i John Birch Society (JBS) under en USA-resa 1967. Var bara arton och ville vara pålitligt antikommunistisk och konservativ.

John Wayne, som rökte 1 752 000 cigaretter innan han dog av lungcancer, hade ju varit medlem i JBS.

Jag cyklade från min läkarfamilj på Beaver Pond Road i villastaden Lincoln, tre mil väster om Boston, där jag var tillfälligt inneboende, till förstaden Belmont. Det var en brännande het sol på himlen, hög humiditet, och min klädsel anpassad efter väderförhållandena: pikétröja, rutiga bermudas och gympadojor. Vad jag saknade var vattenflaskan.

I stället stannade jag vid en bar och tog en lunchmartini och köpte en ask cigaretter.

Som lunch hade jag förresten förtärt en persika, som en italiensk frukthandlare givit mig, när han hört att jag kom från Sverige och cyklat så pass långt i värmen.

Fick problem med kedjan, varför jag tvingades stanna och klämma fast den igen. Torkade mig efteråt i ansiktet med ena handen. Fy vad varmt!

Upp på hojen och vidare. Där vid den flerfiliga, livligt trafikerade gatan i Bostons utkanter såg jag den röda gamla tegelbyggnaden. Bilar på parkeringen framför.

Klev av cykeln, gick in och presenterade mig. En John McKinney, 30-årig katolik och flerbarnsfar, visade mig runt i byggnaden.

Utbad mig ett möte med JBS:s grundare och ordförande, den pensionerade karamellfabrikören Robert Welch, för en intervju för min planerade skoltidning, "Guide till höger". Vilket arrangerades, men innan det skulle bli av, frågade jag om jag fick tvätta av mig. Jag var ju så svettig och händerna fläckade av cykelkedjan.

Nere i källaren, där toaletten fanns med sina bås och sitt fönster i husgrunden, såg jag min spegelbild och studsade: Herregud, jag hade ju flera oljeränder från cykelkedjan över hela det fuktglansiga, rödflammiga ansiktet, plus att det genomsvettiga håret lågt vått och platt uppe på huvudet. Pinsamt. Vad hade de tänkt om min uppenbarelse?

Jag var på denna tid själsligt torterad av sprickan inom den republikanska högern mellan å ena sidan Reagan-Goldwater-Buckley-National Review och John Birch Society. Kände mig som ett barn i en skilsmässa, som älskar båda föräldrarna men utsätts för tryck att välja den ena!

Jag ville försona "föräldrarna", så i planen ingick intervju med Robert Welch (mamma) och sedan i New York intervju med William F Buckley Jr (pappa).

Jag skulle få dem att förneka att det fanns en spricka, eller om den fanns, få dem att bli sams igen för min och alla andra hängivna ungdomar i det antikommunistiska korstågets skull.

Jag fick en guidad tur runt JBS' huvudkontor av John McKinney, och sedan ett möte på ca en halvtimme med Robert Welch.

Denne var en kulmagad, kortvuxen man i vit skjorta och slips, med byxorna lika högt uppe på magen som pappas storebror K-G, och han hade ett inramat färgfoto på en airdaleterrier och barnbarn. Faktiskt en väldigt human och trevlig man, visade det sig. Vi snackade om Goldwater, som han kände, och om H L Hunt, oljemiljardären som bidrog med pengar till JBS. Jag baktalade givetvis socialist-Sverige i 190.

Efter en sådan VIP-behandling kunde jag förstås inte neka till "a trial membership" i JBS för ett år. Förutom Welchs dedicerade ex. av "The Politician" (en skandalbok om att Eisenhower var ett medvetet verktyg för kommunismen), "For [mina förnamn] with all good wishes and kindest regards - Robert Welch" (skriver av mitt ex. just nu), "The Blue Book", "Red Star over Cuba" av Nathaniel Weyl och "Masters of Deceit" av FBI-chefen J Edgar Hoover, så köpte jag konspirationsklassikern "Proofs of a Conspiracy" från 1798. I pocketutgåva.

Den senare handlar om Illuminaterna. Och Adam Weishaupt. Och frimurarna. Och Franska Revolutionen.

Här blir det ett abrupt slut på mina reminiscenser, men jag kanske spinner vidare på dem senare.

* * *

Söndag och jag följer Joe och Paula till kyrkan. I sällskap med Paulas mamma. En liten fågellik, gråhårig dam från Virginia, som varit aktivt i delstatens demokratiska parti och träffat Elanore Roosevelt (amerikansk motsvarighet till Alva Myrdal).

Hon röker cigaretter av märket Carlton. Jag håller mig mest till mina pipor, såvida de inte är så sura, att jag tvingas stilla nikotinbegäret med en cigarett.

Hemma i Sverige röker jag även cigariller av märket "Sheriff", med små korta gula munstycken av plast.

På min födelsedag den 23 juli ger Paulas mamma mig en liten present, som jag fortfarande har kvar. "Strike Zion" av William Stevenson, som avhandlar det sedan en och en halv månad timade Sexdagarskriget.

Boken innehåller en svartvit fotodel, som visar vackra kvinnliga soldater. Speciellt en i australisk cowboyhatt och snäva kakijeans och en kingsize cigarett mellan läpparna gör mig, som befinner mig i en hormonell blomstringsperiod, till en stor Israelvän.

På tal om sexiga judinnor, så träffade jag en som var fotomodell och rikemansdotter när jag följde med Chester d'Autremont till en kompis, som bodde i en palatsliknande röd tegelvilla med hiss.

Minnet sviker mig, men har för mig att fotomodellen tog mig med på en sightseeing i huset på tumanhand. Skulle verkligen vilja gå i en sån där hypnos för att minnas sådana episoder.

Mitt intryck är dock att inget romantiskt inträffade. Jag var fortfarande Virgo Intacta och för blyg.

Av d’Autremonts fick jag i födelsedagspresent “The New England Image” av Samuel Chamberlain, en bok med gamla svartvita foton från de sex delstaterna i New England: Vermont, New Hampshire, Connecticut, Rhode Island, Massachusetts, Maine.

Bilderna påminner om landskapet i Hitchcocks fina svarta komedi från 1955, “Problemet med Harry”, som spelades in delvis i Vermont. I färg. Bilderna i boken är dock alla svart-vita, men med en sådan klarhet ifråga om skuggor och solsken samt sommarhimlar att effekten blir nästan den samma som på ett färgfoto.

I sitt förord skriver fotografen Samuel Chamberlain att de flesta fotona är från en tid innan tv-antenner och parkeringsautomater, varför bilderna av bygator kantade med skuggivande stora almträd och gamla bilar från tidigt 40-tal dokumenterar en annan och bättre tid.

Telefonstolparna hade emellertid redan börjat förfula bygator och krävde kameravinklar som dolde dem.

“The New England Image” ingår i mitt andliga medicinskåp.

Ofta tar jag fram boken för att vila ögonen på något vackert, lugna mina upprivna nerver och fly allt dystert som tynger och oroar.

* * *

Millers hus är ett gammalt vitt trähus med lantlig prägel med nätdörr och som ligger en bit in från gatan omgivet av stora, grönskande, skuggivande almträd.

Bredvid ett garage och bakom det har man en pool, som jag och Joe, som bär en skena på grund av polio, badar i medan sommarsolen går ned bortom horisonten. En eftermiddag när Joe kommit hem från jobbet, och vill ta sig ett svalkande dopp, och tar av sig skenan, och dyker, så är vattnet så grunt att han slår huvudet i botten. Han skadar sig inte allvarligt utan håller sig för huvudet och säger på "gosh" på sin släpiga mellanvästerndialekt.

På huvudbyggnadens framsida finns stormkällare i husgrunden. Luckorna till den senare står öppna för att den tjockpälsade, svartvita tiken (påminde om Bernard Senner fast det kanske var en St Bernard - fast svartvit?) skall kunna ta sin tillflykt till svalkan i källaren.

Paula är med i Audubon Society, en djurskyddsförening som håller till på Drumlin Farm Wildlife Sanctuary. Vi åker dit en dag och träffar en skadad uggla, som bor där under sin konvalescens.

I köket finns en stor papegoja som skriker som ett gråtande barn, något som den lärt sig på ett barnsjukhus i Boston, där dess ägare, en doktor, arbetar. Han har tröttnat på gojan och gett den till Millers för att slippa påminnas om jobbet när han är ledig.

* * *

I New York City bodde jag under mina tre sista dar i USA på en tvärgata mellan, antagligen East 64th Street mellan Madison och Fifth Avenue, som löper längs med östra sidan av Central Park.

I ett "townhouse", smalt, ca fyra våningar högt, byggt på 1800-talet, hos en sur arkitekt och hans sura hustru, just hemkomna från en sejour i Lybien, förevigad på diabilder vilka förevisades en kväll.

Arkitekten kände William F. Buckley Jr., vars arbetsplats på National Review redaktion jag uppsökte.

Tidningens receptionist var en storvuxen negress/afro-amerikanska. Jag berättade att jag var från Sverige och prenumerant samt ägare av flera böcker av Buckley, också att jag fått träffa Robert Welch i Boston. Antagligen nämnde jag min konservativa skoltidning in spe, Guide till höger.

Den storvuxna receptionisten förklarade att Mr Buckley inte var anträffbar, men att om jag tittade in vid lunchtid i morgon, den 29 juli, så skulle jag kanske få träffa honom.

* * *

Under min New York-vistelse, träffade jag en landsmaninna, en ung vacker, brunhårig kvinna, 21 år, från Göteborg, som jobbade som hembiträde hos familjen jag bodde hos. Hade eget rum i huset, precis som jag. Och en pojkvän, en libanes, som jobbade i FN-byggnaden vid Hudsonfloden, dit vi begav oss på en sightseeingtur.

Vi anslöt oss till en turistgrupp, mest tyskar, som guidades runt av en söt italienska i ljusblå uniform - som de bär, FN-värdinnorna, i den gamla Hitchcock-filmen "North by northwest"/"I sista minuten".

När vi stod i en ring framför det stora fönstret ovanför Generalförsamlingen, passade jag på att inför vår guide och de andra turisterna uttrycka mitt ogillande av FN-embargot visavi Rhodesia.

* * *

En kväll beslutade jag mig för att även besöka Lincoln Center, där man spelade musikalen "South Pacific" (hade sett den bio hemma i Örebro). Ensam. I en mörkblå klubblazer och ljusgrå flanellbyxor. I pausen drack jag champagne.

Tog tunnelbanan till Wall Street, kapitalismens Mecka. Intill George Washington-statyn köpte jag "The American Opinion", på den tiden huvudorgan för John Birch Society, som jag just gått med i.

Därefter åt jag lunch ensam på en restaurang, som uppenbarligen frekventerades av börsmäklare. Efter en splendid måltid beställde jag en gigantisk cigarr, som var instoppad i en genomskinnlig plasttub, inspirerad av ett foto på John Birch-ledaren Robert Welch, på vilket han hade en cigarr i mungipan och en filthatt. Jag nöjde mig med en brungrå stråhatt med ett band runt skullen.

Hade samma hatt när jag gick av planet landade på Arlanda, så min bror inte kände igen mig. Han trodde jag var en fyrtioåring affärsman. Jag var lycklig över den effekten.

* * *

Den 29 juli var hemresedag och dagen jag eventuellt skulle få träffa William F Buckley Jr., men istället intog jag en våt lunch på en restaurang på eleganta Park Avenue, där jag bjöd dottern till min första värdfamilj, d’Autremonts, på hummerlunch och vodkadrinkar. Notan blev ögonbrynshöjande. Sedan hem till arkitektens hus, som var folktomt, inget hej då till värdfolket, packa mina väskor och fånga en taxi på gatan utanför.

Utan minsta baktanke, underhöll jag taxichauffören, vars son var i Vietnam, med långa

lovsånger till hans hemland.

När vi sedan var framme vid JFK och jag skulle betala, upptäckte jag att det saknades ett par dollar, vilket chauffören efterskänkte med motiveringen att jag talat så väl om USA!

Klockan 18.30 lyfte flight 922 med mig från New York mot Stockholm. Se upp Sverige fosterland, här kommer er vanartade son hem igen, full med nya idéer! Håll i hatten!

På hemvägen delade jag ut petitionslistor från John Birch Society och drack gratis whisky courtesy SAS.

BEVIS FÖR MIN SLARVIGHET SOM LIVSLÅNGT DRAG

Ur ett brev från den 3 september 1967, som pappa skrev till en av mina värdfamiljer, Millers, citerar jag:

"Before Michael left we made up a list over his belongings, since we were more or less sure about that he should forget something. And unfortunately, we were right about that. He left his raincoat, his camera, one tie, three smoking pipes and maybe some other things too. If you should find anything which you believe belongs to Michael, please keep it as a memory."

Med i mitt bagage hade jag fört följande persedlar, enligt en lista min pedantiske far hade skrivit:

1 par solglasögon

5 Rökpipor

1 par restofflor

1 par gymnastikskor

1 par Loafers

1 par Slippers

1 ljusblå tröja

9 st näsdukar

2 par pyjamas

1 badkappa

2 st Jockey-tröjor

1 Klubb-blazer

2 par ljusgrå byxor

1 par kakijeans (ljusa)

1 kostym

1 regnrock

1 ljus golfjacka

1 frottéskjorta (märke Bellevue)

3 par badbyxor

1 rött höftskynke (frotté)

4 sportskjortor

4 vita skjortor

2 beiga skjortor

1 ljusblå skjorta (beställd hos E Skoglund)

12 par kalsonger

13 par strumpor

1 scarf (brun halsduk)

2 blå virkade slipsar (varav en med gula prickar)

1 brun slips

1 grön slips

2 par manchettknappar

1 necessär

1 st kamera

Fotografier från Örebro och Bälgviken

---------

Kan min notoriska slarvighet ses som en revolt mot pappas pedanteri?

VIETNAMKRIGET I ÖREBRO

Efter återkomsten från USA i början på augusti 1967, installerade jag mig i en röd lekstuga på tomten i Bälgviken, stack en amerikansk flagga i en blomkruka som hängde från ena taknocken och, iförd en ljusblå, v-ringade, hårig tröja, jeans och sandaler, med pipa med MacBarens tobak i mun, knattrade jag fram insändare till Nerikes Allehanda på min lilla grå Facit reseskrivmaskin.

När den svarta färgen tog slut, växlade jag till röd. (Min skoltidning Guide till Höger blev skriven helt med röd färg.)

Den första insändaren i NA-NT (Nerikes Allehanda) publicerades den 31/8 1967. Här en avskrift:

Låt Tshombe leva!

Det står ganska klart vilka politiska krafter som ligger bakom"arresteringen" (kidnappningen) av Kongos rätte och sanne premiärminister MoiseTshombe.

Det är den internationella globala kommunistkonspirationen. Dess agent i Kongo är Kongos "president" (diktator) Joseph Mobutu, som för blott ett år sedan visade sig vara en av världens mest brutala diktatorer, har visat stor förståelse för Moskvas ambitioner på den afrikanska kontinenten. En avrättning av Tshombe, som ständigt visat sig villig att axla de administrativa bördorna på posten som Kongos härskare, skulle rätt och slätt innebära att Kongo för all framtid skulle förbli en Sovjetsatellit, en operationsbas för kommunistiska attacker mot Rhodesia och den Syd Afrikanska Unionen.

Under de år, som Tshombe styrde Kongo utmärkte han och hans administration sig för konstruktiva initiativ och progressivitet, desperata aktioner för att [för-] söka hålla Kongo borta från revolutionernas Afrika.

Vill ni att de afrikanska staterna skall behärskas av ett gäng Kwamenekruhmas?

Om inte, så protestera NU, sänd inte kondoleanser SEDAN, när det är för SENT!

Dan Michael Xxxxxxxxx (Örebro)

Nöjd med resultatet av mina litterära ansträngningar, stängde jag min "tidningsredaktion" och vandrade över gräsmattan till antingen den klinkersförsedda altanen eller insidan av vårt hus, medan solen gick ned bakom topparna på de granar som bildade höga murar runt tomten och tog en whisky i mina föräldrars och vår tiggiga hunds sällskap.

Ibland kom en kanot glidande över sjöns segelblanka yta. I den befann sig en barkroppad, rödbrun herre med vitt hår, och örnnäsa, som fick mamma att associera till en indian.

Han bodde på andra sidan vid sågverket i en stor gul sekelskiftsvilla med fru och småbarn, och var en gammal affärsbekant till min far. De hade inte träffats sedan vi flyttade från Eskilstuna 1958.

Han sade aldrig nej till en whisky. Han drack den begärligt, men tålde inte särskilt mycket.

Jag underhöll med politiska utläggningar, och Lasse, som mannen hette, satt där och bara gapade av beundran, och sade till mina föräldrar: "Det är inte klokt vad han är klok!"

Han hade själv ett förflutet i Sveriges Nationella Förbund och var reservofficer samt ägare till ett par fina lugerpistoler, som han ville förära mig. Dumt nog avböjde jag det vänliga erbjudandet. Kanske för att det inte framfördes på nykter kaluv.

När han paddlade tillbaka över sjön oroade vi oss för att han skulle kapsejsa och drunkna.

En eftermiddag var vi bjudna på kräftkalas hos Lasse och Dagny och tog oss dit per eka. Minns inte mycket av kalaset utom att det inte snålades på brännvinet, och att Lasse försökte tugga i sig kräftskalen, och att min mor blev så packad, vilken hon normalt sett aldrig blev, att hon såg dubbelt när vi gick ned till vår eka för att ro hem.

Vi bedrev förresten själva kräftfiske, eftersom rätten att göra det ingick i hyran av Villa Björknäs. (Även ICA-handlaren gjorde det, fast mina föräldrar hävdade att det var tjuvfiske. )

En månljus augustikväll vadade jag och pappa och Bertil Nyholm samt Kalle Lange, våra gamla vänner från Eskilstuna, med uppkavlade byxben och ett och annat glas whisky innanför västen, i vattnet invid stranden, och vittjade kräftburar, som vi lystes oss fram till med ficklampor. Ett av många ljuva minnen från Bälgviken.

Ni kanske reagerade på omnämnandet av Sveriges Nationella Förbund, som väl haft ett visst anseende för att vara politiskt brunfärgat. Jag vet inte hur det var med den saken, men om det nu stämmer, så är Lasses förflutna inom detsamma inte något att förfasas över.

SNF och mer uttalat nationalsocialistiska sammanslutningar och partier var för studenter på 30-talet vad FNL var för studenter i min generation.

Jag har till exempel via den eldfängde anti-vite rasisten Tobias Hübinettes katalog över 60 000 medlemmar i svenska nazisammanslutningar på 30-talet kunnat konstatera, att en ingift onkel och jur stud 1931, var medlem i Sveriges Nationalsocialistiska Parti. Och pappas storebror hyste som ung beundran för Nazityskland. Liksom Ingmar Bergman och massor med andra unga män av deras generation.

Min nog så riktiga FNL-jämförelse och att jag tillhörde den rörelsens mest uttalade motståndare i Örebro, gör logiskt mig till en ung, tonårig Torgny Segerstedt (en av Sverige mest kända anti-nazister under andra världskriget).

Döm därför om min harm, när en FNL-sympatiserande journalist från socialdemokratiska Örebro-Kuriren, på ett FNL-möte med Sara Lidman som talare, hade fräckheten att i mig igenkänna en ungfascist från 30-talet, då han varit i Spanien och kämpat mot Franco. Denna fräckhet fick mig att brista i fråga om vett och etikett och väsa "håll käften, gamla gubbskit".

Mötet arrangerades av Örebro Arbetarkommun och var öppet för allmänheten. Jag infann

mig med ett knippe amerikanska flaggor som jag delade ut i bänkraderna, och när vi sett klart en flimrig, svartvit film med en engelsk voiceover som uppgavs tillhöra en västerländsk journalist, men som lät som när en oriental försöker prata engelska,

reste jag mig och frågade om det där med västerländsk journalist verkligen stämde, till märkbart förtret för FNL:arna. Efter en del harklande medgav man att man sagt fel, och därmed framstod man som opålitlig i publikens ögon. Efter mötet skakade ett par arbetarfysionomier min hand och uttryckte tacksamhet för att jag avslöjat den poetiska frihet som mötesarrangörerna tagit sig.

Ett litet svart åskmoln lägrade sig över politbyrån bakom La Passionata alias Sara Lidman.

FNL PÅ NÄRKESSLÄTTEN

Varför (för att låna Håkan Nessers uttryck) "FNL-ade" jag mig inte "som alla andra"? Därför att ingen av min brors eller mina kamrater gjorde det. Inte heller några barn i mina föräldrars umgänge.

De från “goda förhållanden” som gjorde det, var barn till akademiker. Intellektuella som åklagare Age vars son var med i FNL. (Enligt ett par personer i ledningen av FNL på Närkesslätten.)

1968, på ett konstgalleri vid Järntorget, hörde jag via ett par högt placerade FNL:are (även aktiva KFML:are) att de visste att min bror och doktor L:s son tillsammans polisanmält FNL för kränkning av stadsöverhuvud, då man spridit flygblad med texten “Efterlysta” ovanför foton på Amerikas president, Lyndon Baines Johnson, hans försvarsminister, räknemaskinen Robert McNamara (se filmen “Fog of War”), utrikesministern Dean Rusk och överbefälhavaren i Vietnam, general Westmoreland.

Hur det fått reda på det? Jo, åklagare Age skall ha sagt det till sin son, som var med i FNL. Sant eller inte, men det var vad de sade.

De gav mig skulden för en stinkbomb som kastats på ett FNL-möte, fast jag var oskyldig. Paranojan grasserade både hos dem och hos mig, underblåst av hot om att något kunde hända mig och min familj om jag och min bror inte lade ned våra antikommunistiska aktiviteter.

Hotet fick mig att gå hem på lunchrasterna för att kontrollera att inte hotet satts i verket mot min mor eller vår hund. Jag nämnde det aldrig för mamma utan hittade på något svepskäl.

Jag försvarade en livsstil, en estetik, med sina rötter i 30-talet. Ja, än längre tillbaka. En gammaldags borgerlighet med (till viss del) ärvda möbler, mattor och kläder samt skor. Fick ofta ärva pappas tweedkavajer (minns en ljusblå med lappade ärmar) och skor (Bally) samt lära mig att vårda dem.

En borgerlighet i gamla hus med höga innertak och stora rum samt kakelugnar.

Den var inringad och belägrad och under attack. Jag var som Ivanhoe, som red ut till judinnan Rebecca av Yorks försvar, bildligt talat. Sossarna var de onda tempelriddarna. Ja, alla till vänster om Barry Goldwater, Enoch Powell och Charles de Gaulle.

"MIN MAMMA HATAR DIG"

Ack, det pris min antikommunism krävde. Inte ens när jag skolkade och fördrev tiden med politiska diskussioner på Café Wasa, så slapp jag ifrån hatet mot mig hos alla FNL-sympatisörer. Bara för att jag i en insändare i Nerikes Allehanda uttryckt a) önskemål att antingen Reagan, som var guvernör i Kalifornien, eller Richard Nixon skulle bli USA:s näste president, b) att man inte kunde utesluta användning av kärnvapen för att besegra rödingarna, så kommer en son till en uppenbarlig obalanserad kvinna fram till mitt bord och frågar:

- Är du Michael?

- Ja.

- Min mamma hatar dig.

Förklaringen var att hon läst mina insändare i Nerikes Allehanda.

På tal om presidentvalet 1968: Amerika på den tiden var som ett land i en pjäs av Shakespeare. Allt drama fanns där. Kung Nixon vs. Prins Kennedy.

Efter 1984, när Reagan vann en sista gång, så har USA inordnat sig i den allt tråkigare, mediokra politiska traditionen.

När var USA:s motsvarighet till Romarrikets 476? 1964?

I DET MILITÄRA

När jag skulle mönstra hösten 1967 kom jag en dag för tidigt. Jag kom till Karlstad med tåg från Örebro.

Tog mig till regementet och blev invinkad av en soldat i vaktkuren vid grindarna, och gick sen lite av och an på kaserngården då helt plötsligt två dagofficerar med metallbrickor nedanför halsarna kommer rusande och tog med mig till ett förhörsrum. Verkade som de inte trodde mig, när jag förklarade att jag skulle mönstra.

Vi gick över gården till en annan byggnad och jag fick vänta medan befälen försvann ur sikte ett tag. Från ovan påkallade en röst från baksidan av ett fängelsegaller min uppmärksamhet och frågade om jag har eld. Som rökare hade jag förstås det och tyckte mig inte kunna neka den stackars internen den ask tändstickor jag hade i min ficka, så jag tog upp den och kastade den, varpå han sträckte ut en hand och fångade den. Alltid roligt att kunna hjälpa en medmänniska i trångmål.

Tydligen skulle jag själv inte tillbringa natten i finkan, utan släpptes och begav mig till Karlstads stadshotell där jag fick ett rum för natten. Man kan alltså förmoda att misstanken om att jag skulle vara en rysk spion övergivits av den militära ledningen på regementet i Karlstad.

Har inga minnen från själva mönstringen. Eventuellt lyssnade vi på en massa stridslarm i hörlurar medan vi skulle utföra ett intelligenstest. Det gick nog inget vidare.

Såg efteråt verkligen inte fram mot att stifta ytterligare bekantskap med vårt försvar, och som tur var slapp jag.

VINTERSPORTLOV I DANMARK

Jag fick frisedel på grund av en lös njure. Den upptäcktes i samband med en njurröntgen, som man gjorde på Länslasarettet i Örebro, efter att man en kväll lagt in mig för en misstänkt blindtarmsinflammation. Det vill säga, det var jag som misstänkte det.

Min diagnos underkändes emellertid och man beslöt sig för att ta ett par bilder på njurarna. Till sin förvåning syntes bara den ena.

Man gick därför in med en pytteliten kamera via ett hål man gjorde i bäcknet, och filmade njurens funktion, som var 100 %.*

Före ingreppet fick jag lavemang, och på grund av det inträffade en malör när jag från telefonkiosken utanför sjukhussalen skulle ringa mamma. Pang brakade det till och ett helt lass exkrementer fyllde mina pyamasbyxor, som jag fick hålla i medan jag hasade mig bort till ett duschrum med toalett.

Minns även en man i min nuvarande ålder som satt i rök- och tv-rummet i sidenmorgonrock och tittade på Ishockey-VM. Han berättade att han haft så ont av sin njursten att han bett läkarna ta livet av honom.

Efter dessa äventyr for jag som konvalecent på sportlovet till Danmark med mina föräldrar och deras vänner Ola och Dagmar Bern. Vi bodde på Kystens Perle, som ligger som sig bör vid havet. Där gjorde vi oss glada dagar.

Jag lekte William Powell i "Gäckande skuggan" (gamla 30-talsfilm jag sett på TV), men i stället för att hålla en luftpistol jag fått av kompishustrun Myrna Loy, mellan mina uppdragna ben, så höll jag fast en Martini-flaska mellan dem i soffan där jag låg och prövade om det gick att dricka i den ställningen.

Vi hade roligt åt en villagata som hette Bögvägen, shoppade i Helsingör och åkte upp till Rogeleje för att titta på hus. Vilka klitter de har där!

På kvällarna var vi i hotellets nattklubb och drack och dansade, jag bland annat med en svensk sjuksköterska som ansåg att jag inte borde vara uppe och skutta med tanke på mitt sår.

Sista kvällen blev pappa så överförfriskad att han lekte fasadklättrare. Vi stod utanför hotellets entré och med en massa nyfikna taxichaufförer som publik,

försökte han hoppa så längt upp i luften att han fick tag om en kant på fasaden.

Senare uppe i korridoren samlade Ola ihop alla skorna som gästerna ställt utanför dörrarna för putsningen och sprang runt och placerade om dem. Och så påstår de att revisorer är tråkiga!

Dagen efter var pappa väldigt. . . host, host, "opasslig". Avresan fick skjutas fram flera timmar p.g.a. "kopparslagare" (även känt som "järnkeps")och "orolig mage".

Min mor hade visserligen körkort, men var rädd för att köra bil. En bit in i Sverige, förmodligen på en parkeringsplats längs Nissastigen, beslutade pappa att jag måste ta körkort. Jag hade på grund av visad brist på mognad (minns inte på vilket sätt) förvägrats påbörja körlektioner i samband med min artonårsdag.

Nu var läget ett annat.

*Utdrag journal jan 1970:

14.2.68: Inskriven urologavd. 12. Inkommer från VL.

Her.: Ingen cancer, tbc, allergisk sjukdom, njursjukdom eller diatbetes känd i släkten. [Farfars mor dog dock 1897 i tbc]

Soc.: Student, ogift. Bor i modern lägenhet.

Tid. sjd.: Ofta förkyld.

1958 trafikolycka, hjärnskakning.

1967 Bltr. 170 mm i några månader. [Bltr= blodtryck, 170 mm övre blodtryck. Merde! Så högt blodtryck så ung, trots att jag då var smal.]

Allmänt: Inga hjärt- eller lugnbesvär.

Nuv. sjd.: Under sommaren [1967] miktionsbesvär [urineringsbesvär] med sveda. Kastar vatten flera ggr på natten. 12.1.68 inkom han akut till kir.klin. med 3 dagars anamnes på buksmärtor med utstrålning mot hö. ljumske. 22.1.68 urografi, som visade att vä. njure ät [!] belägen i lilla bäckenet. Någon bedömbar fyllnad av någon uretär erhålles ej. Sedan har han haft några månaders obehagskänsla i vä. flank och ibland utstrålning till hö. flank. Inga vattenkastningsbesvär. Ingen haematuri.

Status: At.: opåverkad. Ser frisk ut. Inga inkomp. tecken i vila. Ytl.lgl.: inga körtlar palp. Cor: regelbunden rytm, rena toner. Bltr. 140/80. Pulm: vesiculärt alj. utan bilj. Buk: mjuk och oöm. Inga patol. resistenser palp. Prostata: elastisk, homogen med slät yta. Normal konfiguration. Brun faece. [Brunt skit!] Reflexer:

pupiller reagerar u.a. för ljus och vid ackommodation. Patellar- och achilesreflexerna pis., lika bilat. Babinskis tecken neg. bilat.[Babinskis tecken innebär att stortån ofrivilligt böjs uppåt eller neråt när fotsulans lilltåsida, från hälen fram till lilltån, smärtstimuleras i måttlig grad.]

PBD: 18-årig man, inkom för en månad sedan som akutfall med 3 dagars anamnes på buksmärtor med utstrålning mot hö. ljumske. Urografi visade att den vä. njuren är belägen i lilla bäckenet. Inlagd för renal aortografi och ev. åtgärd. /Somlo/gs

Rtg. 15.2.68: Abdominal aortografi: Den vänstersidiga bäckennjuren försörjes av en välutvecklad artär som kommer från översta delen art. iliaca communis. Förgrenar sig ordinärt i bäckennjuren, som har nästan ordinär storlek och ordinär form. God kontrastuppladdning av ett normalt parenchym i denna njure.

Slutbed. 17.2.68: 18-årig yngling som nyligen vårdats här för bukobs. Vid utredning därefter pol.klin. fann man en bäckennjure på urografin men då någon bedömbar utfyllnad av uretären ej erhölls inkom han nu för aortografi. Densamma visar att bäckennjuren har ett normalt parenchym med god kärlförsörjning. Urinodl. neg. Serumkreatinin 0.9 mg%. Någon anledning till ytterligare åtgärd föreligger därför ej och pat. utskr. åter till hemmet för kontroll på urologmo. om några veckor. (Pettersson/ub)

Diagnos: Ectopia ren. sin. (bäckennjure) (757.30)

7.1.79: Intyg utfärdat till militär myndighet, Lv5 Sundsvall och sänt till [oläsligt pga överskrift med skrivmaskin)

(Fritjofsson)

DET UTTJATADE '68

Jag är lika trött som ni yngre på den svenska maktelitens självglorifiering av sin ungdom i det som kommit att sammansfattas i året 1968.

Trots det är det ändå ett årtal som man inte kan gå förbi i en sådan här självbiografi. 1968 var ett av dessa år som var ovanligt dramatiskt:

Martin Luther King mördades.

Robert Kennedy mördades.

I Frankrike vacklade l'ordre public, ja, hela den franska nationen, under trycket från en generalstrejk och gatustrider i maj 1968.

Parallellt med detta pågick den av en nervös omvärld betraktade "Prag-våren", uppmjukningen av den kommunistiska diktaturen i Tjeckoslovakien, och en ny sorts kommunism.

Med avseende på Frankrike, så kände jag att Europas öde vilade på den franske presidenten, general Charles de Gaulles sluttande axlar.

Om kvällarna i den svartvita tv:n gestikulerade han, kastade med huvudet, putade med läpparna och höjde på axlar värre än sin beundrare Knut Ståhlberg, på den tiden Pariskorrespondent och senare generalens levandstecknare, i nyhetssändningarna, och ingav mig en känsla av trygghet och mitt stöd för denne gigant var ett hundratio procent. Han var den europeiska borgerlighetens främste förkämpe, där och då, denne Ivanhoe!

* * *

Med avseende på den sovjetiska invasionen för att stoppa liberaliseringsprocessen i Tjeckoslovakien i augusti, så minns jag de dagarna som dagar av molnfri, ljusblå himmel, gassande sol och plågsamt stillastående luft. Ja, och som mer oroande än någon tidigare eller senare internationell kris i mitt liv. (Kuba-krisen 1962 gick mig spårlöst förbi.)

Men där i Örebro växte rädslan för att inmarschen var början till en sovjetisk invasion av hela Europa och även Sverige.

Nästan panikartad blev min rädsla efter efter ett jättelikt, tvärpolitiskt demonstrationståg genom Örebro med anti-sovjetiska tal i facklors sken vid Krämaren och Medborgarhuset. Att demonstrationståget var tvärpolitiskt är sannerligen ingen överdrift, ty i tåget och bland talarna återfanns mina dödsfiender på vänsterkanten, ledarna för lokala FNL, som även var aktiva i KFML!

De var modigare än jag, som skrev så kaxiga insändare i Nerikes Allehanda, som var så militant antikommunistisk. Skam sägandes drabbades jag under åhörandet av den anti-sovjetiska retoriken av "eftertankens kranka blekhet". Jag fruktade att "brandtalen" ökade risken för ett sovjetiskt anfall på Sverige.

Den tanken förföljde mig även nästa dag. Förknippar den med hur jag kommer gående över Hamnbron nästa dag, med mitt gröna hus snett till höger på andra sidan ån och tänker att om ryssen kommer, så kanske jag måste ta livet av mig. Alternativet är att jag och min familj flydde till Nato-landet Norge, fast hur skulle jag kunna uppbåda tillräckligt med handlingskraft för ett sådant företag!

Source: http://dpepys.blogspot.com/2010/08/sjalvbiografi-del-1.html